SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OBLIGAT ob1liga4t, adj.; n. =. Anm. En oböjd predikativ pl.-form obligat är anträffad i ConsEcclAboP 376 (1659).
Etymologi
[jfr t. obligat, eng. obligate; av lat. obligatus, p. pf. av obligare (se OBLIGERA)]
1) (†) förpliktad (att). D(omi)n(us) Boetius Muur begärar få hålla mässewijn på Åland, att alla där må wara obligat kiöpa när honom. ConsEcclAboP 376 (1659). VDAkt. 1694, nr 1006.
2) som man känner sig förpliktad att göra l. företaga l. säga l. visa l. ha l. använda o. d.; som anses höra till; som representerar bruket, vanlig, bruklig; (som tyckes vara) ofrånkomlig. Ormus (i Almqvists Ormus och Ariman) är det regelrättas, det obligatas, det andlösas fetisch. Lysander Almqvist 86 (1878). Friluftsmålarne lämnade den obligata mot norr vända ateliern och sökte sig ut i naturen. Ahrenberg Edelfelt 32 (1902). Ankorna, som snattrade till helt respektlöst i den högtidliga tystnaden strax före det obligata lefvet för den nya våren. Öberg Makt. 1: 48 (1906). Han var iklädd den för underbarn till synes obligata sammetsstassen. SDS 1948, nr 255, s. 20.
3) mus.
a) om stämma i ett musikstycke: som är av ackompanjerande art, men framträder med så stor självständighet i förhållande till huvudstämman att den utgör en väsentlig beståndsdel i kompositionen; äv. om instrument: som användes för en dylik stämma. SP 1792, nr 199, s. 4. De i obligata stämmor förekommande hastiga tongångar, som (osv.). Mankell Lb. 150 (1835). Cembalon utnyttjas (i J. S. Bachs sonater för violin och cembalo) .. såsom obligat instrument. (Jeanson o.) Rabe 1: 232 (1927).
b) (i fråga om ä. förh.) i uttr. obligat ackompanjemang o. d., om ett i förhållande till huvudstämman självständigt framträdande ackompanjemang. Norman MusUpps. 12 (1880, 1888). NoK 124: 85 (1935).
c) (i fråga om ä. förh.) i uttr. obligat recitativ, recitativ med självständigt utformad orkesterbeledsagning. Dalin FrSvLex. (1843; under obligé). NoK 124: 47 (1935).
4) (i fackspr.) om parasit (bakterie): som icke kan leva utan att parasitera i levande växter l. djur. LAHT 1894, s. 166. Pettersson Bakt. 17 (1926).
5) bot. om växt, för att beteckna den ss. för sitt liv l. sin trivsel starkt beroende av viss, i huvudordet antydd näring. De obligata halofyterna. BotN 1919, s. 13. Obligata kalkväxter. Därs. 1925, s. 24.
Ssgr (till 3 a; mus.): OBLIGAT-FIOL. obligatviolin. Berndtson (1880).
-FLÖJT. Berndtson (1880).
-KLARINETT. JournLTh. 1810, s. 507.
-STÄMMA, r. l. f. Envallsson 228 (1802).
Spoiler title
Spoiler content