publicerad: 1949
OBLIGERA ob1liʃe4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade (LLaurentii Nyåhrspr. C 3 a (1618) osv.) ((†) pr. sg. -er SvTr. V. 1: 146 (1603), L. Paulinus Gothus ThesCat. 155 (1631); ipf. -erte Topelius Dagb. 1: 175 (1834), Därs. 3: 185 (1837); p. pf. m. l. f. -erat LReg. 415 (1662), Rålamb 1: 118 (1690)).
Ordformer
(-ligera 1554 osv. -ligiera c. 1710. -lischera c. 1710. -lisiera 1704 (: föroblisierat))
Etymologi
[jfr ä. t. obligieren; av fr. obliger, av lat. obligare, av ob, för, framför (se OBJEKT), o. ligare, binda (jfr LIGA, LIGAMENT, LIGERA, v.2 m. fl.). — Jfr OBLIGAT, OBLIGATION, OBLIGATORISK, OBLIGEANT]
— jfr FÖROBLIGERA.
1) ålägga (ngn) ss. en plikt (att göra ngt), tillhålla (ngn att), förplikta (ngn till ngt); utom i b numera bl. med saksubj., dels: vara förpliktande l. bindande för (ngn), dels abs. SvTr. V. 1: 146 (1603). Är då det .. ingen ting reelt och positift, i kraft hvarutaf Rätts-Lagen icke förr i juridisk mening obligerar mig, än den obligerar en annan? Biberg 2: 42 (c. 1820). Det är för naturrättsläran en självklar sak, att en verklig lag har kraften att obligera. Minnesskr1734Lag 2: 609 (1934). — särsk.
a) (†) refl.: förplikta sig, förbinda sig, ikläda sig förbindelse(r); äv.: svärja (ngn) trohet o. d. G1R 24: 354 (1554). Där och någen sådan (till utlandet avflyttad adelsman) eller hans Son åther blefwe till modz, att komma j Rijket igen, och sigh Oss och Cronan på nytt obligera. RARP 1: 4 (1626). Emoot sådana Kongl. Privilegier hafwe Apothekarna sigh obligerat, alla try Åhr sina Apotheek med friska och nya saaker försöria. Kempe Graanen 108 (1675). Nordencrantz Arc. 172 (1730).
b) i p. pf. i adjektivisk anv.: förpliktad; numera bl. ngn gg i fråga om förhållandet att ngn (av tacksamhet) känner sig förpliktad att göra ngt; jfr 3. Man er honom .. med ingen lydno .. uti denne obillige hans handell .. förplichtade heller obligeredhe. VgFmT II. 6—7: 114 (1587). Jag är av vissa skäl obligerad att hjälpa den unge galenpannan. Hornborg Loew. 82 (1928; i pastisch).
2) (†; se dock b) tvinga l. (på ett l. annat sätt) förmå (ngn till ngt l. att göra ngt); äv. med saksubj. Wår Flotta hafuer obligerat den Danske att rymma Siöön och taga flychten. HSH 5: 172 (1657). Man har på alt sätt velat obligera honom (dvs. dödens ambassadör, sjukdomen), att retirera sig. Kellgren (SVS) 6: 20 (1773). IT 1791, nr 29, s. 2. Dalin (1871). — särsk.
a) i p. pf.: tvingad, tvungen, nödsakad. (Kaptenen) blef på slutet obligierad att lembna fångarna jembte cassan och bagage uti fiendens händer. KKD 1: 206 (c. 1710).
b) (numera knappast br.) på artigt l. vänligt sätt (söka) förmå (ngn till ngt, att göra ngt), (söka) övertala (ngn att), truga (ngn). Dahlberg Lefn. 73 (c. 1755). Vid Olofsfors bruk mötte oss inspektor Bergmark, som obligerade oss att stiga in och äta frukost. Forsström Dagb. 34 (1800). Han obligerte la mademoiselle att sjunga och spela. Topelius Dagb. 1: 175 (1834). Strindberg HögreR 113 (1899).
3) göra sig (ngn) förbunden, försätta (ngn) i tacksamhetsskuld; visa (ngn) artighet l. uppmärksamhet, vara tjänstvillig mot (ngn); numera nästan bl. (med ngt ålderdomlig prägel) refl.: försätta sig i tacksamhetsskuld, göra sig beroende. Jag är viss att Arnman vill obligera mig genom att om morgnarne kasta ett öga på .. (pojken) och se efter att han är riktigt kammad och tvättad (osv.). Carlén Rosen 194 (1842). SvUppslB (1934). — särsk. (numera föga br.) i p. pf. i adjektivisk anv.: som står i tacksamhetsskuld till (ngn), förbunden (ngn). Runius (SVS) 2: 55 (1706). Jag är dig föga obligerad för god correspondence. Dalin Arg. 2: 216 (1734, 1754). Hornborg Loew. 274 (1928).
Spoiler title
Spoiler content