[jfr ä. d. och, dan. o. nor. ok, nt. och; sidoform till ACK]
(vard. o. bygdemålsfärgat i vissa trakter) interj. använd ss. uttryck för olika sinnesstämningar, i sht för klagan l. medömkan o. d.; till bet. nära motsv. dels: oj, dels: ack (se d. o. I 1); vanl. i (särsk. trefalt) upprepad form (ockock4 4 l. 40 l. 04 resp. ock-ock-ock). Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldradt bruk på en så god jord. — Ock-ockock! så barnsligt! Strindberg Hems. 33(1887). Själv måste han ju ge sig till tåls nu med bara ett och ett halvt ben. .. Ock, ock, ock, så han föll av den första tiden. Johansson RödaHuv. 1: 128(1917). Det var en annan sak också. Det där med lilla fröken — .. Okk, okk, ja. Det är kanske inte så farligt. Se jag såg lilla fröken i sällskap med två manspersoner. Och när jag sen hörde att det var bekymmer i familjen — okk, okk, ja, töser är töser. Bergman Patr. 97(1928). Anm. I uttr. ock hu i följande ex. är ordet sannol. rent ljudhärmande (härmande hosta; jfr HU I 1): Oc hu, den hostan är så swår / At jagh oc hu må fälla tåhr. Kolmodinus Gen. A 7 b(1659); jfr HIdeforss i RedLatLärovGbg 1929—30, s. 16.
Avledn.: OCKA, v. [jfr nor. okke] (mera tillf.) säga ”ock”, oja sig o. d. Den där bleka grubblande typen (av människor) som går omkring och ockar och suckar och väntar på alla möjliga olyckor. Idun 1947, nr 32, s. 10.
