[jfr t. okkult, eng. occult, fr. occulte; av lat. occultus, p. pf. av occulere, dölja, av ob (se OBDUCERA) o. (ett icke anträffat) celere (jfr celare), rotbesläktat med HÖLJA, v. — Jfr KULÖR]
1) (†; se dock slutet) som sker i hemlighet, hemlig, icke öppen. (Salmenius skulle) strengel. förmahnas att handla redeligen och icke så hembel. och occult, som han doch nu medh bägge sina swågrar Walstenijs giordt hafwer. ConsAcAboP 3: 518(1671). särsk. (fullt br.) med. om sjukdomsprocess, blödning o. d.: som icke utifrån kan iakttagas l. observeras, dold, icke synlig o. d. (Hjärnan o. lungorna hos den brännskadade) lida ofta af occulta inflammationer. TLäk. 1834, s. 373. Ockult (dold) (mag-)blödning. HemLäkB 277(1947).
2) som ligger utanför det som kan uppfattas med människans sinnen l. förstånd, övernaturlig; äv. i utvidgad anv., om vetenskap, litteratur l. (tillf.) person som sysslar med dylika fenomen. Pfeiff Sinnett DoldV 13(1887). De ockulta makterna. Strindberg Inf. 178(1897). Har du också blifvit ockult? Dens. GötR 270(1904). (Kvaliteterna) äro antingen uppenbara .. eller ockulta, d. v. s. iakttagbara blott genom sina verkningar: magnetism, tingens sympati och antipati, olika himmelska influenser o. s. v. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 119. De ockulta fenomenen. Siwertz JoDr. 86(1928). Telekinesin .., som hävdar förekomsten av ockulta fysiska krafter, som få föremål att röra sig utan mekanisk påverkan. SvUppslB 20: 578(1934).
