[av mlat. occurrentia, till lat. occurrere (se OCKURRERA); jfr äv. t. okkurrenz, eng. o. fr. occurrence]
(†) händelser; tillfällen, fall; förhållanden, omständigheter. Gustaf II Adolf 304(1627). Så försäkrar jagh migh stadeligen, att I uthi tillfallande occurentier, låte opåskine det godhe förtroende, som oss emellen altijdh varet hafver. OxBr. 10: 356(1633). Hafwe Wij för nödigt erachtat och ansedt, ofwanbemälte Wår Ordning och Stadga .. effter som närwarande tijders occurrentier thet nu enkannerligen fordra, vthi sompt något lijtet förandra. Stiernman Com. 2: 712(1653). —
