SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
ODJUP, n. (enst., †) ofantligt djup; anträffat bl. i bild; jfr o- 3. Törneros Brev 1: 334 (1833; uppl. 1925). —
ODJUP, adj. (†) om (vattenfylld) fördjupning: grund. HSH 35: 284 (c. 1655). Thunberg Resa 3: 165 (1791; om hamn). —
ODJUR. [y. fsv. odiur (PMSkr. 223)]
1) farligt l. motbjudande l. skadligt djur; vilddjur, rovdjur; skadedjur; äv.: monster (se monster, sbst.1 a), vidunder; numera företrädesvis med mer l. mindre utpräglad känslobetoning, särsk. för att framhålla att man anser det ifrågavarande djuret farligt l. skadligt l. att det inger förskräckelse l. avsky o. dyl. l. har ett motbjudande l. vilt o. d. utseende; jfr o- 2. OPetri MenSkap. 47 (c. 1540). Att uti Uplandh plägar jackten effter odiur anstellas uti skiördetijden. RARP 13: 50 (1680). Allmogen (må) til Odiurs utödande .. bära och bruka Bössor. PH 1: 371 (1723). VetAH 1745, s. 180 (om vägglöss). Hvad säger du om den der paddan? sporde vätten .. och han pekade på ett grönt odjur. Rydberg Vigg 16 (1875). Till slut bet han (dvs. en lömsk hund) honom (dvs. hundens ägare) i handen. Men då var måttet rågat. Jonas .. sålde odjuret. Siwertz JoDr. 233 (1928). Varulvar, drakar och andra folkfantasiens odjur. Östergren (1933).
2) bildl.
a) om person, för att uttrycka att ngn gm råhet l. grymhet l. bestialitet o. d. liknar ett odjur; omänniska; monster (se monster, sbst.1 b); äv. med förbleknad bet.: nedrig l. elak människa, otäcking, elaking, ”skurk”. Grubb 133 (1665). Det var fåfängt, at vänta anständighet och Christendom af förrädare, och denna tidsens odjur. Lagerbring 1Hist. 2: 162 (1773). Är du rysk, ditt odjur! — skrek madamen (till barnet). Blanche Våln. 107 (1847). Ingen av Roms värsta odjur på tronen hade fått tillfälle att åldras. Grimberg VärldH 5: 21 (1931). särsk. skämtsamt l. smeksamt, utan (starkare) klandrande innebörd. Men hvar har du fått tag i nyckeln, lilla odjur? Hedberg Sardou 104 (1866).
b) om sak, särsk. för att uttrycka att ngt är farligt l. (numera vanl.) obehagligt l. störande o. d. Swedberg Cat. 132 (1709; om arvsynden). En betjänt kallade mig till det störande odjuret (dvs. telefonen). Ahrenberg Männ. 5: 233 (1910).
Ssgr (till 1): odjurs-huvud. särsk. om avbildning av drakhuvud o. d. Östergren (1933).
-lik, adj. Östergren (1933).
-pack. (†) om samling av odjur; anträffat bl. i bild, om råa l. bestialiska människor (jfr odjur 2 a). Kolmodin QvSp. 1: 81 (1732).
-skall. (förr) skalljakt på rovdjur. 2SvKulturb. 9—10: 261 (1823).
Spoiler title
Spoiler content