publicerad: 1949
ODRÄGLIG ω3~drä2glig, ngn gg 040, förr äv. ODRÄGELIG (odrä´gelig Weste), adj. -are ((†) superl. -st Schroderus JMCr. 608 (1620)). adv. -A (†, Serenius (1741)), -EN (†, Schroderus Dict. 296 (c. 1635), Blanche Bild. 1: 29 (1863)), -T (Lind (1738) osv.).
Ordformer
(o- 1524 osv. u- 1543. -drag- 1528—1555. -dreg- 1524—1693. -dräg- (-dræg-, -drägh-) 1524 osv. -dräij- 1622—1662. -drög- 1664. -elig (-eligh, -eliig) 1524—1856. -lig (-ligh) 1529 osv. -(e)lig(h)en 1526—1547. -(e)ligit (-et), n. 1540—1776)
Etymologi
1) motsv. DRÄGLIG 1, om plåga, arbete, möda o. dyl. l. i allm. om ngt tungt l. svårt l. vedervärdigt o. d.: som man icke kan fördra l. uthärda l. gå i land med, olidlig, outhärdlig, synnerligen svår o. påkostande, pressande; förr särsk. om sorg l. personlig förlust l. olycka l. syndaskuld o. d.: tung, omöjlig att bära; numera nästan bl. (vanl. ngt vard.) med mera förbleknad bet., om ngt som är (synnerligen) obehagligt l. otrevligt l. som inger (stark) olust l. leda. I går var hettan alldeles odräglig. Han tyckte det var odrägligt att rensa trädgårdslandet. RA I. 1: 251 (1540). Gud (vill) allsammans thenna swåra och odrageliga skullena .. förlåta. LPetri 2Post. 161 a (1555). Thenne odrägeligha åhåga. Svart Ähr. 63 (1560). OxBr. 10: 301 (1629; om sorg). HovförtärSthm 1686, s. 1512 (om rök). Det är för en ärlig Man odrägligt, när den ena olyckan följer så tätt på den andra. Modée HåkSmulgr. 40 (1738). (Skådespelet) var odrägligt. Leopold 3: 480 (1794, 1816). Fröding Brev 166 (1892; om plats). Grimberg VärldH 6: 93 (1935). — särsk.
a) (†) i uttr. (vara) ngn odräglig, (vara) omöjlig för ngn att stå ut med l. klara av, (vara) outhärdlig för ngn o. d. G1R 5: 104 (1528; om avgift; jfr g). Den starcka hettan är Lungan odrägelig. Lindestolpe Pest. 18 (1711). Rydberg RomD 67 (1876).
b) (†) om vrede l. onåd o. d., närmande sig bet.: som drabbar tungt o. förkrossande, som har svåra följder. HSH 2: 40 (1590). (Guds) wrede är odrägelig. Ps. 1695, 230: 3. Man. 5 (Bib. 1703).
c) (†) om fattigdom, närmande sig bet.: svår; äv.: som värkar nedbrytande. HC11H 13: 191 (1560). Min fattigdom var ei odrägelig, ty jag öfvervan den med förnöjelse. Mörk Ad. 1: 285 (1743).
d) (†) i uttr. vara odräglig till att lida, icke kunna fördragas. Aldenstundh att thenna oenigheten (mellan professorerna) är odrägeligh länger til at lijdha. OxBr. 12: 5 (1613).
e) om smak l. lukt o. d., närmande sig bet.: vedervärdig. Om någon thet (dvs. ett ruttet ägg) sönder slår, / odrägelig lucht thär wtgår. HB 1: 123 (1629). Berlin Lsb. 137 (1852).
f) (†) om börda o. d.: som man icke förmår bära; särsk. bildl. l. i jämförelser. Mat. 23: 4 (NT 1526). (Synden) trycker migh aldeles nedh, / Som en odräglig börda. Ps. 1695, 255: 2. Mörk Th. 3: 271 (1758).
g) (†) om utgifter l. pålagor l. om pänningsumma o. d.: som man icke kan gå i land med (att betala), synnerligen betungande. G1R 1: 232 (1524). 60. tunnor guld, thet är een odrägligh summa til at vthleggia. PErici Musæus 2: 318 b (1582). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 391 (1868).
h) ss. adv.; jfr 3. Lind (1749). Någre Sångare .. stodo .. midt på torget, sjungande folksången odrägeligen falskt. 3SAH XL. 2: 47 (1826). Nog verkar hon odrägligt säker i korken. Hedberg Skära 77 (1931; jfr 3).
2) (†) motsv. DRÄGLIG 2, om villkor, påbud, stadgar, kontrakt o. d.: svår l. omöjlig att antaga, oantaglig, oacceptabel; oskälig, orimlig; svår l. omöjlig att följa l. uppfylla. Laghen och bodhoorden äro swår och odräghelighen. GlMat. 11: 30 (NT 1526). At .. wij .. odrägelige conditioner måste ingå och bewillia. Gustaf II Adolf 118 (1615).
3) om person: som man icke kan fördra l. stå ut med; som man icke uthärdar (att vara tillsammans med o. d.); numera i sht (vanl. ngt vard.) med mera förbleknad bet.: som gm sina egenskaper o. sitt uppträdande o. d. går en på nerverna, som är en plåga (för sin omgivning); ofta med bibet. av ohängdhet l. tråkighet. Ungen är ouppfostrad och odräglig. Mörk Ad. 1: 189 (1743). Såsom en Philosoph, var .. (Tideman) mig kär at höra; men som fästman odräglig at se. Nordenflycht (SVS) 3: 211 (1745). (En misstänksam människa) är odräglig både för andra och för sig sjelf. Boman Cato 39 (1802). Siwertz JoDr. 195 (1928). jfr (†): The grymmeste och odrägeligste Förstar, som .. wårt Rike regerat hafwa. Schroderus JMCr. 608 (1620). — särsk. (†) i uttr. vara ngn odräglig, vara outhärdlig för ngn. Hans höghet är mig odrägelig. Dalin Arg. 1: 289 (1733, 1754).
4) (†) motsv. DRÄGLIG 4: som icke kan godkännas, icke passabel, undermålig; äv.: ful. Jag (är) nögd, om man finner .. (mitt vittra försök) ej aldeles odrägligit. Lenngren (SVS) 1: 125 (1776). Det sköna förblir alltid skönt, äfven bredvid det odrägliga. Leopold 3: 413 (1792, 1816; jfr 1).
5) motsv. DRÄGLIG 5, i allmännare anv., med förstärkande bet.: omåttlig, (oerhört l. överdrivet) stor, väldig, ”ryslig”, ”hemsk”; numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat; jfr 1. Hon kom ifrå een ringare sorgh til een odrägelighare. Lælius Jungf. E 3 b (1591, 1601; jfr 1). (Påven) stichtade Jubelåhr, medh hwilko .. (han) haffuer samkat odrägeliga penningar. Baazius Upp. 174 b (1629). En odrägelig myckenhet af salt och torr fisk. HH XVIII. 4: 15 (1708). Jag var odrägligen ledsen. Hjärne DagDrabbn. 196 (i handl. fr. 1805). Almqvist Ekols. 3: 257 (1847).
Avledn.: ODRÄGLIGHET, r. l. f. särsk. till 1: egenskapen l. förhållandet att vara outhärdlig l. olidlig o. d.; numera i sht (ngt vard., mera tillf.): egenskapen l. förhållandet att inge olust l. leda o. d. Ps. 1695, 256: 4. En exemplarisk realist, ända till odräglighet redig och förståndig. OoB 1932, s. 170; jfr odräglig 3. särsk.
a) (†) i fråga om pålaga l. pänningsumma l. pris o. d.: egenskapen l. förhållandet att vara mycket betungande osv. RARP 7: 214 (1660).
b) (mindre br.) konkretare, om ngt som är odrägligt l. svårt att bära o. d.; särsk. i pl. Murberg FörslSAOB (1791). En stor sorg för ofta med sig så många små odrägligheter. Bremer Brev 1: 126 (1831). Högberg Baggb. 1: VII (1911; i pl.).
Spoiler title
Spoiler content