ODYSSÉ od1yse4 l. å1- l. ωd1- l. ω1-, r. l. m.; best. -n l. -en; pl. -er.
Ordformer
(odyssé 1820 osv. odyssée (-see) c. 1827—1920)
Etymologi
[jfr fr. odyssée; av lat. odyssea; av gr. ὀδύσσεια, till Ὀδυσσεύς, namnet på hjälten i ifrågavarande homeriska epos]
eg.: benämning på ett forngrekiskt versepos beskrivande den tioåriga irrfärd på havet som Ithakas konung Odysseus gjorde på hemväg till sin ö efter trojanska krigets slut, av traditionen tillskrivet skalden Homeros; äv. (i sht i vitter stil) i överförd l. bildl. anv., om lång o. händelserik l. (påfrestande o.) äventyrlig (o. villsam) färd l. resa o. d., (lång) irrfärd; stundom äv. om beskrivning av dylik färd; i sht i uttr. ngns (l. ngts) odyssé. Det filosofiska tviflets Odyssé. Geijer I. 5: 237(1820). Homeri odyssee. Arvedson(1829; i boktitel). SD(L) 1904, nr 350 B, s. 1 (om resebeskrivning).Resare-Bengts odyssé gick i den storfantastiska stilen mot morgonlandens sagovärld. Levertin Linné 56(1906). Den dystra och äventyrliga odyssé, som sökandet efter en ny lägenhet innebär. Form 1943, s. 112.
