publicerad: 1973
SKROCK skrok4, sbst.1, n. (Swedberg SabbRo 1013 (1698, 1712) osv.), äv. (numera mindre br.) r. (l. m.? l. f.?) (Lagförsl. 559 (1604), SvD(B) 1943, nr 51, s. 6); best. -et resp. -en; pl. (ss. n.) =.
Ordformer
(skrock (sch-, -å-, -kk) 1604 osv. skrok c. 1755—1784. skråk 1634—1793)
Etymologi
[fsv. skrok; motsv. nor. dial. skrok (i bet. 1, 2), fvn. skrǫk (i bet. 2); sannol. besläktat med sv. dial. skracka, skratta högt, nor. dial. skrakla, knarra, skratta högt, mlt. schrachen, skratta högt; av ljudhärmande urspr.]
1) löst l. osant tal; lögn; dikt (se DIKT, sbst.1 4 b); äv. (jfr 3): inbillning, villfarelse, misstag; äv. om sång med tanke på innehållet: ”rappakalja”; utom i ssgn SKROCK-SOCKEN numera bl. (föga br.) med anslutning till 2 (l. 3). Düben Boileau Skald. 30 (1721). (Bondeståndet ämnar begära) at all werfning .. måtte instellas, emedan sådant skulle under påstående Rijkzdag giöra buller och skråck i landet. 2BorgP 3: 47 (1726). Hon (dvs. Pilatus' hustru) låter fåfengt skrock sig ingen willo giöra; / Men, genom sänning-bud, sin Man och Herre höra, / Hur' han i thenna sak (dvs. i fråga om anklagelserna mot Jesus) sig wisligt skicka bör. Brenner Pijn. 79 (1727). Skråkk, .. Skrock, .. (dvs.) updiktad osanning, osannt påfund. Schultze Ordb. 4378 (c. 1755). Bönderna sjunga ännu gamla förbråkade latinska wisor ... Om nu sådant skråck, som hwarken är med smak sammansat, eller innehåller någon märkwärdighet, kunnat bibehålla sig i så långa tider; huru mycket mer bör man medgifwa, at märkwärdiga sånger blifwit i akt hålna och bewarade. Lagerbring 1Hist. 1: 5 (1769). ”Karln där på marknaden (som angivits ss. vittne till ett samtal) var bara som en liknelse.” ”Vad för slag?” ”Ja, som jag säger, bara blåsväder och skrock. Där fanns inget vittne.” Högberg Frib. 59 (1910). — särsk. om falska utsagor l. uppgifter i käromål, i ssgn SKROCK-SOCKEN; förr äv. [sannol. utlöst ur uttr. skrock- och ofsocknar] ss. enkelt ord: ”skrocksocken” l. ”skrocksocknar” (jfr anm. under SKROCK-SOCKEN). Denn dom, som af dem ij högre Rätten sittia blifwer afsagd .. mhå .. blifwa stadigh och oryggeligh .. vthan där Konnungh siälfwer will all skråck brytta och all Sanningh vttleetta. Lagförsl. 559 (1604). (Det påpekades) att konsistorium beslutat .. (vissa studenters) arrestering. Men rektor svarade, att ”det var skrock uti .. ty de säga, att de intet voro under academien, alldenstund de hade valedicerat” (dvs. avslutat sina studier). PT 1915, nr 199 A, s. 3 (1642).
2) vidskepelse, folktro, övertro; vidskeplighet; om vidskepelse osv. vittnande föreställningar l. tal(esätt); (om vidskepelse vittnande) berättelser om övernaturliga krafters ingripande i sinnevärlden; om vidskepelse vittnande (magiska) sedvänjor l. bruk; äv. i individuell anv., om enskild (enskilt) sådan(t) föreställning l. talesätt osv.; utan klar avgränsning från 1 o. 3. Vara fallen för, full av skrock. Allt vad som berättas om gengångare är bara skrock. Tro på skrock. Han hölt mästadelen mina Sciencer för skråck. Dalin Arg. 1: 284 (1733, 1754). At de jemwäl på många ställen bruka allehanda skrock med djur- och fiskefängen, utom de Afgudiske konster jag tilförene nämnt, har man tid efter annan försport. Högström Lapm. 208 (1747). Helt visst ett förebud! jag tror väl ej på skrock, / Men detta olycksfall ger mig en aning dock / Att något särdeles skall innan afton hända. Remmer Theat. 2: 6 (1815); jfr 3. Kasparson hade sin tids folkliga skrockfullhet ... Men skrocken motverkades ju ett stycke av hans konstnärliga frigjordhet. Dahlbäck Åb. 60 (1914). Särskilt minns jag en frodig värmländska, Stava, som flödade över av skrock och spökhistorier, så att håren reste sig på oss. GHolmgren i HågkLivsintr. 20: 17 (1939). Det är ett svenskt skrock att man inte ska jämföra händer. Hedberg SnällBarn 332 (1958). — jfr AM-, BARN-, BOND-, KÄRING-, PÅSK-, RÖTMÅNADS-, SJÖMANS-, ÄLSKOGS-SKROCK m. fl.
3) (numera föga br.) övernaturlig l. sällsam företeelse, trolldom; omen, förebud; föraning; äv. om övernaturliga väsen: troll, spöken, otyg; jfr 2, 4. Natten .. förer uti Händer / Sit swarta Baner, som bemålat är med Gastar, / Med Spöke, Skrock och sljkt som hon blant Folket kastar. Spegel GW 37 (1685). För (dvs. före) wåra tider, emädan ännu Påfwiske widskipelser och lögner woro i gång, hördes ock hos osz af mykit spökeri, och åtskilligt skrock, och diefwulens spel. Swedberg SabbRo 1013 (1698, 1712). (Sv.) Skrock .. (dvs.) spöke, bergtroll .. (lat.) Spectrum. Schenberg (1739). Skråkk .. (dvs.) Lycko- el. olyckstydande tekn, Omen. Schultze Ordb. 4378 (c. 1755). Horatio. Anar ni något ondt, min prins, så lyd den aningen. .. Hamlet. Nej, nej! Wi trotsa skrocket. Hagberg Shaksp. 1: 437 (1847; eng. orig.: we defy augury). En äldre föreställningsvärld, lika mycket befolkad av skrymt och skrock som av verkliga varelser. Hasselblad BergslFlyddT 14 (1927).
-BERÄTTELSE. Om Antals berget (i Anundsjö) äro flere skrock-berättelser. Hülphers Norrl. 4: 305 (1779). —
-DIKT. dikt(ning) som tar upp motiv från l. återger skrocksägner o. d., dikt(ning) innehållande skrock. Leopold 5: 121 (c. 1820). —
-FULL.
1) om person: full av skrock; särsk.: som (i hög grad) tror på skrock, vidskeplig. (Sv.) Skrockfull, (lat.) superstitiosus. Sahlstedt (1757). HSH 7: 203 (c. 1800). särsk. (mera tillf.) allmännare l. oeg.: fylld av onda aningar, ängslig. UrDNHist. 1: 22 (1952).
2) om sak: full av skrock, vidskeplig; som präglas av l. vittnar om skrock. Skrockfull berättelse, saga. Weste FörslSAOB (c. 1815). Idun 1890, s. 454 (om prat). Uppl. 2: 150 (1903; om föreställningar).
Avledn.: skrockfullhet, r. l. f. till -full 1 (o. 2): egenskapen att vara skrockfull, vidskeplighet. Nilsson Ur. 2: 16 (1862). Dahlbäck Åb. 60 (1914). —
-SAGA.
2) (numera mindre br.) till 1—3: vidskeplig saga l. berättelse, saga l. berättelse om övernaturliga ting; käringsaga, amsaga; i sht förr äv. dels (allmännare): fantastisk l. otrolig berättelse l. historia, dels: sägen; jfr saga 2, 3. Vi söke ej äfventyr, och gamle skrocksagor, til de enfaldige Barnens förlustande endast ihopspundne. Ehrenpreus PVetA 1748, s. 14. Erik kom .. med en flotta til Landskrona .. men blef rädd för en skråck-saga bland gemene man, at en Konung, som landsteg wid den stranden, ej kunde lefva åhret öfver. Dalin Hist. 2: 83 (1750). Vägarnes osäkerhet (i Italien), om hvilken man i Tyskland .. berättar och tror allahanda skrocksagor. Atterbom Minn. 340 (1818). KLilljebjörn Hågk. 27 (1838; om berättelser om blåkullafärder o. d.). Bååth NordmMyst. 151 (1898). —
(1 slutet) -SOCKEN. [fsv. skroksokn] (numera bl. ngn gg i skildring av l. återgivande av ä. lag l. rättsuppfattning) ngt som l. dom som på grund av falska uppgifter blivit oriktigt dömt resp. dömd; särsk. i pl., i sht i uttr. bryta (förr äv. avbryta) skrock- (l. skrocksocknar l. -sockner) och ofsocknar (l. -sockner) o. d., i fråga om konungens domsrätt under y. medeltid o. nya tidens ä. skede: upphäva domar som blivit oriktigt dömda på grund av oriktiga uppgifter l. som inneburit för höga utsökningar l. straff. Schmedeman Just. 142 (1614). Men allthenstundh att alla skrocksockner och ofsockner äga af konungen brytas, therföre (osv.). Gustaf II Adolf 242 (c. 1620). Stiernhielm (SVS) 3: 172 (1654: affbryta). Den rättighet, som .. (konungen) borde (dvs. tillkom) til at alla skrocksocknar bryta och sanning utleta. Werwing Hist. 2: 109 (c. 1690). 2SvUppslB (1953: skrock- och ofsockner). Anm. 1:o I ett flertal äldre källor finner man skrivningen skrock och ofsocknar o. d., där skrock (utan bindestreck) åtminstone delvis uppfattats ss. enkelt ord, med bet.: ”skrocksocknar” l. dyl.; jfr skrock, sbst.1 1 slutet. Konungen äger .. högsta domb hafwa skråck och ofsockner bryta. FörarbSvLag 4: 5 (1696). Möller 239 (1807; uppfattat ss. enkelt ord). Dalin (1854; uppfattat ss. enkelt ord med bet.: våld). 2:o I nedanstående källor anföres, sannol. beroende på någon missuppfattning, ett uttr. giva skrock och ofsocken, upphäva oriktig l. för sträng dom; ge oskyldigt dömd rättslig återupprättelse. Skrock och af-sokn gifwa. Spegel 432 (1712). Swedberg Schibb. 383 (1716). Schultze Ordb. 4379 (c. 1755). —
-SPÅMAN~20 l. ~02. (numera bl. tillf.) vidskeplig spåman, spåman som far med vidskepelse. Runius (SVS) 2: 96 (1712). —
Avledn.: SKROCKA, v.1
2) (i sht vard.) till 1, 2: prata vidskepligt l. skrockfullt, vara skrockfull i sitt tal (jfr 3); särsk. ngt allmännare: ängsligt l. utgående från (gamla) fördomar o. d. prata l. sia (om ngt); äv. [möjl. med anslutning till skrocka, v.2] (numera föga br.; se dock b) liktydigt med: prata (ovederhäftigt), ”snacka”. Det gamla Hamptrollet menar, at jag och min Mamsell skola rätta oss efter hvad hon skrockar! Envallsson Niugg 8 (1784). Skrocka, .. (dvs.) aus Vorurtheil oder Aberglauben für etwas sprechen. Möller (1790). Maurice (till Adolphe). Hvad är det att reflektera öfver, om Du skall hemta Din dam eller icke. Adolphe. Du vet icke hvad den obetydliga handlingen kan innebära, men jag anar det. Henriette. Schy — schy — schy! Inte skrocka i solskenet! Strindberg HögreR 196 (1899). N(ya) D(agligt) A(llehanda) har vid årsskiftet innehållit en del artiklar, som väckt mycken oro inom de högerkretsar, där man alltid skrockar om klara linier, men aldrig egentligen varit klar med någon annan politik än den, som består i att säga nej så länge som möjligt och därefter kasta yxan i sjön. Utkiken 1913, nr 2, s. 2. ”Du vet hur det brukar vara, så fort vi kommit in i den förbjudna tiden. Då står det en råget i mest var buske.” ”Åh, skrocka inte nu. Vi får upp en hare här i rappa taget.” Sparre Tattarbl. 24 (1923). Skrocka om olycka. Östergren (1940). särsk.
a) (†) i uttr. skrocka att (osv.), ”snacka” l. prata om att (osv.). I dag d. 30 Sept. skrockar folket, att Ehrenström skall blifva benådad till lifvet, om ej förr, så på Rättsplatsen. Men jag tror det intet. Calonius Bref 59 (1794).
b) (i Finl., fullt br.) glunka (se d. o. 1); särsk. i opers. pass. Ahlman (1865). Bergroth FinlSv. 239 (1917).
c) (†) i uttr. skrocka med ngt, prata om o. hota med ngt. Hvad står .. på? — Kallade till kyrkan i morgon! Aflemna alla vapen! — Det ha' de skrockat med i så många hundra år! — Men nu är det allvar! Knektar ha' kommit från Kalmar. Strindberg SvÖ 2: 233 (1883).
SKROCKAKTIG, adj. (numera mindre br.) till 2: (en smula) skrockfull. Då man är oviss och fruktande, blir man lätt litet skrockaktig. Bremer Brev 1: 87 (1828).
Spoiler title
Spoiler content