publicerad: 1949
OFULLKOMLIG ω3~fulkom2lig (ofullko´m-lig Weste), adj. -are. adv. -A (†, Linc. (1640), Schultze Ordb. 2159 (c. 1755)), -EN (numera knappast br., Annerstedt UUH II. 2: 373 (i handl fr. 1680), Dalin (1853)), -T (Sahlstedt (1773) osv.).
Ordformer
(-kom- (-kåm-) c. 1635 osv. -komb- 1595—1737. -komme- 1604—1815. — n. sg. -ligit 1679—1686)
Etymologi
1) som icke i alla avseenden håller måttet l. motsvarar uppställda l. gällande anspråk; behäftad med fel l. brister, bristfällig. Allt mänskligt är ofullkomligt. Carl IX Cat. E 3 a (1604). (Lapparnas) bössor äro mycket ofullkomliga, korta, med mycket smal pipa, ett högst ofullkomligt lås och en fängpanna utan lock. Palmblad Norige 126 (1846). Med hans ofullkomliga tro, skulle det ha varit bedräglighet däri (dvs. att gå till nattvarden i kyrkan). Hallström Händ. 243 (1927). — särsk.
a) (†) om metall: oädel; äv. om vatten, övergående i bet.: simpel, vanlig. Hiärne Suurbr. 5 (1679; om vatten). Retzius Min. 300 (1795; om metall).
b) [jfr motsv. anv. av nylat. imperfectus] (i äldre fackspr.; jfr dock α) som i ngt avseende saknar de för huvudordets begrepp utmärkande egenskaperna l. icke äger dessa egenskaper i typisk l. ren form o. d.; jfr 2 samt OÄKTA. Ofullkomlige salter äro de som hvarken äro rätta syror, lutsalt eller Medelsalter. Retzius Pharm. 46 (1769). Ofullkomliga bråck. Gadelius ÅmVetA 1819, s. 30. Valentin Musikh. 1: 121 (1900; om taktart). jfr: De ofullkomligt articulerade (konsonanterna). VetAH 1855—56, s. 42 (om lateraler, tremulanter, vissa frikativor m. m.). särsk.
α) (fullt br.) mus. om konsonans: som utgöres av en ters l. en sext; äv. om kadens: som går till en omvändning av tonikans treklang l. till ett slutackord vars överstämma icke utgöres av tonikan; förr äv. om ton: som (vid övergång från en viss annan ton) icke bildar kadens. Envallsson 293 (1802; om ton). Ofullkomliga hela kadenser. Fröberg Harm. 349 (1878). Bergenson Mus. 88 (1903; om konsonans).
β) filos. om rätt(ighet): begränsad, inskränkt; äv. om plikt: som åvilar ngn enligt ngn annans subjektiva mening; jfr 2. Boëthius Sedol. 111 (1782; om rätt). Biberg 2: 59 (c. 1820; om plikt).
c) (†) icke fullt utvecklad; äv.: ofullgången; äv.: som befinner sig på ett mindre framskridet utvecklingsstadium, låg (se LÅG, adj. 10 a). Ofullkomlige foster. Wallquist EcclSaml. 5—8: 325 (1666). Bland många (djurarter), nemligen de ofullkomligare, äro könen ej skilda. Sundevall Zool. 9 (1835). Arbetsbina äro ofullkomliga honor. Berlin Lrb. 59 (1880).
d) (†) med starkare klandrande bibet.: otillfredsställande, onöjaktig, dålig; otillräcklig; ss. adv. äv.: illa. Chesnecopherus Skäl Hh 4 a (i handl. fr. 1595). Ofullkomliga skjäl. HC11H 13: 156 (1693). Bönhasar och fuskare måge afhållas, at .. til salu utbjuda sina .. ofullkomliga arbeten. PH 8: 92 (1765). Atterbom Minnest. 1: 160 (1847; adv.).
e) (†) icke slutgiltig l. definitiv; ogiltig. Roth Kägleh. 41 (i handl. fr. 1686; om hemmansbyte). PH 1: 531 (1723; om trolovning).
2) (†) ofullständig; partiell; defekt. Någre ofulkommelige och genomrefne böker. BtÅboH I. 4: 156 (1632). Då allenast en del af månens kropp förmörkas, kallar man förmörkelsen ofullkomlig. De Rogier Euler 3: 48 (1787). Den ofullkomliga metamorfosen (hos insekterna). Dahlbom Insekt. XXVIII (1837). — särsk.: ofullbordad (se d. o. a), oavslutad; icke färdigställd. S:æ Catharinæ Kyrkia (står ännu) uthj byggning och ofullkomlig. HSH 31: 24 (1663). Lindfors (1824). särsk. språkv. i uttr. ofullkomlig tid, imperfektum. Tiällmann Gr. 202 (1696).
3) (†) som icke gått i fullbordan l. uppfyllelse, ouppfylld; jfr 2 slutet. Schroderus Dict. 191 (c. 1635).
Avledn.: OFULLKOMLIGHET (ofullko´mlighet Weste), r. l. f. [fsv. ofulkomlikhet]
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara ofullkomlig; äv. konkretare, om ngt ofullkomligt; särsk.: brist, svaghet, fel; förr äv. med starkare klandrande bibet.: egenskapen att vara otillfredsställande l. onöjaktig o. d. (jfr ofullkomlig 1 d). Carl IX Cat. Y 2 a (1604). Samma Cateches togh en ynkelig ände för sin ofullkomligheet skull. Schück VittA 2: 192 (i handl. fr. 1691). Den formella framställningen har sina ofullkomligheter. Hedén 5: 182 (1913). särsk. (i religiöst spr., numera föga br.) i uttr. i (denna) ofullkomligheten, övergående i bet.: i den jordiska tillvaron. Swedberg Cat. 727 (1709). Nohrborg 614 (c. 1765).
2) (†) till 2: ofullständighet; äv. konkretare, om ngt ofullständigt. Schmedeman Just. 1193 (1688). Lindfors (1824; konkretare).
3) (†) till 3: förhållandet att ngt icke förvärkligats l. utförts; i uttr. stanna uti en ofullkomlighet, icke bli förvärkligad l. satt i värket; jfr fullkomlighet 6. Kyrkol. Stadf. 4 a (1686).
Spoiler title
Spoiler content