publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OFÖRFALSKELIGEN, adv. [jfr oförfalskad] (†) utan falskhet l. bedrägeri; riktigt, rätt, korrekt. G1R 17: 452 (1545). Ett särdeles Maneer oförfalskeligen at mäta. SthmStadsord. 1: 135 (1661). —
OFÖRFAREN3~020 (o`förfaren Weste), p. adj. (o- 1524 osv. u- 1540) [fsv. oforfarin; jfr mnt. unvorvaren] (numera bl. tillf., arkaiserande) oerfaren; särsk. för att beteckna dels att ngn (på grund av oerfarenhet) har bristande färdighet l. duglighet l. skicklighet på ngt visst område, dels (allmännare) att ngn saknar livserfarenhet. G1R 1: 256 (1524). Vnga oförfahrne Medici skynda mangen åth Graafbackan. Grubb 572 (1665). Sven och Vidga voro .. oförfarna i den dyra Konsten at regera. Mörk Ad. 2: 416 (1744). En Svag Konung och oförfarne Rådgifvare äro snart en lek, en flagga för alla väder. Dalin Hist. 2: 460 (1750). Människan går utur Verlden äfven så tanklös, så oförfaren, så ny, som då hon trädde in. Höpken ÅmVetA 1771, s. 51. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 401 (1865). Östergren (1933). särsk. (†) i fråga om kunskaper l. kännedom l. mer l. mindre teoretiska färdigheter (t. ex. språkkunskap): okunnig, icke bevandrad l. hemmastadd (i ngt), som icke har kännedom (om ngt). Ebr. 5: 13 (NT 1526). Sådana personer, som uti vor bescrefne lag fast uforfarne äre. RA I. 1: 266 (1540). Efter han uthi dedh Finske språckedt aldeles oförfharenn var. AOxenstierna 2: 389 (1620). Den blinda idogheten .. oförfaren om vägen, som leder til en mer än guld dyrbar vinst. Lantingshausen Young 2: 25 (1790). Lindfors (1824). Meurman (1847).
Avledn.: oförfarenhet3~0200 l. ~0102 (oförfa´renhet Weste), r. l. f. (numera bl. tillf., arkaiserande) oerfarenhet; (på oerfarenhet beroende) oskicklighet l. oduglighet o. d. Helsingius (1587). Excuserade m. Nicolaus sig på thet aldra högsta, gifvandes före sin ungdom, oförfarenhet och ringa förståndh. RA I. 3: 42 (1593). Emanuelsson Plut. 1: 393 (1842). Östergren (1933). särsk. (†) om det förhållandet att ngn saknar vissa kunskaper l. mer l. mindre teoretiska färdigheter (t. ex. språkkunskap), är okunnig l. icke bevandrad l. hemmastadd i l. saknar kännedom om ngt; äv. i uttr. ngts oförfarenhet, okunnighet i ngt. Helsingius (1587). (Biskop Vulstanus') store Oförfarenheet i then helge Skrifft. Schroderus Os. 2: 612 (1635). Ey .. kunde man .. Sakerna skärskoda, för thet Tydske Språkets Oförfarenheet skull. Därs. III. 2: 29. HC11H 15: 136 (1697). Meurman (1847). —
OFÖRFINAD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) icke förfinad l. förädlad; okultiverad, ”rå”. Murberg FörslSAOB (1791). Vising TrubDiktn. 51 (1904). Auerbach (1913). —
OFÖRFLUGEN, p. adj. (†)
1) om pil: icke redan bortskjuten, oförbrukad l. dyl. (Båda de stridande parterna hade förbrukat sina pilar o. spetsar. Nya förband insattes) Thesse, som än nu hwijle woro, tå the Fienden som nu tröttades medh oförflugne Pijlar och Spessar ansätte, giorde (osv.). Schroderus Liv. 486 (1626).
2) oförvägen, oförskämd, ”uppkäftig”; jfr o- 3 (anm.), förflyga 7. Konungen .. befalte vtmönstra aff hoopen Daleiungkarens öffuerste Rådh, och monge andre som hade brukat sin skamlösa och offörflogna mun vppå honom. Svart G1 118 (1561). —
OFÖRFLUTEN, p. adj. (†) om tid: som (ännu) icke förflutit l. gått till ända. Runius (SVS) 2: 37 (c. 1704). ASScF 5: 53 (1858). —
OFÖRFÅNGLIG l. OFÖRFÄNGLIG, adj.; adv. -en (AOxenstierna 1: 549 (1633), RARP 3: 80 (1638)). (-fångelig 1634—1635. -fånglig 1633. -fängelig (-fenge-) 1633—1638. -fänglig 1634) [jfr mnt. unvorvenklich, t. unverfänglich] (†) = oförgriplig. AOxenstierna 1: 549 (1633). Bidiandes ödmiuckeligen, dett sådant af E:s K. Maij:tt så Nådeligen wille förståås och vptagas, som dett af mig oförfångeligen .. schrifuas. HSH 34: 50 (1635). RARP 3: 80 (1638). —
OFÖRFÄRAD, p. adj. [fsv. oforfäradher; jfr mnt. unvorvēr(e)t, ä. t. unverfährt] som icke är skrämd l. skrämmes l. låter sig skrämmas av ngt, som ger sig i kast med ngt utan att skrämmas av l. bekymra sig för de svårigheter l. risker som kunna tänkas vara förknippade därmed, orädd, oförskräckt, icke förfärad; stundom övergående i bet.: djärv, modig, frimodig. Warer tröste och oförfäradhe alle j som Herran förbijdhen. Psalt. 31: 25 (Bib. 1541). Duglige och oförfärade krigxmen. Svart G1 88 (1561). De Officerare, som med oförfärat mod träda emot Riksens Fiender, när de upbådas. PH 3: 1748 (1741). Medenberg, som redan varit i prestgården flere gånger .., steg .. på oförfäradt. Almqvist TreFr. 1: 41 (1842). Hildén Chesterton FadBrHeml. 170 (1930). —
OFÖRFÄRAN. (i vitter stil, mera tillf.) oförskräckthet, oräddhet; djärvhet, mod; frimodighet. Henrikson Jazzrytm 66 (1927). SvD(A) 1932, nr 345, s. 6. —
OFÖRFÄRDIGAD, p. adj. (†) icke (ännu) gjord (byggd, sydd, skriven o. d.) färdig, icke slutgiltigt bearbetad, ofärdig o. d. BtÅboH I. 5: 72 (1689). Lagerbrings otryckta och oförfärdigade .. V:te Del til Riks Historien. Porthan BrSamt. 239 (1800). —
OFÖRFÖLJD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke förföljd l. följd av ngn; äv. bildl. Rosenfeldt Vitt. 188 (1686). Fryxell Ber. 15: 139 (1848). —
OFÖRFÖRD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke förförd l. förledd till synd l. ngt ont l. förkastligt l. till omoraliskt leverne l. otro o. d.; äv. närmande sig bet.: oförvillad; jfr förföra, v.2 2. Swedberg Ordab. (1722). Schenberg (1739). Så at det ej vore mögeligit, at någon själ kunde blifva oförförd. Borg Luther 1: 222 (1753). Huru denne återkom ifrån sina utländska resor, oförförd af förledande intryck. 2SAH 40: 558 (1865). BonnierLM 1948, s. 777. —
OFÖRGIFTAD, p. adj. (†) icke förgiftad (i bildl. bet.). Kempe Krigzpersp. 186 (1648, 1664). SvLittFT 1836, sp. 222. —
OFÖRGIVEN, p. adj. (†)
2) icke efterskänkt, som man icke slagit av på o. d.; jfr förgiva, v.2 2. Nordberg C12 2: 651 (1740).
OFÖRGLÖMD, p. adj. (i sht i skriftspr., mera tillf.) icke glömd; äv. i den fristående satsförkortningen ngn oförglömd, utan att glömma l. förbise ngn. Prytz Gyllenstiärna D 3 a (1651). Bland .. (Runebergs) bearbetningar af Davidska salmer .. vill jag, andra oförglömda, särskildt nämna (osv.). Sylwan SvLit. 290 (1903). —
OFÖRGLÖMLIG l. OFÖRGLÖMMELIG, adj. -are. (-glömlig 1791 osv. -glömmelig 1627 osv.) [jfr d. uforglemmelig] (i sht i vitter stil) oförgätlig o. d.
a) = oförgätlig a. Murberg FörslSAOB (1791). Almqvist Jagtsl. 34 (1832). Vi ha .. (innan rägnet skymde sikten) hunnit häpna öfver den mäktiga, oförglömliga synen: Storsylen och Lillsylen nästan rakt öfver våra hufvuden. TurÅ 1906, s. 261. HågkLivsintr. 2: 149 (1922). särsk. (numera föga br.) = oförgätlig a α. Palmblad SophSorg. 198 (1839). I de första (breven) uttryckte hon .. hela sin oändliga smärta, sin oförglömliga kärlek. Dens. Nov. 1: 124 (1840).
b) = oförgätlig b. Jeppe Jonssons oförglömliga bedrifter. Almqvist TreFr. 3: 51 (1843). Lagerlöf Troll 2: 205 (1921). särsk. (†) = oförgätlig b α. Ett oförglömmelighit berömm. Girs Edelh. Föret. 3 (1627).
Avledn.: oförglömlighet, r. l. f. (i sht i vitter stil) oförgätlighet. Cygnæus 3: 234 (1850). Om barndomsidyllens oförglömlighet. FinlSvLyr. 89 (1923). —
Spoiler title
Spoiler content