publicerad: 1949
OFÖR ω3~fö2r l. ~fœ2r, förr äv. OFÖRD, adj.
Ordformer
(o- 1561 osv. w- 1534. -för 1534 osv. -förd 1712)
Etymologi
[fsv. oför; jfr isl. úfǿrr; till FÖR, adj. Formen oförd beror på anslutning till adj. (l. till p. pf.) på -rd]
1) om person l. ngns lemmar o. d.: vanför, ofärdig, lytt; numera bl. dels i vitter stil, ngt arkaiserande, dels bygdemålsfärgat i vissa trakter. Om någen vtaff .. wåre Landzknecter .. bliffua hugne, slagne eller skotne, så att the bliffua Limlastade eller wföre, Thå (osv.). G1R 9: 128 (1534). Ett par händer .., röda, vanskapliga, med krokiga fingrar, men icke alldeles oföra. Mörne Liv 247 (1925).
2) i uttr. oför till ngt, förr äv. att göra ngt (se a), som på grund av vanförhet l. sjukdom o. d. är ur stånd till ngt; numera bl. dels i vitter stil, ngt arkaiserande, dels bygdemålsfärgat i vissa trakter. Efter denna explosion var han upprifven och oför till arbete. Strindberg TjqvS 2: 277 (1886). Flodström SvFolk 397 (1918). — särsk.
b) (†) övergående i bet.: loj då det gäller att göra ngt (l. dyl.); jfr 4. Ehrenadler Tel. 523 (1723; fr. orig.: inapliqués).
3) (†) allmännare: som på grund av sjukdom l. (ålderdoms)svaghet o. d. icke är i stånd att på ett normalt sätt reda sig o. arbeta, icke frisk o. arbetsduglig. Ther någor gammal och oföör begärar komma vthi någon Hospital .. så (osv.). LPetri KO 93 a (1561, 1571). Effter thet een stoor deel af Rijksens Rådh äre i förledne tijd ifrån falldne och een part ållderstegne och oföre. Gustaf II Adolf 108 (1613). Hildebrand Statsförf. 164 (1896; om förh. under medeltiden).
4) (†) bildl., i fråga om handlingskraft o. d.: lam, slapp l. dyl.; jfr 2 b. En oföhr dierfhet mäst i början stadnar af. Geisler Fägnet. A 2 a (1709).
5) (†) om konkret föremål: som icke är i fullgott l. användbart skick; jfr FÖR, adj. 2. Är broon oföör böte alle dhe eij bygt hafwa 10 daler. FörarbSvLag 4: 307 (1692); jfr 6.
6) (†) om trafikled o. d.: icke farbar l. framkomlig (särsk. på grund av rådande snö- l. isförhållanden); äv. i det opers. uttr. det är ofört, det är omöjligt att komma fram. Ijserna på Siön bleffvo oföhra. Gyllenius Diar. 283 (c. 1670). Wägarne (voro) oförde. Broman Glys. 1: 352 (1712). (Det) var .. ofört emellan Skåne och Seland, så att isen hvarken bar eller brast. Botin Utk. 453 (1757). Weste (1807). Meurman (1847).
Avledn.: OFÖRHET, r. l. f.
1) (i vitter stil, arkaiserande, o. bygdemålsfärgat i vissa trakter) till 1, 2, om (oförmåga beroende på) vanförhet o. d. Östergren (1933).
Spoiler title
Spoiler content