publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OGRÄSAN, sbst. [jfr ogräs, gräsa, v.1 2 samt o- 2] (†) koll.: ogräs(vegetation); anträffat bl. i bild. Nw hörer ther mykit til at rödhia herrans wägh, för ty j menniskione är mykit ogräsan vpwexit som (osv.). OPetri 2Post. 10 a (1530). —
OGRÄSLIG, adj.; adv. = (†, SedolärMercur.), -en (†, Kolmodin Dufv. 106 (1742)). (ogräs- 1742 osv. ogräse- 1731) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) övermåttan gräslig; oerhörd, ofantlig; jfr o- 3. Nu är alt för svårt at få i hop så ogräselig mycket Penningar. SedolärMercur. 2: nr 14, s. 8 (1731). Om bröllopsdagen blev det ett åskväder så ogräsligt, att ingen någonsin hade varit med om något sådant. Hök AlvF 66 (1923). —
OGRÄVD, förr äv. OGRAVEN l. OGRÄVEN, p. adj. (ografven 1745—c. 1750 (: ografne, pl.). ogräfven 1673—1791. ogrävd (-fd) 1853 osv.)
1) (mera tillf.) om grav, dike o. d.: icke grävd. O-gräfwen Graaff. Lucidor (SVS) 330 (1673). Murberg FörslSAOB (1791).
2) om jord(hög) o. d.: vari man icke grävt; numera nästan bl. ngn gg om jord som man icke gm grävning bearbetat för att göra den lucker o. tjänlig för växtodling. Wettersten Forssa 29 (c. 1750). (I min ungdom) stod vid påsktiden den lilla snödroppen i klungor på ogräfd rabatt. Strindberg Blomst. 8 (1888). —
OGUDAKTELIG l. OGUDAKTELIGA l. OGUDAKTELIGEN, adv. (-elig 1695. -elig(h)a c. 1600—c. 1755. -elig(h)en 1610—c. 1755) (†) ogudaktigt, gudlöst. Her Anders lefde gudheliga och her Per ogudhachteligha. Bureus Suml. 65 (c. 1600). Schultze Ordb. 1652 (c. 1755). —
OGUDAKTIG3~020 (oguda´ktig Weste), adj. (-ig(h) 1528 osv. -ugh 1526—1541)
1) som icke fruktar Gud; som lever som om Gud icke funnes; som för ett syndfullt liv; gudlös, orättfärdig, syndfull; stundom: ateistisk; äv. i utvidgad anv., om (abstrakt) sak: som vittnar om l. beror på osv. ogudaktighet. Herren kommer .. (för att) straffa alla aff them som ogudhactughe äro, för alla gerninga som the haffua illa giordt. Judas 15 (NT 1526). Effter ett ogudachtigt liffuerne fölier een sörgeligh ändelycht. Svart G1 162 (1561). Nu kan hända, att någon så ogudachtigh är, att han försmäder Gudh. Lagförsl. 108 (c. 1609). Större bevis (än det Linné givit i sin De œconomia naturæ) behöfves icke at öfvertyga ogudachtiga om en Gud. Höpken 2: 3 (1750). Kantänka sådana ogudaktiga sällar, som aldrig kunna lemna en hederlig qvinna i fred eller en ärlig bondes öltunna odrucken! Topelius Vint. II. 1: 203 (1881). Hellström Malmros 89 (1931).
2) (vard.) ss. adv. ogudaktigt i förstärkande anv.: oerhört, ofantligt. Dagen därpå var kadettbal ... Äfven högst animeradt och ogudaktigt ledsamt. AGeijer (1844) i Solnedg. 1: 213. Jag var kär i honom .., alldeles ogudaktigt kär! Söderberg Ödest. 26 (1922).
Avledn.: ogudaktighet, r. l. f. egenskapen att vara ogudaktig. Ath gudz wredhe aff himmelen wardher oppenbar öffuer alla ogudhactugheet och menniskiernas orettferdugheet. Rom. 1: 18 (NT 1526). särsk. (vard., mindre br.) konkretare, i pl., om ogudaktig(a) handling(ar) o. d. (Personer) som inte rakt vräker bort gudsgåfvorna på ogudaktigheter. Janson Ön 188 (1908).
ogudakting, m.||ig. (vard.) ogudaktig person. Carlén Köpm. 1: 162 (1860). Hedenvind-Eriksson ÖdeG 43 (1913). —
OGUDLIG, adj.; adv. -a (†, LPetri Jes. 58: 4 (1568), Schultze Ordb. 1653 (c. 1755)), -en (†, Schultze Ordb. 1653 (c. 1755)), -t (Lind (1738) osv.). (-gud- (-dh-) 1673 osv. -gud(h)e- 1541—1929) [fsv. ogudhliker]
1) ogudaktig, gudlös, orättfärdig. (Du) wille .. nedherleggia the ogudheligha offrare. Vish. 12: 5 (Bib. 1541). Så haer Gudh .. vti sin wrede hotat, / Att then Ogudlig är skall dö ok blij vthrotat. Lucidor (SVS) 308 (1673). Det japanesiska sättet att lägga upp håret syntes dem (dvs. de kvinnliga missionärerna) ogudligt. Hirn Hearn Exot. 2: 142 (1903). Arnér Knekt 244 (1945).
2) (vard.) ofantligt stor; äv. ss. adv. ogudligt med förstärkande innebörd: ofantligt, oerhört, förskräckligt. Du är ungkarl med en ogudlig inkomst. Cavallin Kipling Gadsby 33 (1897). Jag fryser ogudeligt. Elgström PigK 62 (1929).
Avledn. (till 1): ogudlighet, r. l. f. [fsv. ogudhlikhet] ogudaktighet. Ogudlighet du hatar. Rosenfeldt Vitt. 102 (c. 1690). (Somliga anse) att missväxten i Norrland var ett straff för norrländingarnes ogudlighet. Rydberg 13: 156 (c. 1885). —
OGULDEN, p. adj. (ogulden 1748 osv. ogullen (-in) 1586 (: ogullitt, n.)—1609 (: ogullit, n.)) [fsv. oguldin] jur. (ännu) icke (ut)betald l. erlagd; som återstår att (ut)betala l. erlägga. Så skall altt th[et] som i så motto ähnn thå är ogullitt, Betales aff oskiffte boo. SthmTb. 26/4 1591 (1586). Så länge skulden är ogulden. PH 4: 2635 (1748). Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling, .. då må (osv.). SFS 1875, nr 42, s. 13. Efterskänkande av oguldna kommunalutskylder. Därs. 1932, s. 479. —
OGUNST. (ogunst (-th) 1523 osv. ogunste, oblik form 1540—1541. ogönst 1523—1535) avog l. hätsk inställning mot ngn l. ngt, ovilja, misshag; numera bl. om dylik inställning hos makthavare, överordnad, uppdragsgivare, publik o. dyl. l. hos ngn som har möjligheter att bevilja förmåner o. d.: obevågenhet, onåd. Ådraga sig, drabbas av ngns ogunst. Få röna l. pröva på ngns (lyckans, ödets) ogunst. Vara l. stå l. komma i ogunst hos ngn (i sht förr äv. i ngns ogunst). Saa frampt j niwta wele eder frelse oc vnnsta (dvs. undslippa) wor ogönst. G1R 1: 80 (1523). Konungens ogunst är såsom eens vngs Leyons rytande, men hans gunst är såsom dagg på grääs. Ordspr. 19: 12 (Bib. 1541). Af hwad orsak hon .. är kommin i sin Faders ogunst. Rudbeck Atl. 3: 678 (1698). Det blifver ofta en medlares lott att drabbas af begge parternas ogunst. 2SAH 51: 133 (1875). När man blir vägrad en liten gunst måste ogunsten vara stor. Bergman Chef. 242 (1924). särsk.
a) (†) i uttr. vid vår ogunst, i äldre kungliga brev använd formel för att ange att brott mot ett påbud medför konungens onåd. Wij (bjuda) allom Fougtom och Embetsmannom för:de Borgmästare, Rådh och Meenigheten i Wästerwijk eij häröfwer någor hinder giöra wid wår ogunst, plikt och wrede. G1R 1: 87 (1523). Rääf Ydre 1: 330 (i handl. fr. 1585).
b) (†) i uttr. (ha l. fatta) ogunst till l. emot ngn. OPetri Hb. H 1 a (1529: til). Wij (se) här menniskiones stora ogönst och wrongheet emoot gudh. Dens. 2Post. 18 a (1530). Att Kong:e M:tt haffver ingen synnerlig ogunst till Niels Östgöte. G1R 22: 247 (1551). (Hon) fattade stoor ogunst til honom, oc angaff honom för Rådet och menigheten. Petreius Beskr. 2: 37 (”36”) (1614). Ödhmiukeligast bidiandes Ed. .. N:de gunstigast täcktes .. icke fatta emot oss någon ogunst eller misshagh. BraheBrevväxl. II. 1: 212 (1662).
c) (†) i uttr. (icke) taga l. vända ngn ngt till (ngn) ogunst, icke bli avogt sinnad mot ngn för ngt. Atuj (dvs. att vi) icke i nogen motte wille wenda eder thet til nogen ogunst Atj honum så tilscriffuit hadhe. G1R 6: 274 (1529). HSH 3: 92 (1566). —
OGUNSTELIG, adj.; adv. -a (Linc. (1640; under invidiose), Serenius (1741)), -en (Schroderus Os. 2: 50 (1635), OxBr. 12: 83 (1640)). (n. -ligit 1800) (†) = ogunstig 1; vanl. ss. adv. Legaterna .. begärade medh gråtande Tårar vtaff Justino, at han thenne Legations otilbörlige Wärff icke wille ogunsteligen vptagha. Schroderus Os. 2: 50 (1635). TornSp. 1800, Utm. s. 9. —
OGUNSTIG. (ogunst- 1529 osv. ogönst- 1524—c. 1540. -ig (-gh, -iig) 1529 osv. -og(h) 1530—c. 1540. -ug(h) 1524—1541)
1) avogt l. hätskt inställd (mot ngn l. ngt); äv. i utvidgad anv., om (abstrakt) sak: som visar dylik inställning, avvisande; numera bl. i fråga om dylik inställning hos makthavare, uppdragsgivare, publik o. dyl. l. hos ngn som har möjligheter att bevilja förmåner: obevågen, onådig; ofta i uttr. (vara l. bliva) ngn ogunstig. Then menighe man war ridderskapeth myckith ogønstugh. G1R 1: 220 (1524). Iagh .. (har) monga werldennes weldiga vpweckt emoot tigh, som äro tigh ogunstige. Balck Ridd. B 5 b (1599). Til slut lär den benägne Läsaren intet ogunstigt uptaga, at jag någre Sannings-Rön .. anföra månde. Triewald Konst. 77 (1734). Et ogunstigt svar. Möller (1790). Om inte ödet hade varit ogunstigt. Gripenberg Masters SpoonRiv. 52 (1927).
2) (numera mindre br.) = ogynnsam 2. Polyfem II. 36: 2 (1810). Ogunstig väderlek. Fries BotUtfl. 2: 221 (1848, 1852). Östergren (1933).
Avledn.: ogunstighet, r. l. f. särsk. till 1. Klint (1906). (†) Then stora otaksamligheet och ogönstigheet som menniskian bewijsar gudhi igen för alla sina weluiliogheet. OPetri 2Post. 24 a (1530). —
OGYNNSAM3~02, äv. ~20.
1) avogt stämd (mot ngn l. ngt); obevågen, onådig, ogunstig; numera bl. ss. adv. ogynnsamt l. i utvidgad anv., om kritik, svar o. d. Vara ogynnsamt stämd mot ngn. Boken har fått en ogynnsam kritik, ett ogynnsamt mottagande; jfr 2. Ogynsam människa. Murberg FörslSAOB (1791). Tala, yttra sig ogynsamt. Därs. Befara ett ogynnsamt svar. Östergren (1933).
2) ofördelaktig, oförmånlig, dålig. Ha ett ogynnsamt inflytande på ngn l. ngt. Få ett ogynnsamt intryck av ngn l. ngt. Under ogynnsamma förhållanden. Ogynsamme vindar hindrade resan. Murberg FörslSAOB (1791). Från Ungern inlöpa för Magyarernes sak ogynsamma underrättelser. Snällp. 1848, nr 53, s. 4. En ogynnsam väderlek, som gör bärgningen (av skörden) osäker och försenar den. Nilsson FestdVard. 155 (1925).
OGÅNGBAR3~02, äv. ~20.
1) (numera bl. mera tillf.) om väg, terräng o. d.: omöjlig att gå (på l. i) l. befara; ofarbar, oframkomlig. Schultze Ordb. 1428 (c. 1755). När vägarna anten af snö eller regn äro nästan ogångbara. VDAkt. 1782, nr 516. Östergren (1933).
2) (numera föga br.; se dock b) icke gängse l. möjlig att använda o. d. Sådana fraser äro här ogångbara. Östergren (1933). särsk.
b) (fullt br.) om (metall- l. sedel)mynt: ogiltig, som upphört att gälla; äv. om vara: icke säljbar; äv. bildl. Ogångbart Mynt. Stiernman Riksd. 1595 (1668). Min oskuld, mitt vett och min möda / Är endast ogångbara mynt. Bergklint Vitt. 91 (c. 1770). Ogångbart, (osäljbart) gods. Jungberg (1873). Gamla ogångbara pängar. Lundgrehn Högag. 72 (1912).
Avledn.: ogångbarhet, r. l. f. särsk. till 2 b. Myntets, BancoSedlarnas ogångbarhet. Murberg FörslSAOB (1791). —
OGÅRAD, p. adj. (†) metall. om koppar: icke raffinerad; jfr gara 1. VetAH 1772, s. 136. Murberg FörslSAOB (1791). —
OGÄLAD, p. adj. (-gel- 1748—1852. -gäl- 1851 osv.) om fisk: icke gälad. Ogelad strömming. VetAH 1748, s. 132. SkrGbgJub. 19: 298 (1923). —
OGÄLDAD, p. adj. (numera knappast br.) obetalad, ogulden. Murberg FörslSAOB (1791). Björkman (1889). —
OGÄLDBAR3~02, äv. ~20, adj. som icke kan betalas; särsk. bildl., om tacksamhetsskuld. Han .. har gjort mig många .. tjänster, som försatt mig i en ogäldbar tacksamhetsskuld. Hedin Transhim. 1: 37 (1909). Cederblad StagnRomant. V (1923; bildl.). —
OGÄNGAD, p. adj. i sht tekn. icke gängad (se d. o. 1). Jochnick Handgev. 25 (1854). Bultar. Gängade och ogängade. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 348. —
OGÄNGSE, äv. OGÄNGSEN, adj. (ogängse (ogengse, ogängsse) 1620—1847. ogängze 1665. ogängsen 1773—1784) (†)
1) om mekanisk inrättning: som icke kan drivas l. fungera, (försatt) ur funktion. (Dammen borttogs) hwar medh ock denne Qwarn blef ogängse giord. Hiärne 2Anl. 213 (1706).
2) icke gängse; obruklig; som icke förekommer; ogiltig; ogångbar. Selfwer och Teenfaat, både små och store, / Ogängse wore. Schroderus JMCr. 148 (1620). Ogängse mynt, vara, sed. Murberg FörslSAOB (1791). Meurman (1847). —
OGÄRNA. (o- 1536 osv. v- 1536. -gärna (-gern-, -giern-, -(g)giärn-) 1536 osv. -gerne 1536—1596) icke gärna; motvilligt, ovilligt, motsträvigt, med olust. Jag vill l. gör det högst ogärna. Hur ogärna jag än vill, måste jag säga dig att osv. Icke ogärna, med viss lust l. glädje. Ath edre egne vndersåter vgerne läne eller förstreckie rigit medt någre summor. G1R 11: 27 (1536). Ty hafwer jag ock icke ogerna bifallit thet Wyrdiga Presterskapets åstundan och begäran, at (osv.). Swedberg Påminn. § 1 (1712). Endast ogärna lämnade .. (forntidens handelsman kusten) ur sikte för att våga sig öfver till en motsatt strand. Schück o. Lundahl Lb. 1: 39 (1901). särsk.
a) (†) i uttr. ogärna förnimma l. förspörja ngt, med olust erfara (få reda på) ngt. Hwadh thenn Brandh tilkom[m]er, som i haffwe giffwitt Oss tilkenne om, thett haff[we] Wij alldeles ogerne förnumitt. SthmTb. 7/3 1586. PH 5: 3217 (1752).
b) i uttr. (icke) ogärna se ngt, (icke) tycka illa om ngt. BraheBrevväxl. II. 1: 90 (1657). Fast än troligt är, at Carl (Sverkersson) ej ogärna sedt Konungastolen ledig, så har dock hans upförande sedermera visat hans oskuld i detta upror. Dalin Hist. 2: 114 (1750). Jag ser ogerna att han gör det. Björkman (1889). Saken var den att han inte ogärna såg de ungas böjelse. Siwertz Sel. 1: 93 (1920).
c) i utvidgad anv.
α) (†) i uttr. som innebära ett objektivt konstaterande av att ngn l. ngt har svårt att göra ngt: (blott) med svårighet. Slammer-taska, sägs om qwinfolck, som hafwa mycket af munnen, och kunna ogiärna tiga. Spegel 441 (1712). Fischerström 4: 162 (1792).
β) för att uttrycka (en förmodan) att ngt är mer l. mindre osannolikt l. att ngt blott undantagsvis kan tänkas förekomma l. användas o. d. ngnstädes: icke gärna, knappast. Man kan väl ogärna tänka sig något hemskare än hvad det skall vara där uppe på kyrkogården t. ex. en stormig, mörk höstnatt. SD 1904, nr 310, s. 1. 2NF 37: 658 (1925).
Spoiler title
Spoiler content