OGÄRNING ω3~jæ2rniŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. ogärning; av O- 2 o. GÄRNING]
ond gärning; illdåd; särsk. om grovt (enl. lag straffbart) brott; stundom abstraktare: begående av ond gärning l. brott; jfr MISSGÄRNING. Någhor dråpeligh ogerning. Apg. 18: 14 (NT 1526; Bib. 1917: ont och arglistigt dåd). Pijgan bleff sedan för sin ogerningh (dvs. mordbrand) bränder på båål. Gyllenius Diar. 337 (c. 1670). Ordentelig rättegångs ordning .. kräfver, at ingen häktas, utan förvunnen til brott, eller gripen i ogerning. Schönberg ÅmVetA 1796, s. 46. Mördaren återvände .. två och en halv timme efter mordet till platsen för sin ogärning. Hedberg Räkn. 210 (1932). — jfr HÖGMÄLES-OGÄRNING.
Ssgr: A (†): OGÄRNINGENES-MAN, se C.
B (†): OGÄRNINGES-MAN, se C.
-MAN, m. (ogärningenes- 1526. ogärninges- 1526—1558. ogärnings- 1541 osv.) [fsv. ogärning(i)s man] (i sht i högre stil) person som begått ett l. flera (grova) brott, missdådare, (grov) brottsling; jfr missgärnings-man. Han är räknat worden bland ogerninges män. Luk. 22: 37 (NT 1526). Wålds- och ogärningsmän. HC11H 8: 28 (1678). Siwertz Sel. 1: 7 (1920). —
