publicerad: 1949
OJ oj4, stundom ωj4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. (tillf.) -et; pl. (tillf.) =.
Ordformer
(oj (oi, oij, oy) 1587 osv. åj 1897—1912 (: håjåjåj))
Etymologi
[jfr nor. oi, åi, holl. oi, t. oi (fht. oi), ävensom UJ. Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 206 ff. (1928)]
interj. ss. uttryck för olika känslor l. sinnesrörelser; äv. ss. sbst., om ordet l. utropet ”oj”; ofta fördubblat l. tredubblat, äv. med sammansmältning till ett ord: OJOJ04, äv. 40, resp. OJOJOJ104, äv. 400; särsk.
a) ss. uttryck för (jämmer över) kroppslig smärta l. för klagan l. sorg l. rädsla o. d.; äv. ss. uttryck för beklagande l. medömkan o. d. Helsingius Aa 8 a (1587). Oy! oy! jagh seer min Fader stånda, / O thet gör migh i hiertat wånda. Brasck FörlSon. L 4 b (1645). Oj, tänk, om han fått nys om något af det här (dvs. bedrägeriet)! VLitt. 1: 293 (1902). Oj, oj, oj, så ondt det gör! Det sticker å svider som eld i såret. Janson Ön 156 (1908). Det får hon lida för, ojojoj. Arnér Verand. 100 (1947).
b) ss. uttryck för förvåning l. (i sht obehaglig) överraskning o. d. Brasck FörlSon. I 2 b (1645); jfr a. Nej, hvad är det som far hämtat med sig från byn? Oj oj, ett helt kringelband! Och så goda de se ut! Topelius Läsn. 1: 214 (1865); jfr d. Oj, oj för tusan plåter! / Nu stöp ja' ner i sjön. Dahlgren Viser 27 (1886). Jonsson BrukVara 31 (1939). särsk. ss. uttryck för förvåning över o. bestridande av ngns yttrande. Du som är van vid Athens lysande gästabud hos Aspasia. — Jag? Oj, oj! Den enklaste kost var alltid min regel. Strindberg HMin. 1: 143 (1905).
c) [jfr a, b] ss. uttryck för (med förvåning blandad) harm l. förtret o. dyl. l., med allmännare bet., ss. uttryck för att den talande finner ngt vara ”förskräckligt” (se d. o. 2) l. ”rysligt” l. förargligt o. d. (Rider hon) Med herrsadel? Oj, oj! Numers Dram. 1: 77 (1892). Oj då, sade Sola Gull, då hon kommit en bit upp i luften, nu tappade jag mina små gullskor! Krusenstjerna Dagdriv. 188 (1923). (Han) lägger huvet på sned och kråmar sig och är en sån maffe i sin uniform, så ojojoj! Nordström PatrFörl. 85 (1933). Klockan är redan tre kvart på tio, oj, oj, oj! Hedberg Större 322 (1946).
d) [jfr b] ss. uttryck för glädje l. beundran l. förtjusning o. d.; ofta ironiskt l. hånfullt. Strindberg RödaR 35 (1879). Men en tjuge års tös du! Det är ’mums' det! Ojojoj! Wranér HelgdHvard. 252 (1893). Oj, oj, oj, så'n fin karl! Janson Ön 85 (1908; ironiskt). Ojojoj jöses, vad det kommer bli livat om ni båda kommer hit! Botwid Ingen 215 (1931).
e) (i Finl.) ss. uttryck för bön l. uppmaning: å, ack (se d. o. I 3 b). Oj, snälla Stolle! Berätta .. (sagan) för oss, berätta nu! bådo vi alla. Hertzberg Päivärinta 3: 20 (1886).
Anm. 1:o En interj. OJ l. OOJ användes äv. (upprepat l. tillsammans med andra interjektionella ord) för att återge gråt l. snyftningar; jfr OJ a. Boj! Bohåj! oj! hoj! Aj! Amman 77 (1756; återgivande gråt). Hon snyftade krampaktigt, överljutt: ”Ooj — ooj — ooj — ooj!” Dahlbäck Åb. 151 (1914). 2:o I vard. språk användas de utvidgade formerna OJA oj4a l. ωj4a, l. 32, l. OJIA oj4ia l. ωj4-, l. 040 l. 032 (äv. skrivet åj-ia), l. OJIANE oji4ane l. ωj-, l. 0302, l. OJIANA -na osv., nästan bl. i uttr. oja mej (mig), ojia mej (mig) osv. (uttalat oj4a mäj4 osv.), ofta med sammansmältning till ett ord: OJAMEJ400 l. 40~1 l. 104 l. 30~2, OJIAMEJ400~1 l. 040~1 osv., OJIANEMEJ0400~1 l. 0300~2 resp. OJIANAMEJ0400~1 osv. [med avs. på bildningen jfr AJAMEJ, AJIAMEJ, EJANEMEJ m. fl., ävensom Ideforss PrimInterj. 1: 77 ff., 176 ff. (1928)], för att uttrycka jämmer l. klagan l. förtret l. beundran o. d.; jfr OJ (a—d). Åj-ia, åj-ia, lille-bror blir i sjön. Carlén Rosen 350 (1842). Oja mej! Olöckelig den som ingenting begriper! Jolin Mjölnarfr. 70 (1865). Han satte sig först (på lergöken) — men oja mig! — hvad han kom fort upp igen. Bondeson Glimm. 62 (1892). Beskow Greta 54 (1901: Ojianamej). Ojiamej, så mycket finhet, säger Augusta och slår sig på knäna av förundran. Browallius Byväg. 206 (1934). jfr: ”Oj mej, oj mej, om den ungen skulle dö”, klagade fröken. Ekholm Torp. 8 (1923).
Avledn.: OJA, v. [jfr nor. oie] (vard.) eg.: ropa oj.
1) till a, c.
a) (mera tillf.) intr. o. ss. anföringsverb, = b. Högberg Vred. 3: 35 (1906). Dens. Frib. 337 (1910; intr.). ”Kors, kors, nu ä han här igen!” ojade hon. Dahllöf Skumr. 192 (1917).
b) refl.: jämra sig; stöna; klaga; beklaga sig; beskärma sig, lamentera; förfasa sig; äv. ss. anföringsverb; ofta i uttr. oja sig över, äv. för ngn l. ngt (jfr 2). Spegel 193 (1712). Wahlenberg UnderlVäg. 61 (1887: öfver). ”Usch, vad de ha lortat ned!” ojade sig tant. Bergman TantFarbr. 39 (1924). Lo-Johansson KlyvnTid 42 (1931: för). särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv., om fågel. Måsarne ojade sig uppe i luften. Strindberg Skärk. 196 (1888).
c) ss. vbalsbst. -ande, klagan; lamentationer; jfr a, b. Den kristnes ojande öfver det omoraliska. Strindberg TjqvS 2: 185 (1886).
2) (mera tillf.) till (c o.) d; refl.: ropa ”oj” av beundran l. förtjusning o. d.; äv. allmännare: (livligt) uttrycka l. yttra sin (stora) beundran; särsk. dels ss. anföringsverb, dels i uttr. oja sig över ngt (jfr 1 b). Vanligt gott folk ojar sig .. och kallar .. (mina tavlor med aftonsol) förtjusande. CLarsson (1894) hos Nordensvan Larsson 2: 57. Janson Gast. 42 (1902: öfver). Wägner Namnlös. 166 (1922; ss. anföringsverb).
Spoiler title
Spoiler content