publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OKRISTNAD, p. adj. [fsv. okristnadher] (mera tillf.; jfr dock slutet) icke kristnad; särsk.: som icke omvänts till kristendomen, hednisk; i sht förr äv. substantiverat: hedning. Hedningar och ochristnade. Isogæus Segersk. 823 (c. 1700). Östergren (1933). särsk. (numera bl. ålderdomligt l. bygdemålsfärgat): odöpt. VästeråsDP 11/8 1619. Moberg Rid 329 (1941). —
OKRITISERAD, p. adj. (mera tillf.) icke kritiserad; oklandrad, otadlad. Sylvius Mornay 496 (1674). —
OKRITISK. icke kritisk; särsk.: som icke övar l. kan öva kritik, kritiklös; äv. med sakligt huvudord: som visar l. utmärkes av brist på kritik l. kritiskt sinne o. d. En ocritisk ignorant. LittT 1797, s. 141. Ett okritiskt referat af andras meningar. 3SAH 4: 143 (1889).
Avledn.: okritiskhet, r. l. f. —
OKROPPSLIG. som icke har kropp (se kropp, sbst.1 1) l. har avseende på kroppen; äv.: förandligad; äv.: immateriell l. osinnlig; förr äv. övergående i bet.: som icke förefaller fysiskt möjlig, ofattbar o. d. Lutteman Schulze KantCrit. 275 (1799). Den skatt af ljus och värma som de (dvs. himlakropparna) bära, / Vid en okroppslig hastighet af omlopp. JGOxenstierna 4: 264 (1815; eng. orig.: incomprehensible). Okroppsliga andar. PoetK 1818, 2: 47. Sinnligheten (är i de tyska prerafaeliternas målningar) så okroppsligt hållen som möjligt. Estlander KonstH 312 (1867). Hellström Malmros 195 (1931).
Avledn.: okroppslighet, r. l. f. äv. konkretare, om ngt okroppsligt. Dalin (1853). Wikner Platon 156 (1867; konkretare). —
OKROSSAD, p. adj. icke krossad. Juslenius 219 (1745). Okrossad majs. SFS 1908, nr 15, s. 4. särsk. (mera tillf.) bildl.: icke förkrossad l. kuvad o. d. Ödmann PredUtk. 9 (1808). Hedenstierna Fideik. 22 (1895). —
OKRUSAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke krusad; särsk. om hår, fjäder o. d.: som icke gjorts krusig l. krullig l. (små)lockig. Hennes hår var okrusat. Österling Ter. 2: 51 (1700). KonstNyhMag. 2: 28 (1819; om fjäder). särsk. (†) bildl.: konstlös; okonstlad; enkel o. naturlig; oceremoniös; äv.: uppriktig; äv. (om umgängessätt): opolerad, o(av)slipad. Detta mitt okrusade ock ringe arbete. Tiällmann Gr. Fört. 6 (1696). Den mäst okrusade vänskap. Leopold (SVS) II. 1: 93 (1778). Riks-Cancelleren ville .. förtroligt och okrusadt umgås med Riks-Rådet Biörenklou. Schönberg Bref 2: 255 (1778). Hans sätt (var) något okrusadt, men icke så plumpt, som jag väntat. Topelius Vint. I. 2: 174 (1862, 1880). —
OKRUSERLIG. icke krusande l. kruserlig; enkel o. naturlig; oceremoniös; äv. övergående i bet.: burdus. Bremer Hem. 1: 262 (1839). Hon dansade med David, .. då Sigurd, på ett ganska okruserligt sätt, tog hennes arm, (o.) förde henne ur dansen. Dens. Sysk. 1: 258 (1848). Hans okruserliga, förtroliga uppriktighet. 2NF 4: 1188 (1905).
OKRUT. [efter mnt. unkrūt; jfr t. unkraut] (†) ogräs; ofta koll.; äv. bildl., om skadebringande djur l. människor; jfr o- 2, krut, sbst.1 LPetri ChrPina C 5 a (1572; koll., om människor). Okrut förgåås icke gerna. PPGothus Und. Gg 4 a (1590); jfr krut, sbst.1 b. Storken .. lägger mångt okrut öde / At nära sina Vngar små. WijsaFoglArt 27 (1623; d. orig.: Wkrud). Tranärter och annat okrut. Carleson Hush. 628 (1756). jfr skogs-okrut. —
OKRYDDAD, p. adj. icke kryddad; utan kryddor. Linc. Zzz 5 b (1640). Soon äther fulle okryddat. Grubb 747 (1665). Okryddad och kryddad ost. LB 3: 461 (1905). —
OKRYMPT, äv. (numera knappast br.) OKRUMPEN, p. adj. icke krympt; särsk. om tyg: som icke krympts (se krympa, v. 2); ngn gg äv. om klädesplagg: av okrympt tyg. GripshR 1549 (om tyg). Stoor Lofwen och okrympt Kläde, minskas altijdh. Grubb 765 (1665). SP 1782, nr 56, s. 4 (om klädesplagg). Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel. Mark. 2: 21 (Bib. 1917). särsk. (i vissa trakter, starkt vard., mera tillf.) bildl.: icke stukad l. kväst. Strindberg TjqvS 2: 68 (1886). —
OKRYSTAD, p. adj. icke pressad l. kramad; numera nästan bl. (mera tillf.) bildl.: icke krystad, osökt. Juslenius 189 (1745). Okrystade roligheter. GHT 1897, nr 1 A, s. 3. —
OKRÄK. (†) om mindre, krypande l. krälande skadedjur; jfr o- 2, kräk 1. Ödmann StrSaml. 2: 131 (1785; om kackerlacka). —
OKRÄMPT, p. adj. (†) om lut: som återstår, sedan kristaller avsatts ur luten; jfr moder-lut 1. Rinman 2: 509 (1789). —
OKRÄNKBAR3~02 l. ~20, adj. [jfr t. unkränkbar; till kränka, v.2] som icke kan l. får kränkas; oantastlig; särsk. dels om person l. djur o. d.: som man icke får förgripa sig l. våldföra sig på, dels om lag l. plikt o. d.: som man icke får bryta mot l. överträda, dels om rätt l. makt o. d.: som man icke får göra ingrepp l. intrång i. All egendomsrätt är okränkbar (i Frankrike). SC 2: 93 (1821). Westermarck Äkt. 259 (1893; om makt). SvNat. 1910, s. 8 (om djur). Folktribunerna voro okränkbara till sin person. Grimberg VärldH 3: 391 (1928). Okränkbara lagar. Östergren (1933).
Avledn.: okränkbarhet, r. l. f. oantastlighet; integritet. Majestätets okränkbarhet. SC 1: 594 (1821). —
OKRÄNKLIG, adj. (-elig c. 1620—1890. -lig 1658—1848) [till kränka, v.2] (†) okränkbar; äv.: sträng, omutlig; äv.: som icke kan förvanskas l. omintetgöras. (Guds) acht (dvs. uppsåt) hoonn ær okrencheligh / wthj sinn guddoms ware. Visb. 2: 169 (c. 1620). (Dygd består) vti Tucht, och okränckliga Kyskheet. Stiernhielm Herc. 392 (1658, 1668). Weibull LundLundag. 270 (1890).
Avledn.: okränklighet, r. l. f. [jfr fsv. okränklikhet, renhet, okränkthet (SpecVirg. 85, 102)] (†) okränkbarhet. Murberg FörslSAOB (1791). 2SAH 56: 10 (1879). —
OKRÄNKT, p. adj. [fsv. okränkter]
1) (†) om sinne: som icke bragts l. bringas ur jämvikt, lugn, behärskad. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668).
3) som icke utsatts l. utsättes för ingrepp l. intrång l. kränkning; oförkränkt; äv. om samvete, övergående i bet.: ren. At vederbörandes Privilegier och rättigheter aldeles okränckte bibehållas. PH 2: 1402 (1739). Jag (lägger) mig vinn om att alltid hava ett okränkt samvete inför Gud och människor. Apg. 24: 16 (Bib. 1917). särsk. om kvinna: icke kränkt (se kränka, v.2 6); särsk. om mö: ren, jungfrulig, intakt; äv. bildl., om landområdes natur o. d.: jungfrulig (se d. o. 2 slutet), oberörd. Murberg FörslSAOB (1791). Rosenius Himmelstr. 67 (1903). Närmanden, .. från vilka hon räddade sig okränkt. Bagge Goncourt Germ. 34 (1923).
Avledn.: okränkthet, r. l. f. till 3. Larsson Id. 104 (1908). särsk. till 3 slutet. Wägner Sval. 12 (1929). —
OKRÄVD, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) OKRAVD, p. adj. [fsv. okrafþer, okräfder]
1) (numera knappast br.) som icke begärts l. fordrats l. (av)krävts; frivillig; spontan; förr äv. ss. adv.: utan att krav l. begäran framställts, självmant l. på eget beråd l. bevåg o. d. (Han) Försäkrade ytterligare med okrafde bedyringar .. sig ej för visso veta om (osv.). BL 17: 20 (cit. fr. 1739). Okrafdt quäde ej vi. Nicander VirgEcl. 30 (1752). Grefvinnan Hjärne, som okrafdt framfört obehöriga tidningar. MoB 4: 87 (1795). Dalin (1853; ss. adv.).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) ss. predikativt attribut, om person (jfr 3 b), liktydigt med: utan anmaning l. tillskyndan, oombedd; självmant, av fri vilja, av sig själv. G1R 24: 134 (1553). Rikets censorer .. ägde att äfven okrafde erinra kejsaren själf om hans skyldigheter. Julbok 1906, s. 157.
3) (numera bl. tillf.) i fråga om gäld l. tillgodohavande.
a) med sakligt huvudord: på vars betalning krav icke framställts l. framställes; icke (ut)krävd. Chesnecopherus Skäl L 3 b (1607).
b) om person: till vilken krav på betalning (av skuld o. d.) icke framställts l. framställes; förr stundom övergående i bet.: fritagen från l. skyddad för anspråk l. krav; äv. i uttr. okrävd på l. för, förr äv. om ngt. G1R 1: 274 (1524: therföre). Därs. 26: 505 (1556: um). Wari wår Stådthollere Saakelöös och okrafdh (vid fallissemang), sädhan han sin flijt giordt hafwer. LReg. 171 (1624). Widmark Helsingl. 1: 190 (1860). —
1) (numera föga br.) icke bekransad; utan krans l. annat äretecken (på huvudet); förr äv. bildl., om skrift o. d.: icke prisbelönad. Murberg FörslSAOB (1791; äv. bildl.). Valerius 2: 196 (1848).
2) om konung o. d.: icke gm kröning (se d. o. 2) invigd i sitt ämbete. Murberg FörslSAOB (1791). Gustaf V .. Sveriges förste okrönte konung. ÖgCorr. 1932, nr 282, s. 15. särsk. i utvidgad anv., om person som icke har konungavärdighet; i sht i sådana bildl. uttr. som ngts okrönte konung l. okrönt konung ngnstädes, ss. beteckning för att ngn har sådant inflytande l. anseende l. sådan makt ngnstädes att det (den) kan jämföras l. jämställas med en konungs. Leopold 5: 264 (1799). Mahatma Gandhi, ”Indiens okrönte konung”, som han kallas. Forell Ceyl. 76 (1929).
3) (mera tillf.; jfr dock slutet) icke försedd med avbildning av en krona. Lagerbring 1Hist. 3: 592 (1776; om lejon i heraldiskt vapen). särsk.: icke stämplad med kronmärke (för angivande av att ngt fyller föreskrivna fordringar o. d.); numera nästan bl. (i icke officiellt spr., fullt br.) om mått, mål l. vikt: ostämplad; förr äv. om fartyg: icke belagd med kvarstad för kronans räkning. OxBr. 12: 573 (1621). Okrönt fartyg. Murberg FörslSAOB (1791). Upsala(A) 1923, nr 234, s. 6 (om femlitersmått).
Spoiler title
Spoiler content