OKTANT oktan4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. oktant, eng. o. fr. octant; av lat. octans (gen. -antis), till octo, åtta (jfr OKTOBER); med avs. på bildningssättet jfr KVADRANT, KVINTANT]
a) instrument för vinkelmätning med en båge som upptar en åttondel av cirkelbågen; företrädesvis (sjöt.) om i sht förr använt navigationsinstrument med dylik båge, i övrigt konstruerat på samma sätt som en sextant. Schroderus Dict. 155 (c. 1635). Båda Styrmännen stodo .. akter ut på flaggkistan med sina octanter, för att taga solens höjd, då den passerade meridianen. Gosselman SNAmer. 1: 38 (1833). Bergstrand Astr. 143 (1925). jfr REDUKTIONS-, REFLEXIONS-OKTANT. särsk. astr. i sg. best., benämning på en stjärnbild på södra stjärnhimmeln (belägen omkring den södra himmelspolen). Melanderhjelm Astr. 1: 60 (1795). Bergstrand Astr. 39 (1925).
b) astr. om var särskild av de sektorer av en himlakropps bana som motsvara 45 graders vinkel, räknat från konjunktion l. opposition; äv. (o. företrädesvis) om punkt vari en himlakropp befinner sig på 45 graders avstånd från konjunktion l. opposition, l. om himlakropps läge, då den befinner sig i en dylik punkt; vanl. i fråga om månens läge. VetAH 1748, s. 171. Melanderhjelm Astr. 2: 201 (1795). 2NF (1914; i fråga om månens läge).
