publicerad: 1904
CIRKEL sir3kel2 (ci`rkel Weste), r. l. m.; best. -n, stundom (i sht i södra Götal.) -en (B. Olavi 197 a (1578), O. Martini Bevis B 3 a (1604), Gymn. o. scholæ ordn. 1724, s. 26, Wiemer Geom. 1: 11 (1860, 1870)), numera sällan -klen (Spegel Guds verk 62 (1685), Sahlstedt (1773), Ljunggren SVH 4: 361 (1890)); pl. -klar ((†) circler Alopæus Borgå gymn. hist. 250 (i handl. fr. 1656)).
Ordformer
(circil Luth Astr. 49 (1584). circle Richardson Krigsvet. 3: 187 (1749). circul Spegel Guds verk 131 (1685). sirkel Luth Astr. 24 (1584), P. Vargentin i VetAH 17: 161 (1756). zirkel Brenner Dikt. 2: 60 (1717), Lind (1749). cerkel (pl. cerklar, -er) i bet. 10 b, Franzén Skald. 1: 238 (1824), Polyfem II. 1—2: 1 (1810), Därs. IV. 21—22: 7 (1811). — Anm. I bet. 10 b användes förr ofta den rent fr. formen cercle)
Etymologi
[fsv. cirkil, sirkil m. fl. former (se Söderwall); jfr mnt. cirkel, mht. cirkel, zirkel, af lat. circulus, dimin. till circus, krets, ring (jfr CIRKUS); jfr äfv. eng. circle, fr. cercle. — Formen cerkel är lånad från fr. (jfr anm. ofvan). Med afs. på formen circul jfr ä. t. circul, som synes bero på förnyadt inflytande från lat. circulus]
I. ss. benämning på en viss geometrisk figur o. i från denna bet. härledda anv.
1) sluten, plan kroklinje, så beskaffad, att alla punkter på densamma befinna sig på samma afstånd från en viss punkt (medelpunkten) inom densamma; yta som begränsas af en så beskaffad kroklinje. Att (upp)rita, äfv.: (upp)-draga l. rita upp, draga upp l. slå en cirkel. Medelpunkten till en cirkel l. en cirkels medelpunkt. Taga en viss punkt till medelpunkt för en cirkel. Diametrar, radier, kordor i l. till en cirkel. En tangent till en cirkel. En cirkels periferi. En sektor, ett segment af en cirkel. Inskrifva en rätlinig figur i en cirkel. Omskrifva en rätlinig figur omkring en cirkel. Cirkelns (allmänna) ekvation. B. Olavi 197 a (1578). Thes (dvs. lägrets) form är .. mestadels såsom en heel eller en halff Circkel. L. P. Gothus Mon. turb. 289 (1629). En Cirkel eller en rund Linie, (är den som) går tilsammans. Swedenborg Reg. 4 (1718). Cirkel är en platt (dvs. plan) figur, som inneslutes af en linea, hvilken kallas Peripherie eller omkrets och är sådan, at alla räta lineer som ifrån en viss punkt in uti figuren falla på henne, äro lika stora. Strömer Eucl. 3 (1744). De första Linier, som de gamla hade sig bekanta, voro räta linier och cirklar. P. Elvius i VetAH 9: 82 (1748). Beskrif (dvs. drag) en cirkel genom C. Kjellin Geom. 88 (1814). Problemet om cirkelens quadratur. Harfwefeldt Legendre Geom. 154 (1825). Den af cirkellinjen omslutna ytan eller figuren kallas cirkel. Laurin Geom. 4 (1890). jfr BI-, FJÄRDEDELS-, HALF-, STOR-CIRKEL m. fl. — särsk.
a) ss. (hednisk) religiös symbol, magiskt, astrologiskt o. kemiskt tecken osv. Een (bok) vid nampn Christopher Vagnerus Doctoris Fausti discipulus, .. bestående af åtskillige oloflige konster och många Caracterer (dvs. skriftecken), circler och figurer. Alopæus Borgå gymn. hist. 250 (i handl. fr. 1656). Med circeln betecknas (i kemien) den största fullkomlighet, eller det, som minst är förgängeligt. Wallerius Chem. phys. 1: 23 (1759). Tusen cirklar han (dvs. auguren) utmätte. Bellman 6: 289 (c. 1775). A. Grafström 2: 199 (1832, 1864). En ännu gråare man, i mantel lik natten, / Synes i rutornas ram inpassa mystiska cirklar. Fahlcrantz 1: 4 (1835, 1863). — jfr SOL-CIRKEL.
b) ss. hjälpfigur i vissa vetenskaper, i sht astronomien. Bergklint Sam. 1: 152 (1781, 1794). Nu var en af väggarna betäckt med kolritningar, som icke företedde annat än cirklar och planettecken. Dem hade doktor Svante gjort .. (för att framlägga) de skäl, på hvilka Kopernikus stödde sin .. åsikt om världsbyggnaden. Rydberg Vap. 131 (1891).
c) ss. öfverenskommet tecken i allm. till beteckning af ngt; särsk. (fordom) om de cirkelformiga märken hvarmed fisktunnor försågos till angifvande af varans godhet, insaltare, insaltningsplats osv.; jfr CIRKLA 1. Eketunnorna .. äro uppgräfda vid Falsterbo; .. och äro enligt tidens bruk försedda med ej mindre än fem märken: stadens, tunnbindarens, egarens, sillens cirkel till angifvande af dess godhet och paralella skåror att angifva valarnes antal. Karlin Kult. mus. 5 (1888).
d) [uttr. leder sitt ursprung från ett på latin med orden noli turbare circulos meos återgifvet yttrande, som den berömde grekiske matematikern o. fysikern Arkimedes säges hafva fällt, då vid eröfringen af Syracusæ år 212 f. Kr. en romersk soldat öfverföll o. dödade honom, just som han var sysselsatt med ett geometriskt problem o. fördjupad i betraktandet af figurer, som han ritat i sanden] bildl. i uttr. rubba l. störa l. förstöra ngns cirklar, störa den beräknade gången af ngns förehafvanden l. företag l. planer, göra ett streck i räkningen för ngn. Denna hastiga förlikning (emellan konung Erik o. hans fader Magnus) rubbade hans (dvs. Valdemar Atterdags) cirklar: Han samlade alla sina konster, at uprifva henne ju förr ju hellre. Dalin Hist. 2: 516 (1750). Rydberg Myt. 2: 431 (1889).
2) [eg. samma bet. som den under 1 först anförda] astr. o. geogr.
a) om hvar o. en af de linjer på jordens yta o. på himlahvalfvet som tänkas uppkomma, då jorden o. rymden antagas genomskurna af på olika sätt lagda plan. Æquator är en sirkel löpandes mitt öffuer himmelen. Luth Astr. 24 (1584). Biörk Arithm. M 3 a (1643). Kreftans Circul (dvs. norra vändkretsen). Spegel Guds verk 97 (1685). Melanderhjelm Astr. 1: 9 (1795). Cirklar på jorden. Pettersson Nav. 17 (1861). — jfr ASIMUT(AL)-, BREDD-, DEKLINATIONS-, DISTANS-, HÖJD-, KOMPASS-, MERIDIAN-, MIDDAGS-, NAVIGATIONS-, PARALLELL-, POL-, SMÅ-, STOR-, VERTIKAL-, VÄND-CIRKEL m. fl.
b) [jfr motsv. anv. i ä. eng.] (†) bälte l. zon af himlahvalfvet. Then Circelen, vthi hwilken the tålff Himmelske Tekn stadde äre, skifftes vthi 360 deelar. G. Olai Cal. F 4 a (1588). De 12 Himmels-Teknen, som uti denna Cirkelen (dvs. djurkretsen) effter hwar annan föllia. Rosenfeldt Navig. 3 (1693). Then Cirkelens Twärlinia (dvs. diameter), hwar uti Solen eller jorden har sit lopp eller stånd. Block Progn. 125 (1708). — jfr DJUR-, MJÖLK-, ZODIAKAL-CIRKEL.
3) [utvidgad anv. af den under 1 först anförda bet., i det en dylik yta tänkes ss. en ”bred” linje] om yta som begränsas af två koncentriska cirklar; jfr CIRKEL-BAND 2, -RING 2. — särsk.
a) [jfr lat. circulus oculi, regnbågshinnan (Corpus gloss. lat. 3: 351); jfr äfv. t. zirkel der iris, nylat. circulus iridis med annan bet.] (†) om regnbågshinnan i ögat. De som hafwa Witöga, det är hwars yttra Circkel Regebågan är hwijtacktig, ock den inre swart. Rudbeck Atl. 3: 609 (1689). Den yttre Cirkelen är klar och hwijt som ett glas. Därs.
b) (föga br.) om gloria. Then afmålade Konungen och Qwinnan hafwa ett heligt sken (dvs. helgongloria), nämligen en lius circel vthom en blå rundel kring sina hufwud. Peringskiöld M. upl. 202 (1710).
c) meteor. i uttr. parhelisk cirkel, om det ljusa band af solens bredd som ibland visar sig på himlen, gående genom solen, parallellt med horisonten, o. paraselenisk cirkel, om motsvarande ljusband genom månen. jfr NF 3: 369, 370 (1879).
4) [jfr 3 samt motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (numera mindre br. utom i a o. b) cirkelformigt l. ringformigt föremål (af ngt visst material). Ox-Hinnor, .. upspitade på en circel af träd, utgöra ock något dylikt (musikinstrument). Hülphers Mus. 73 (1773). Veckobl. f. folkunderv. 1881, s. 209 (om i väggen fäst halfcirkelformig ring af järn, kring hvilken barnen i en afdelning i de s. k. lankasterskolorna voro uppställda, då de undervisades af den innanför ringen stående monitören); jfr 9. — särsk.
a) (fullt br.) cirkelrund graderad ring för afläsning af vinklar osv., cirkellimb; jfr GRAD-CIRKEL. Lindhagen Astr. 67 (1858). 2NF 2: 287 (1904).
b) (fullt br.) fys. o. astr. om af dylik(a) graderad(e) cirkelring(ar) bestående instrument för afläsning af vinklar i rymden. Naut. ordb. (1840). Pettersson Nav. 117 (1861). Pistors cirkel. Därs. 119. Bordas cirkel. Därs. 120. — jfr ASIMUT(AL)-, BORDA(S)-, DEKLINATIONS-, HÖJD-, LIMB-, MERIDIAN-, MULTIPLIKATIONS-, PRISMA-, REFLEXIONS-, REPETITIONS-, TIM-, VERTIKAL-CIRKEL m. fl.
5) [jfr motsv. anv. i eng.; jfr äfv. motsv. anv. i mlat., mht. o. fsv.] (numera föga br., mest i poesi) om ringformig hufvudprydnad: ring; diadem; krona. Evighetens cirkel sitter, / bland rosor gömd, omkring hans (dvs. Sångens) hår. Tegnér 2: 4 (1819). Om du ej brutit mot en ed vid honom, / Så prydde nu din pannas gyldne cirkel, / .. min Edvards späda tinning. Hagberg Shaksp. 5: 267 (1848). Ridderstad 1: 304 (1852, 1855). — jfr: En lagerkrans sin cirkel slår / Omkring hans höga panna. Nicander S. arb. 2: 46 (1827).
6) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) klot, sfär. — särsk. [jfr motsv. anv. i mlat., ä. t. o. ä. eng.] astr. om hvar o. en af de ”sfärer” l. ”himlar” i hvilka den ä. astronomien indelade universum o. i hvilka de olika planeterna o. fixstjärnvärlden tänktes befinna sig l. röra sig. Stiernan warder icke skild, ifrå sin Cirkell, endogh Cirkelen strecker sigh wijdhare än hon. O. Martini Bevis B 3 a (1604). Thet (dvs. firmamentet) war formerat i then stund, / Lijka, som en klot stoor och rund. / Mång Cirklar genom hwar annan ock / Ginge, hwar och en effter sitt bruk. Sigfridi G 7 b (1619). Then skiöne Jupiter i Siätte Circlen wandrar. Spegel Guds verk 62 (1685). Aldrig något Berg i hela Werlden är så högt, att det kan stiga up till Månans Cirkel. Rudbeck Atl. 3: 567 (1698). — i bild. Hon (dvs. änkan) bör, som Månan giör, sin sorg tilkänna ge, / Doch icke mer än Han ifrån sin zirkel flytta, / Ei lemna vtur acht sin och de sinas nytta. Brenner Dikt. 2: 60 (1717); jfr 10 a.
7) i allmännare bet.: krets, ring, rund. — särsk.
a) (mindre br.) krets l. ring som bildas af ett antal (uppställda) föremål, (stående l. sittande) personer osv. De toma kistor och fat satte jag i en circkel omkring tältet. Robinson Cr. 56 (1752, 1772). Alla gästerna stodo väntande i en stor cirkel med glasen i hand. Carlén Repr. 2: 75 (1839, 1861). Innanför den yttre cirkelformiga pelarraden .. står en del af en annan cirkel af stenar. Nilsson Ur. 2: 148 (1865). — i numera föga br. förb. (Man) upphinner .. ej förr på en ny kulle, än man har en ny cirkel af prospekter (dvs. utsikter). J. Wallenberg 205 (1771). — jfr STEN-CIRKEL m. fl.
b) [jfr motsv. anv. i mht., (i sht ä.) t., ä. eng. o. fr.] krets l. ring tänkt ss. begränsande ett visst område, närmande sig bet.: gräns(linje), omkrets; äfv. om det sålunda begränsade området.
α) (†) i eg. bem. Thetta hans embete (dvs. Kristi prästerliga o. profetiska kall) war honom becirclat och kringhmätt in om then Judeske och Galileeske landzens circel och terminer (dvs. gränser). S. Laurentii Ridd. E 2 a (1622).
β) (numera föga br.) i öfverförd bem. Then gode Guden .. vnderstödjer menniskjan, när hon i sin lilla naturs cirkel giör hvad hon kan. Rydelius Förn. 370 (1737). En sak som är utom min cirkel (dvs. ligger utanför min sfär). Hasselquist Resa 588 (1750). Om våra förehafvanden skola hafva någon framgång, så är det genom ordning, och då de inskränkas inom lagens cirkel. Ad. prot. 1789, s. 19. Hans verkningsrymd var en trång, men hel cirkel. Valerius 2: 252 (1839).
8) [jfr motsv. anv. i mlat., mht., (i sht ä.) t. o. eng.] kretsformig bana i hvilken ngt rör sig l. som beskrifves af ett i rörelse varande föremål; ofta närmande sig bet.: kretslopp, svängning, kringsvängning.
a) i eg. bem. (De kapska flickorna) förstodo icke mer af dansen, än sjelfva cirklarna. J. Wallenberg 236 (1771). Han liksom räknade sina steg till grafven vid den rörelse, han i sitt rum tog, der hans cirklar kring golfvet blefvo .. dag från dag allt mindre och färre. Franzén (1815) hos Choræus XXIV. Än som en ringlande örn han (dvs. skridskogängaren) bugtar i mäktiga cirklar, / Än som en svala i skyn flyger han vinden i fatt. B. E. Malmström 6: 19 (c. 1850). Vi (ha) trafvat rundt i en cirkel under mer än två timmar. Nyblom Hum. 190 (1874, 1883). Örnen eller gamen, som högt uppe i rymden slår cirkel till cirkel längre och längre bort. Melander På långtur 140 (1896).
b) i öfverförd o. bildl. bem. om (den skenbara) kretsgången under en (lång) utveckling, i hvilken samma faser (tyckas) efter en viss tid regelbundet återkomma; kretsgång. Brenner Dikt. 1: 195 (1684, 1713). Lät då allt sin cirkel löpa; / Men dock nota bene, håll: / Ålderdomen ej må stöpa / Om min sköna till ett troll. Bellman 4: 132 (1791). I evig cirkel sig det onda rör, / Man lider sjelf, och andras plågor gör. Leopold 2: 133 (1801, 1815). När tusende år fullbordat sin cirkel. Adlerbeth Æn. 161 (1804, 1811). (Ovissheten) huruvida mensklighetens fortskridande går i cirkel eller i spiral? Thomander Skr. 2: 126 (1831). Kungen (förklarade) sig icke vilja löpa cirkeln omkring ännu en gång (dvs. ännu en gång i tur o. ordning vända sig till de personer som förut anmodats att åtaga sig statsrådsämbetena). De Geer Minnen 2: 184 (1892). — särsk. [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (ss. enkelt ord numera föga br.) följd (t. ex. af personer som i tur o. ordning utöfva en viss funktion o. d., l. af år inom hvilkas förlopp ngt sker i en bestämd ordning osv.); serie, omgång; jfr CYKEL, sbst.1. Praxis (har) varit att den professor, som i sin tur afsagt sig rektorsämbetet, ej vidare inom samma cirkel komme i fråga. Tegnér 6: 407 (1818). — jfr KVART-, KVINT-, MÅN-, REKTORATS-, REKTORS-, SOL-, TENTAMENS-CIRKEL.
9) [jfr motsv. anv. i mlat., nylat., t., eng. o. fr.; bet. utgår redan i mlat. från den bet. som upptages under 8 b] log. om det förhållande att man vid definitionen af ett begrepp l. bevisandet af en sats använder i definitionen l. beviset ss. kännetecken l. grund det begrepp l. den sats som skall definieras l. bevisas; äfv. om den så beskaffade definitionen l. det så beskaffade beviset; jfr CIRKEL-BEVIS, -BEVISNING, -DEFINITION, -SLUT. Här har författaren gjort l. gjort sig skyldig till l. kommit (l. råkat) in i en cirkel. Om det som skall definieras, nyttjas i definitionen såsom kännetecken, så begår man en cirkel. Tuderus Kiesewetter 95 (1806). Lindblom Log. 249, 299 (1836). Cirkel i bevisning .. Cirkel i definiering. Dalin (1850). Cirkeln i denna bestämning är tydlig: njutning är summan af angenäma sensationer, hvilka äro angenäma, derföre att de bereda njutning. Claëson Skr. 1: 57 (1857). Borelius Log. 69 (1863, 1882). Fichte rör sig .. i samma logiska cirkel som Kant: rätten skall få sitt innehåll och sin bestämdhet genom den allmänna folkviljan, och den allmänna folkviljan skall hafva sin bestämmande och normerande princip uti rätten. Nyblæus Statsm. 112 (1864, 1882); jfr 8 b.
10) [jfr motsv. anv. i lat., t., eng. o. fr.] om vissa grupper l. sammanslutningar af personer o. i anv. som härledts af denna bet. — jfr BILDNINGS-CIRKEL. — särsk.
a) (numera föga br.) i allm.: krets (af gm släktskap l. vänskap l. gemensamma intressen osv. med hvarandra förbundna personer). Bland en cirkel af vänner. A. G. Silfverstolpe i 1 SAH 5: 332 (1795, 1813). I famnen af sin maka och i cirkeln af sina lekande barn fann husfadren sin belöning. Elgström 113 (c. 1809). Fru Mekeroth med lilla Ulla förökade cirkeln vid pappas säng. Almqvist Tre fruar 1: 35 (1842). Från de lärdas cirkel kom intresset (för medeltidens odling) ut i allt vidare kretsar. Levertin G. III 247 (1894).
b) [efter motsv. anv. af fr. cercle o. de däraf påverkade t. zirkel, eng. circle; tidigast (i Frankrike) anträffadt ss. benämning på samlingen af uppvaktande hofdamer som sutto l. stodo i en krets omkring sin drottning] (i sht förr) i fråga om sällskapslifvet, särsk. inom den högre societeten.
α) sällskapskrets, umgängeskrets; äfv.: slutet sällskap, klubb. Sen du ren öfvergett / de circlar, der .. i grace dig ingen härmar. Åbo tidn. 1808, nr 27, s. 3. Hofvets och de förnämares cerklar. Polyfem II. 1—2: 1 (1810). (Törneros) hade i många år tillhört den Geijer-Silfverstolpeska cirkeln. Ahnfelt Stud.-m. 1: 175 (1857). Göra les honneurs i en så lysande cirkel. Rydberg Frib. 41 (1857, 1866; uppl. 1877: rund). Fru Dittmer var icke så förnäm att hon kallade sin enskilta klubb för cirkel. Carlén Skuggsp. 2: 73 (1865). Ord som föreföllo lånade från någon spiritistisk cirkel. Strindberg Hafsb. 173 (1890). — jfr HOF-, SÄLLSKAPS-, UMGÄNGES-CIRKEL m. fl.
β) sällskaplig underhållning, samkväm. Almqvist Am. H. 1: 186 (1840). Vintermånaderna hölls cirkel i kronprinsens hof en gång i veckan med musik, dans eller skådespel. Crusenstolpe Mor. 1: 152 (1840). Jag blef en deltagare i åtskilliga små ytterst trefliga cirklar, till hvilka den spirituella aktrisen .. samlade endast några få vänner af sin artistiska omgifning jemte några litteratörer. Sturzen-Becker S. arb. 1: 212 (1861). — jfr AFTON-, HOF-, TE-CIRKEL m. fl.
c) [jfr äfv. 8 b slutet] (nästan bl. i ssgr o. elliptiskt för dessa) sammanslutning af personer för uppköp af böcker, tidskrifter o. d., afsedda att cirkulera bland medlemmarna. Det (dvs. ett bref till fru Carlén) var just från en af dessa ofvannämnda speciella läsecirklar, på landsbygden. Fru Carléns sednaste roman hade nyss passerat cirkeln igenom. Sturzen-Becker S. arb. 1: 122 (1861). — jfr LÄS(E)-, TIDNINGS-CIRKEL.
d) (förr) större l. mindre afdelning af en skola; jfr AUDITORIUM 2 o. RING. Studerande ungdomen vid Gymnasierna är olika indelad, på några ställen i blott 2, på andra åter i 3 eller 4 klasser eller cirklar. Stiernstolpe Arndt 1: 86 (1807, 1813). — särsk.
α) afdelning af ett gymnasium, vanl. omfattande två klasser. Sprinchorn Lunds lärov. hist. II (1896; i handl. fr. 1705). Öfre Cirkelen eller 3:tia och qvarta. Scholæ ordn. 1724, s. 22. Gymnasii-Ungdomen indelas .. i Fyra Classer, af hvilka den första och andra utgöra nedre Cirkeln och tredje samt fjerde Classen den öfre. Scholæ ordn. 1807, s. 39. Vi läste i nedre afdelningen eller, såsom namnet var, nedre cirkeln Ciceros Orationer och Virgilius (Æneiden), hvilken fortsattes i öfre cirkeln. Svedelius Förfl. lif 73 (1887).
β) underafdelning af en klass i lärdomsskola. Rectors-class (har blifvit indelad) i flere Cirklar och Skrif-lag. Ber. af revis. öfv. elem.-lärov. 1825, s. 14.
γ) (i fråga om skolor inrättade enl. det s. k. lankastersystemet) afdelning innefattande på samma kunskapsnivå stående barn; läxlag, ring (jfr ex. från Veckobl. f. folkunderv. under 4). Från cirkel till cirkel flyttas barnen efter kunskaper ... Inom cirklarne flyttas barnen efter uppförande, kunskaper och flit. Dahm Skolm. 128 (1846). En cirkel i sender framgick till katedern och förhördes. Veckobl. f. folkunderv. 1881, s. 222. F. Chrysander i Kamraten 1894, s. 237.
II. om ett visst instrument hvarmed cirklar uppritas o. i anv. som härledts från denna bet.
1) [af t. zirkel, af mht. zirkel, hvars anv. i denna bet. synes bero på (en möjl. redan i mlat. försiggången) förväxling af lat. circinus o. circulus] för uppritande af cirklar, mätning o. delning af linjer osv. afsedt instrument, i sin vanligaste form bestående af två rätliniga o. lika långa, gm en ledgång med hvarandra förenade ben; passare. Circinus .. cirkel. Var. rer. 39 (1538). Circinus .. En Cirkel, ther medh man något rundt gör. Lex. Linc. (1640). Bort med Papper, och Bleck; bort Böcker, Cirklar och Pennor. Stiernhielm Herc. 124 (1668). Friherre Wrede hade .. lärt handtera vinkelhaken och cirkeln (dvs. att på papperet konstruera o. rita). Adlerbeth Åm. i VetA 1796, s. 15. Den cirkel, som vid slöjdarbetet mest användes, är en enkel s. k. passare af stål med ledgång. Salomon Snick. 70 (1890). (John Ericsson som gosse) gjorde sig själf en cirkel af björk och fäste nålar till spetsar i cirkelns ben. Läseb. f. folksk. 624 (1892). — jfr AFVÄGNINGS-, BÅG-, DICK-, DUBBEL-, FJÄDER-, FOT-, HAND-, HÅL-, INGRIPNINGS-, JUNGFRU-, KOLF-, KORT-, KRUM-, KYPAR(E)-, PROPORTIONAL-, REDUKTIONS-, RIT-, SCHARNER-, SKRUF-, SKÄR-, SPETS-, STÅNG-, STÄLL-, SVARFVAR(E)-CIRKEL m. fl.
2) [jfr motsv. anv. af t. zirkel; jfr äfv. språkprofvet från Klingwall nedan] (†) astr. benämning på den på södra stjärnhimlen belägna stjärnbild som numera kallas Passaren (Circinus). Melanderhjelm Astr. 1: 60 (1795). Under det De la Caille vistades på Goda Hopps-Udden (år 1751—54), ökade han Södra Hemisphérens Constellationer med .. 13 .. (däribland) Cirkeln (Circulus). Klingwall Uranogr. 50 (1810).
(I 4 a, b) -AFLÄSNING30~020. fys. o. astr. afläsning (af vinklar) på en cirkel. Lindhagen Astr. 166 (1858). —
-AREA~200. geom. en cirkels ytinnehåll; jfr -YTA. VetAH 37: 27 (1776). Björling Alg. 1: 166 (1861). —
-BANA~20. cirkelformig bana i hvilken en kropp rör sig. Öfver jordens fält / En evig cirkelbana det (näml. ljuset, dvs. solen) begynte. Stagnelius 1: 440 (c. 1821). Böttiger i SAH 50: 337 (1875). särsk.
a) mek. I cirkelbanor med olika radier förhålla sig centrifugalkrafterna som radierna, då omloppstiderna äro lika. Berlin Schabus 120 (1860, 1868).
b) bildl.; jfr CIRKEL 8 b. Så trång på jorden är dess (dvs. själens) cirkelbana, / Dess verkning fåfäng, och dess kunskap ingen. Stagnelius 2: 723 (c. 1820). —
-BAND~2.
2) om yta som begränsas af två koncentriska cirklar; ringformig yta; jfr CIRKEL I 3 o. -RING 2. Omkring den enes (dvs. den ene ängelns) hjessa slog en gloria / Sitt cirkelband, af klara färgor spunnet. A. Grafström 2: 151 (1864). Mot de fyra hörnen (af sedlarna) äro fält, begränsade genom fjerdedels cirkelband med ”Sveriges Riksbank”. SFS 1880, nr 17, s. 2. —
(II 1) -BESTICK~02. etui innehållande de för geometrisk konstruktion o. linearritning behöfliga instrumenten, ss. passare, gradskifva m. m.; ritbestick; äfv. (mindre br.) om själfva etuiet (utan vederbörligt innehåll). DA 1793, nr 90, s. 3. Cirklar, Passare och Cirkelbestick. SFS 1845, nr 42, s. 8. Dalin (1850). Läseb. f. folksk. 624 (1892). —
(I 8 b; jfr I 9) -BEVIS~02. log. bevis som innebär l. är grundadt på en logisk cirkel; jfr följ. Lindblom Log. 302 (1836). Rein Log. 72 (1882). —
(I 10) -BILDNING~20. (tillfälligt, med syftning på tidsförhållandena) om bildning (af mera ytligt slag) som förvärfvats gm deltagande i (läse- o.) bildningscirklars verksamhet o. d. Om vetenskapen ej visat sig ega kraft nog mot Romanismens villor, lärer ännu mindre salongs- eller cirkelbildning kunna vara rätt säker om sin segerkraft. Fahlcrantz 6: 136 (1857, 1865). —
-BINDA~20. kir. jfr CIRKULÄR-BINDA; motsatt AX-BINDEL. Brandenburg Bind. anlägg. 21 (1790). Swalin Ordl. (c. 1847). En cirkelbinda anlägges på följande sätt: man .. lindar bindan omkring lemmen först ett hvarf och fortfar vidare hvarf för hvarf, så att det näst följande täcker det föregående och lemmen slutligen omgifves af de särskilda hvarfven liksom af en ring. Hallin Hels. 2: 894 (1885). —
-BUKT~2. (föga br.) cirkelbågformig buktning. Förstäfver till fartyg .. sammansättas äfven af 2:ne stycken i längden, hvaraf det understa .. har en cirkelbugt af 1/2 à 5/8 dels verktum .. på foten. Regl. ang. virkeslev. 17 Maj 1825, § 13. —
-BÅGE~20. (cirkels- Melanderhjelm Astr. 1: 54 (1795)) del af cirkelperiferi; jfr -DRAG, -LINJE 2, -SLAG 1. Rålamb 4: 67 (1690). Hvart och et ställe på Jordens yta (beskrifver) altid (genom rotationen) .. på lika tider .. lika stora cirkelbågar. Melanderhjelm Astr. 1: 9 (1795). Brunius Sk. k. 627 (1850). Laurin Geom. 1: 5 (1890). särsk.
a) (†) i uttr. böjd l. formad osv. efter en cirkelbåge, dvs. i form af en cirkelbåge. Triewald Förel. 1: 133 (1728, 1735). Stjertfena(n) .. är .. Månlik, Lunata, utskur(en) .. efter en cirkelbåge. Retzius Djurr. 173 (1772).
b) mer l. mindre oeg. Des (dvs. liens) ägg är brynt och satt til roten / Af gräs och blomster, som vid foten / I cirkelbågar fällas ner. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 203 (1795). (Hon) med sina veka händer, / I en cirkelbåge knutna, / Söker att min syn betäcka. Elgström 42 (1810). —
(jfr I 1 o. 8 a) -DANS~2. (i sht i vitter stil, mindre br.). jfr -GÅNG, -LOPP. De redo genom rymden, ystre, glade, / Förbi så många stjernors cirkeldans. Topelius Läsn. f. barn 4: 161 (1867, 1883). Med tarfligt skämt och riklig trefnad / Trår här enhvar sin snäfva cirkeldans, / Som kattens unge med sin svans. Rydberg Faust 106 (1878). —
(I 8 b; jfr I 9) -DEFINITION~1002 l. ~0102. log. Lindblom Log. 254 (1836). Som det (på ett ställe hos Humboldt) .. genom en cirkeldefinition heter: språket är menniskans på språket riktade verksamhet. Claëson Skr. 1: 245 (1858). —
-DEL. [efter nylat. partes circulares, af skotten Neper i hans arbete Mirifici logarithmorum Canonis descriptio (1614) införd benämning på ifrågavarande geometriska begrepp] (†) geom. om hvar o. en af sidorna o. de båda icke räta vinklarna i en rätvinklig sfärisk triangel. Strömer Klotet 173 (1759). —
-DELNING~20. geom. o. tekn. en cirkelperiferis indelning; äfv. konkret(are); jfr -GRADERING. Hernlund Laurel 29 (i handl. fr. 1751). En så kallad delningsskifva .., på hvilken i olika koncentriska cirklar olika cirkeldelningar äro genom små hål markerade. Uppf. b. 6: 36 (1875). —
-DELNINGS-MASKIN —10~02. fys. o. tekn. instrument som användes för att verkställa gradindelningen på cirkelformiga skalor. NF 3: 1042 (1879). —
-DIAGRAM~102. statist. (linje- l. yt-)diagram i form af en cirkel (med större l. mindre delar af radier l. större o. mindre sektioner). NF 5: 1432 (1882). —
(jfr I 8 b) -DIKT. (†) rondå; jfr RINGDIKT. Ring- eller Cirkeldickt, hwilken aff the Frantzoser kallas Rondeau .. och aff the Greker och Latiner Dactylion. Arvidi 156 (1651). —
-DUSCH~2. dusch vid hvilken vattnet ur små hål på insidan af ett cirkelformigt böjdt rör strömmar ut öfver duschtagaren som så begjutes därmed från alla sidor; äfv. om själfva duschapparaten. Curman Om bad 57 (1871). NF 4: 18 (1880). Santesson Naturen 168 (1880). —
-FIGUR~02. särsk. till I 1 a. Min mening är blott att dessa cirkelfigurer (som ofta anträffas på föremål från bronsåldern) först uppkommit under bronsåldern, och då varit en symbol af solen. Nilsson Ur. 2: 150 (1865); jfr SOL-CIRKEL. —
-FLÄTA~20. (föga br.) konst. om ornament bestående af sammanflätade cirklar. (Assyrierna) införde den i ornamentiken så vigtiga och sköna cirkelflätan. Scholander 3: 25 (c. 1870). —
-FORM~2.
1) till I 1: form af (en) cirkel; egenskap(en) att vara formad ss. en cirkel; cirkelformighet. J. G. Oxenstierna 5: 342 (c. 1817). Messingsröret är .. böjdt nära nog i cirkelform. Fock Fys. 152 (1859).
2) (föga br.) jfr -LINJE 1. Intet positift uppkommer ur en negation, ingen realitet ur den tomma cirkelform, som man kallar noll. Järta V. skr. 2: 393 (1824).
3) (föga br.) konst. till I 1: krets af ornament(delar) ordnade, så att de befinna sig på en cirkelperiferi l. kunna omskrifvas af en cirkel osv. Brunius Sk. k. 513 (1850). Flikarne och bladen (bilda) cirkelformer. Dens. Gotl. k. 2: 344 (1865).
4) (föga br.) arkeol. till I 7 a: kretsformig stensättning (jfr ex. under CIRKEL I 7 a). Söder ut på dessa moar ligga kringspridda många små grafkullar .. samt ett par mindre cirkelformer af 6 à 8 stenar. Holmberg Bohusl. 2: 195 (1843). Cirkelform .. kallas, i fornkunskapen, hvarje cirkelkretsig stensättning .. Uttrycket är likväl icke allmänt antaget. Konv.-lex. (1845). —
-FORMA~20. göra cirkelformig; nästan bl. i p. pf. (i adjektivisk bet.) = följ. Ett cirkelformadt ljus. Böttiger i SAH 50: 459 (1875). Karlarne (hade) utvalt och cirkelformat ett par flata stenar. Schröder Örj. Kajl. 27 (1893). —
-FORMIG~20.
1) om linje o. yta: som bildar l. utgör en cirkel; äfv. allmännare: kretsformig; ringformig; jfr -KRETSIG, -LIK, -VIS, adj. En cirkelformig öppning. Rinman 2: 1024 (1789). Tvänne cirkelformigt utskurna .. bläckremsor. Berzelius Kemi 3: 207 (1818). Verkliga jordkroppar .., som fortlöpa omkring solen på skiljaktiga afstånd i cirkelformiga banor. Leopold 4: 11 (c. 1820); jfr 2. De cirkelformiga fibrerna uti Iris. Roget Naturlifv. 1: 110 (1843). Cirkelformiga glorior. Brunius Sk. k. 469 (1850). En rät cylinder med cirkelformiga baser. Mellberg Bergroth 182 (1885).
2) (mindre br.) om rörelse: som sker i cirkel, som beskrifver en cirkel; jfr CIRKULÄR, adj. 2, KRETSFORMIG. Då en kula, fästad i ena ändan af ett snöre, kringsvänges i cirkelformig rörelse, så uppkommer i snöret en mer eller mindre betydlig spänning. Fock Fys. 68 (1853, 1859). —
(II 1) -FOT~2. (numera föga br.) om nedersta änden af ett cirkelben. Sätt .. den ene Cirkel-Footen i Centro. Rålamb 4: 72 (1690). Palmqvist Tillämpn. af arithm. 1: 17 (1750). Alreik Geom. 147 (1837, 1856). Kindblad (1868). —
-FÖRDJUPNING~020. särsk. (föga br.) fördjupning (i en mur o. d.) med cirkelformig omkrets o. bottenyta; cirkelformig fördjupning. Brunius Sk. k. 228 (1850). Dens. Metr. 240 (1854). —
-GRADERING~020. geom. o. tekn. en cirkels indelning (i grader, minuter o. sekunder osv.); jfr -DELNING. Almroth M. tekn. 271 (1838). 2NF 2: 296 (1904). —
-GÅNG~2. (mindre br.) rörelse som sker i cirkelformig l. åtminstone sluten bana; kretsgång, kretslopp; i sht i oeg. o. bildl. anv., särsk. i anslutning till I 8 b (jfr äfv. I 9); jfr -LOPP; jfr äfv. -DANS. Rydelius Vitt. 24 (1715). Vid polen stjernan sig fördöljer, / Då solen i en cirkel-gång / Kring fästet nattens gud förföljer. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 199 (1795). De qval, som du .. behöfver .. döfva, och som .., då förströelsen upphört, återkomma, och det i en beständig cirkelgång. Wallin 2 Pred. 1: 16 (1816). Jag tror mig .. tillräckligen hafva visat cirkelgången af denna (dvs. Kants) filosofi. Leopold 4: 304 (c. 1820). Bägarns cirkelgång / I vänners lag. Ingelman 58 (1828, 1843). Cirkelgång i bevisning. Dalin (1850). Han mycket har tenterat — / I cirkelgång, förstås. Nyblom V. dikt. 87 (1860, 1876; jfr det förr i studentkretsar brukl. uttr. circulus tentandi). —
-HOP~2. (förr) bergv. hög l. hop af cylindrisk form i hvilken malmen vid bergverken upplades. Rinman (1788). NF (1879). —
(II 1) -HUFVUD~20. (numera föga br.) om en passares öfversta, rundade del som bildas af ledgången mellan de båda benen. Weste (1807). Kindblad (1868). —
-HVALF~2. (föga br.) byggn. hvalf med (half)cirkelformig tvärgenomskärning, tunnhvalf. Efter den kroklinies .. natur, som bestämmer hvalfvets form, får hvalfvet sedermera olika namn, såsom: Cirkelhvalf eller fullt Tunnhvalf (osv.). Stål Byggn. 266 (1834). Läsn. f. folket 1855, s. 37. —
-INSTRUMENT~102.
-JÄRN~2. särsk. (†) ett slags skärverktyg för åstadkommande af den urholkning i en tunnbotten o. d. i hvilken stäfverna insättas. Cirkeljärnet, eller kransträd, hvarmed urhålkningen i tunn- eller baljbottnarne sker för kimbarne, eller stafrarne, i det detta träd med dess vidhäftade järn hastigt omkringdrages. Rinman 1: 1024 (1788). —
(I 8 b) -KANON~20. tonk. kanon i hvilken de olika stämmorna inträda på samma intervalls afstånd från hvarandra, hvarigenom en modulationsgång uppstår i kvartcirkeln, kvintcirkeln osv. allt efter deras inträde på kvarts, kvints osv. afstånd. Bauck Musikl. 2: 79 (1871). Wegelius Musikl. 2: 51 (1889). —
-KAPPA~20. (föga br.) lång, rundskuren kappa; i sht om dylik fruntimmerskappa utan ärmar. Wetterhoff Från skog 2: 223 (1887). Wieselgren Bild. 334 (1888). —
-KNIF~2. tekn. skärverktyg bestående af en cirkelformig stålskifva med egg på periferien. Tekn. tidskr. 1877, s. 41. Ahlberg Farm. tekn. 223 (1899). —
-KURVA~20. särsk. tekn. i fråga om järnvägar, spårvägar o. d.: kurva som utgör en del af en cirkel. Parabelkurvor böra lika väl kunna begagnas som cirkelkurvor äfven vid jernvägar. Tekn. tidskr. 1872, s. 99. Därs. 1885, s. 9. —
-KVADRANT~02. geom. cirkelsektor som utgör fjärdedelen af en cirkel; fjärdedelscirkel. Mellberg Bergroth 229 (1885). —
-LIK~2, adj. (numera föga br.) = -FORMIG 1. Lind (1749, under ringförmig). C. P. Thunberg i VetANH 19: 184 (1798). —
-LINJE~20.
1) i sht geom. jfr def. under CIRKEL I 1; jfr äfv. -PERIFERI. Möller (1790). (Man) Föreställer .. sig, att ett visst antal cirkellinier äro dragna rundt omkring jorden. Palmblad Geogr. 7 (1840, 1851; uppl. 1835 o. 1837: kretslinier). Laurin Geom. 3 (1890). bildl. jfr CIRKEL I 7 b β. (Kvinnan) öfverskrider (gm för stor uppsluppenhet) anständighetens trånga cirkellinea. Elgström Umgänget med frunt. 14 (1809).
(jfr I 8 b) -LOPP~2. (i sht i poesi, numera mindre br.) jfr -GÅNG; jfr äfv. -DANS. Biberg 1: 321 (c. 1820). Högt svänger hon (dvs. solen) sitt ljusa cirkellopp. Ingelman 19 (1836, 1843). Sannolikt bidraga .. strömdrag .. till vattnets cirkellopp i sjöarne. P. S. Munck af Rosenschöld i SKN 1841, s. 231. Min lefnads böjda flod / Har i sitt cirkellopp vändt åter till sin källa. A. Grafström 1: 126 (1848, 1864). —
-MÅTT~2.
1) (numera mindre br.) = CIRKEL II 1. Möller (1790). NF 3: 370 (1879). Med ett cirkelmått utmärkte (han på en stjärnkarta) .. (vissa) planeters .. lägen. Topelius Planet. 1: 18 (1886, 1889).
2) (föga br.) till II 1: mått som tages l. mätning som göres medelst en passare. (Nu) tages .. ett cirkelmått på stockens eller ämnets höjd. AHB 116: 6 (1883). i bild. När det (dvs. det riktigt afpassade o. behöriga) .. ej inom cirkelmått inskränker inbillningens utflygter och skapelser. Leopold 5: 26 (1801). —
-NÅL~2. tekn. cirkelformigt krökt nål (på vissa symaskiner). Uppf. b. 6: 488 (1875). 2 Uppf. b. 8: 391 (1900). —
-OKTANT~02. geom. cirkelsektor som utgör åttondedelen af en cirkel. Bergroth Geom. 280 (1876). -OMKRETS~20 l. ~02. (mindre br.) geom. = -PERIFERI. Nordforss (1805). Ekman Linearteckn. 22 (1847, 1852). Lindhagen Astr. 59 (1858). —
-PERIFERI~1002 l. ~0102. geom. cirkellinje, betraktad ss. begränsande den af densamma inneslutna ytan; jfr -BAND 1, -KRETS, -OMKRETS, -RING 1. Strömer Eucl. I. 2: 24 (1744). Z. Nordmark i VetANH 5: 30 (1784). Hvarje vinkel, som innehålles i en större båge än halfva cirkelperiferin, är spetsig. Mellberg Bergroth 68 (1885). —
-PLAN~2. (numera föga br.)
1) cirkelformig yta, cirkel ss. yta. Sätt uti punkten X en rät linea XR, vinkelrätt emot cirkel planen LMN. Strömer Eucl. II: 290 (1748). Sturtzenbecher Ing. lex. 140 (1805). Rydberg Filos. förel. 1: 249, 251 (1876).
(I 8 b) -PROCESS~02. särsk.
2) fys. följd af förändringar som ett (termodynamiskt) system får undergå på sådant sätt, att det slutligen återföres till sitt ursprungliga tillstånd. Carnots cirkelprocess. Dahlander Fys. 596 (1886). —
-PUNKT~2. geom.
1) benämning på hvar o. en af de två imaginära oändlighetspunkter gm hvilka alla i samma plan belägna cirklar kunna sägas gå.
2) (mindre br.) punkt som tänkes hafva uppstått ur en cirkel därigenom att dennas radie sammankrympt, tills den icke längre har ngn utsträckning. Lindelöf An. geom. 246 (1864).
-RING~2.
1) (numera knappast br.) = -PERIFERI. Swedenborg Reg. 4 (1718; se under -STEG). Sådana kors-streck, omslutna af en cirkelring, .. förekomma .. på en mängd hällristningar. Nilsson Ur. 1: 130 (1843, 1866).
2) i sht geom. om yta som inneslutes mellan tvenne koncentriska cirklar; jfr CIRKEL I 3 o. -BAND 2. Alreik Geom. 215 (1837, 1856). En stympad rät kons mantelyta blir, utvecklad i ett plan, en del af en cirkelring. Mellberg Bergroth 185 (1885).
3) cirkelrund ring (af ngt visst material). Detta instrument (dvs. teodoliten) utgöres af ett stativ med tvenne noggrant indelade cirkelringar, en horisontal och en vertikal, samt en tub med hårkors. Fock o. Dahlander Fys. 14 (1875); jfr CIRKEL I 4 a samt -LIMB. NF 16: 17 (1891). Därs. 17: 1098 (1893).
-RULLNING~20. gymn. passiv rullning af bålen med stöd af rörelsegifvare; jfr -VRIDNING. Wide Med. gymn. 125 (1896, 1902). —
-RUND~2, sbst. (föga br.) (mer l. mindre strängt cirkelformig) krets l. ring l. rund. Den herrliga cirkelrunden. Atterbom Minnen 510 (1818; om det från ett hustak i Rom sedda, rundtomkring staden sig utbredande landskapet). Stugans form utgör nemligen dels en aflång fyrkant, dels en oval, och dels en cirkelrund. Nilsson Ur. 1: 121 (1843, 1866). Böttiger i SAH 50: 320 (1875). i bild. Är det ett villkor .. för Menskligheten .. / .. att ej fullkomligas, förrän hon genomrasat / en välmätt cirkelrund af villor och af brott? A. G. Silfverstolpe Skald. 222 (1801, 1814); jfr CIRKEL I 8 b. —
-RUND~2, adj.
1) rund som en cirkel; bildande en cirkel l. mer l. mindre närmande sig formen af en cirkel, cirkelformig; äfv. allmännare: kretsformig; ringformig. Lind (1749, under kreiselicht). Ban, eller Vindban, är vid Hästvindar den cirkelrunda vägen, på hvilken Hästarne gå. Rinman 1: 99 (1788). (Hagby kyrkas) cirkelrunda byggnad. Botin Hist. 2: 147 (1792). Strålformiga och cirkelrunda (muskel-) fibrer. Roget Naturlifv. 1: 110 (1843). En cirkelrund glas- eller metallskifva. Fock Fys. 157 (1853, 1859). En .. cirkelrund stensättning. NF 17: 1197 (1893). Tolf från samma rot cirkelrundt uppskjutande stammar. Turistfören. årsskr. 1898, s. 119.
2) (numera mindre br.) rund som ett klot, sfärisk; jfr CIRKEL I 6. (Himlen är) steldt i then aldrazirligaste och rumrijkaste (dvs. rymligaste) forma, vti en obegrijpelig rotunditet (dvs. ”rundhet”, klotformighet), på thet, at i thenna circkelrunde och wijde expansion (dvs. rymd), skulle .. lufften, watnet och jorden blifwa beslutna (dvs. inneslutna, omslutna) och innehollas. Muræus 4: 16 (1648). En nästan circelrund boll. Acrel Chir. händ. 427 (1775). Brehm III. 2: 124 (1876). —
-RÄFFLA~20. räffla som har formen af en cirkelbåge. Stenarne (till handkvarn) böra vara .. hackade med cirkelrefflor eller ock prickhackade. SFS 1847, nr 32, s. 29. —
-RÖRELSE~200. rörelse som sker i cirkelformig bana. Dalin (1850). Redoppvolt .. är en cirkelrörelse på dubbla spår. Anrep Ridsk. 12 (1862). särsk.
a) mek. o. astr. Ehrenheim Fys. 209 (1822). Cirkelrörelse .. en centralrörelse, vid hvilken banan är cirkelformig. NF (1879).
b) bildl.; jfr CIRKEL I 8 b. Han (dvs. författaren af ”Människans ändamål”) kommer liksom genom en cirkelrörelse flere gånger tillbaka till en och samma punkt. Adlerbeth (c. 1802) hos Ljunggren SAHist. 1: 219 (1886). Mitander Män.-kropp. 286 (1901). —
(jfr I 7 a) -SATT, p. adj. (enst., †) planterad i l. efter en cirkel? Nu står then höga Skoog, the Cirkelsatte Lundar / Heelt säkre för tit (dvs. hafvets) Truug. Spegel Guds verk 88 (1685). —
-SAX~2. tekn. maskin för klippning af bleckplåtar, papper osv., bestående af två parallella medelst kugghjul förbundna valsar, i ena ändan försedda med cirkelrunda tillhvässta stålskifvor, hvilkas skärande kanter stå tätt intill o. skjuta något öfver hvarandra. Tekn. tidn. 1871, s. 322. Uppf. b. 6: 198 (1875). Tidn. f. lev. 1900, nr 6, s. 2. —
-SEGMENT~02. i sht geom. figur som begränsas af en cirkelbåge o. en korda; jfr -AFDELNING, -AFSKÄRNING, -SKÄRNING 2 b. Strömer Eucl. I. 2: 23 (1744). Bergroth Geom. 63 (1876). Bland de ofvan beskrifna romerska spännena finnes ett .. hvilket öfverst afslutas med ett cirkelsegment. H. Hildebrand i Ant. tidskr. 4: 211 (1880). särsk. (†) i uttr. (formad, urholkad osv.) efter ett cirkelsegment, dvs. i form af ett cirkelsegment l. så att genomskärningen bildar ett cirkelsegment osv. Rinman 1: 339 (1788). —
-SEKTION~02. geom.
-SEKTOR~20. i sht geom. figur som begränsas af en cirkelbåge o. två radier. S. Duræus i VetAH 12: 301 (1751). Bergroth Geom. 63 (1876). En liten .. rund metallskifva, delad i flera cirkelsektorer. Melander På långtur 18 (1896). —
-SKIFVA~20.
1) (mindre br.) om cirkelformig yta. Månen visar sig (vid total solförmörkelse) som en svart cirkelskifva i midten af denna strålkrans (dvs. koronan). Lindhagen Astr. 453 (1860).
2) cirkelrund skifva (af ngt visst material). En lätt visare, som spelade öfver en graderad cirkelskifva. Fock Fys. 210 (1853, 1859). —
-SKÄRNING~20.
1) konst. utskärning af (för ornamentering afsedda) cirklar l. cirkelbågar (på ett föremål af trä). Den vanligaste ornamentiken på skrinen såväl som på andra träslöjdsalster var cirkelskärning. Karlin Kult. mus. 9 (1888).
2) geom.
-SLAG~2.
1) [jfr uttr. slå en cirkel] större l. mindre del af en cirkel; cirkelbåge. Med passaren göra ett cirkelslag på papperet. Brunius Resa 168 (1839). Mången gång föres mäandern kring ett hörn medelst cirkelslag. Adler Meyer 145 (1892).
(I 8 b; jfr I 9) -SLUT~2. log. felslut bestående däri, att medeltermen i själfva verket är identisk med ngn af de andra termerna, hvarigenom den ena premissen blir ett identiskt omdöme, den andra identisk med slutsatsen. Äro termerna (i en slutledning) för få (färre än tre), uppkommer hvad man kallar ett cirkelslut. NF 4: 1113 (1881). —
(II 1) -SMED~2. (förr) eg. tillverkare af passare; allmännare om tillverkare af allahanda finare järn- o. stålverktyg (passare, sågar, borrar, mejslar osv.); jfr -MAKARE. Lind (1749, under zirckel-schmidt). Synnerberg 1: 163 (1815). Sådane (yrken som utgingo ur klensmedsyrket) voro t. ex. .. sporrmakaren, cirkelsmeden .. med flere, hvilka .. blefvo själfständiga handtverk. C. Eichhorn i 1 Minn. fr. Nord. mus. 10: 5 (1885). —
-SNITT~2.
1) geom. plant ytsnitt som har formen af en cirkel; jfr -SEKTION 1, -SKÄRNING 2 a. Nordforss (1805). Meurman (1846).
2) kir. cirkel- l. kretsformigt snitt; jfr -SKÄRNING 3. Dalin (1850). Benkalotten genomsågas medelst ett cirkelsnitt. SFS 1886, Bih. nr 26, s. 3. —
(II 1) -SPETS~2. om spetsen af ett cirkelben. Nordforss (1805). Uppf. b. 6: 199 (1875). Hoppe (1892). —
-STEG. (†) geom. grad. Et Cirkel-steg är en del af en Cirkelring, hwaraf 360 gå på en ring. Swedenborg Reg. 4 (1718). —
(jfr I 8 a) -STRYKNING~20. [namnet gifvet af C. G. Sjöstén år 1802; jfr det första språkprofvet nedan] fys. om ett (i sht förr brukligt) tillvägagångssätt vid magnetisering af stål, hvarvid två lika långa stålstänger läggas parallellt o. vid ändarna förenas medelst mjuka järnstycken, hvarefter en magnet föres ett tillräckligt antal hvarf öfver den sålunda bildade rektangelns sidor. Den af mig kallade Cirkelstrykning. C. G. Sjöstén i VetANH 23: 192 (1802). Contrair Cirkelstrykning. Dens. Därs. 195. Stridig Cirkelstrykning. Dens. Därs. 207. Berzelius Kemi 1: 132 (1808, 1817). NF 10: 598 (1886). —
-STYCKE~20. (numera mindre br.) byggn. om hvart o. ett af de stycken som tillsamman bilda en båge i en rundbågfris. Hvarje (rundbåge) utgöres af trenne cirkelstycken. Brunius Metr. 65 (1836, 1854). Dens. Resa 293 (1839). —
1) sågblad i form af en tunn, cirkelrund, i omkretsen tandad skifva; jfr -KLINGA, -SÅG-BLAD, -SÅG-KLINGA. Dalin (1850). Cirkelsågar .. lära (hafva) uppfunnits 1780 af en tysk vid namn Gervinus. NF 15: 1197 (1891). 2 Uppf. b. 3: 569 (1897).
2) sågmaskin försedd med så beskaffadt sågblad som omtalas under 1; äfv. om sågverk hvari dylik(a) sågmaskin(er) begagnas. För att öka gagnet af vid egendomen förut befintlig ångkraft har en cirkelsåg blifvit anlagd. LAHT 1882, s. 365. —
-SÅGARE~200. vid sågverk anställd arbetare som har till uppgift att sköta en cirkelsåg. SD(L) 1900, nr 498, s. 2. —
-SÅG-BÄNK—0~2 l. ~20. tekn. sågbänk försedd med cirkelsåg. Portativa Cirkelsåg-bänkar. HD 1875, nr 223, s. 3. Tekn. tidskr. 1888, s. 98. —
-SÅG-KLINGA —0~20. tekn. = -SÅG 1. Sönderdelandet (af torf) i strängar sker genom cirkelsågklingor. H. Tisell i Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1890, s. 490. —
-SÅGNING~20. särsk. slöjd. sågning efter (en på trästycket uppritad) cirkellinje. Slöjd-bl. 1888, nr 6, s. 2. A. Johansson hos Salomon Snick. 148 (1890). —
-TRIND. (cirkels- Sale). (†)
2) = -RUND, adj. 2. Rät som man Silket nystar / At thet bljr Cirkel-trint. Spegel Guds verk 90 (1685). Jorden som een Boll är worden Cirkel trinner. Därs. 91. —
-TUR~2. kir. kretsformigt hvarf l. slag af en binda; i sht om hvarf l. slag af en cirkelbinda; jfr -HVARF, -SLAG 2. Brandenburg Bind. anlägg. 10 (1790). Swalin Ordl. (c. 1847). Löwegren Ögonsjukd. 85 (1891). —
(jfr I 8 b) -VILLA~20. (poet., tillfälligt) villsam cirkelgång. I labyrintisk cirkel-villa / kringhvälfver tanklöst grymt vårt blinda ödes lopp. Tegnér 1: 349 (1801). —
-VIS, sbst. (†) i uttr. i cirkelvis, dvs. i cirkel(form), i krets(form), cirkelformigt, kretsformigt. Circinate .. Vthi Cirkelwijs. Lex. Linc. (1640). Gyratus .. Vthi Cirkel wijs giordt. Därs. Alle the förnämste been (af den offrade renen) läggia the (dvs. lapparna) i Cirkel wijss på lafwan. S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 43. —
-VIS, adj. (†) cirkelformig, kretsformig. Circularis .. Rundh, Cirkelwijs. Lex. Linc. (1640). (Svafvelpartiklarnas) rörelse är nästan kretz- och circkelwijs. Hiärne 2 Anl. 154 (1706). —
-VIS~2, adv. (numera föga br.) cirkelformigt, kretsformigt; kransvis; i cirkel, i krets. Lex. Linc. (1640). Blommorne (på en viss växt) sitta .. här och der vid lederna cirkel-vis rundt omkring stjelken. Kalm Resa 2: 330 (1756). Dalin (1850). Björkman (1889). —
-VOLT~2. ridk.
1) volt som sker i cirkelformig bana. (Avancerande vändningar) ske på en krokig väg framåt, och genom deras underhållna (dvs. fortsatta) förrättning uppstå cirkelvolter. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 69 (1836). Leyon Ridk. 47 (1844, 1866). Anrep Ridsk. 10 (1862).
2) yta (t. ex. hela l. halfva golfytan i ett ridhus osv.) på hvilken dylik volt företages. C. G. Wrangel Handb. 77 (1884). —
-VRIDNING~20. gymn. = -RULLNING. Vändliggande cirkelvridning. Branting E. skr. 2: 63 (1840). Hartelius Sjukg. 69 (1870, 1883). Wide Med. gymn. 125 (1896, 1902). —
-VÅG, pl. -or. (†) fys. i fråga om vågrörelse som fortplantar sig likformigt i alla riktningar. Vibrationerna, som en Viol-sträng får, och dess verkningar på luften, som går til örat genom .. cirkel-vågor. R. Martin i VetAH 38: 13 (1777). —
-ÖPPNING~20. särsk. till II 1, om afståndet mellan de båda spetsarna af en passare. Rinman 1: 687 (1788). Almroth M. tekn. 260 (1838). Björkman (1889).
B (†): CIRKELS-BÅGE, -TRIND, se A.
Spoiler title
Spoiler content