SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OKVÄM, adj.; anträffat bl. i n. -t.
Ordformer
(oquemtt(h), n. sg. 1549)
Etymologi
[fsv. oqvämber, oduglig, som icke passar, otillbörlig, av O- 1 o. qvämber (se BEKVÄM). — Jfr OKVÄMLIG, OKVÄMSORD]
(†) i uttr. okvämt ord, okvädinsord; äv.: ärerörig beskyllning. BtFinlH 2: 71 (1549). Dömdes Kijlmuns hustrv .. fför oquemtt ordh hon hade sagtt på Ions Ijlle .., skulle haffue legat hos syn dotter. Därs. 77.
Spoiler title
Spoiler content