OKYNNES ω3~ɟyn2es, adj. oböjl.
Etymologi
[eg. gen. av OKYNNE, uppfattat ss. ett adj. i sådana ålderdomliga lagtermer som okynnes fä, okynnes hund]
(i sht arkaiserande i lagspr. l. därav påvärkat spr.) om kreatur l. hund: som har egenskapen att vilja göra åvärkan l. skada resp. angripa andra djur l. människor; äv.: folkilsken; stundom äv. om människa: okynnig; förr äv.: dålig, omoralisk; stundom äv. med sakligt huvudord: som vittnar om l. är ett utslag av okynne (se d. o. 5). Den af dhem ihiälslagne okynnes hund är (osv.). VDAkt. 1680, nr 232 (1679). FörarbSvLag 2: 279 (1706: okyndes diur). Därs. 292 (1707: okynnes häst). (Sv.) O-kynnes .. (lat.) ignobilis; qvi malæ mentis est. Spegel 329 (1712). Viste ej ägaren, thet fä .. okynnes vara; gifve ut skadediuret at dödas. MB 33: 1 (Lag 1734). Berch Hush. 130 (1747: okynnes fä). Odugliga och skadliga okynnes vrak, hvilka (av Erik av Pommern) affärdades (från Danmark) til Sverige at utsuga landet. Lagerbring 1Hist. 4: 131 (1783). Att enär .. ej blifvit ådagalagdt, att ifrågavarande hund varit så okynnes att (osv.). SD(L) 1898, nr 252, s. 4. Märken på väggarne, som okynnes ungdom hade passat på att rita .. dit. Lo-Johansson Hist. 61 (1928). Okynnes sjukanmälan. UNT(A) 1947, nr 214, s. 3. — Anm. I ä. språkpr. där okynnes står omedelbart före ett substantiv är det ofta omöjligt att avgöra huruvida en ssg föreligger.
