SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OKVÄMLIG, adj.
Ordformer
(o- 1545c. 1691. å- 1568. -kuenn- 1597. -qväm- (-quem-) 1545c. 1691. -elig 15451597. -lig 1568c. 1691)
Etymologi
[fsv. oqvämeliker, olämplig, vedervärdig, otillbörlig; jfr OKVÄM]
(†)
1) olämplig, opassande, oduglig; dålig; som det inte är ngn nytta med l. ngt värde i. SkrGbgJub. 6: 404 (1597). Någre tyske psalmer (äro) verterade, men mest så oqwämlige, at the äre sielfwe prototypis helt olika. KyrkohÅ 1900, s. 148 (c. 1691; möjl. adv.).
2) om tillmäle l. skällsord o. d.: skymflig, smädlig; särsk. i uttr. okvämligt ord, okvädinsord. Nils Olsson .. hvilken, som någon oqvämelig ord skulle haft på vår nådige herre. Johansson Noraskog 2: 306 (i handl. fr. 1545). Thet åquemligh ordh som han skeldtt Niels Person .. för en tyran. BtFinlH 2: 200 (1568). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 396 (cit. fr. 1628).
Spoiler title
Spoiler content