publicerad: 1950
O- ssgr (forts.):
OLYNNE. (numera bl. tillf.) dåligt lynne, misslynthet, misstämning; jfr o- 2. Murberg FörslSAOB (1791). Förmodligen skola ej många läsare af mina Scener ur Fågel Blå kunna inse, under hvilken kamp mot ohelsa och olynne de blifvit författade. Atterbom (1813) i 2Saml. 39: 154. Henricus. .. Jag blir grå till mods. Borgarn. Ditt olynne skall snart förgå. Mörne Ödemarksdr. 1: 13 (1914). särsk. (†) i pl., konkretare, om utbrott av dåligt humör; vredesutbrott. Bremer Brev 1: 495 (1838). Den allra bästa menniska kan hafva sina lynnen och olynnen ibland. Dens. GVerld. 6: 124 (1862). —
OLYRISK. icke lyrisk (se d. o. 3). De mest olyriska verser, som på någon Theater blifvit afsjungna. JournLTh. 1811, s. 122. —
OLYST, p. adj. (numera bl. tillf.) icke pålyst l. kungjord; jfr lysa, v.2 8. SthmTb. 13/6 1597. Hwem som finner annors mans fiskieredskap eller garn, och låter them olyste wara, .. gifwe åter skadan och böte tiufwa both. Stiernman Com. 3: 781 (1669). Murberg FörslSAOB (1791). särsk. i fråga om lysning till äktenskap; jfr lysa, v.2 8 b γ. VDP 1662, s. 440. De äro förlofvade, men ännu är det olyst för dem. Murberg FörslSAOB (1791). —
OLYTT, adj. (i sht i lagspr.) icke lytt l. ofärdig. VRP 1609, s. 203. BB 22: 1 (Lag 1734). Ehrengranat HästRör. 94 (1818). särsk. (†) om föremål: utan fel. Spissarne äro olytte. VDAkt. 1735, Syneprot. F III 7. —
OLYTT, p. adj. [till lyta] (†) icke skadad l. vanärad l. belackad. Sqwaldran skonar ingen, hwarken högh eller lågh. Ingen blijr aff henne olytter. Grubb 758 (1665). —
OLÅNAD, äv. OLÅNT, äv. (numera bl. bygdemålsfärgat) OLÄNT, p. adj. (olånad 1825. olånt 1745—c. 1830. olänt 1791) (numera bl. tillf.) icke lånad; äv. bildl. Juslenius 172 (1745). Den ädla .. metallen lyser af en olånad glans. Wallin Rel. 1: 411 (1825). —
OLÅST, p. adj., äv. (i vissa trakter) OLÄST, p. adj.1, förr äv. OLÄSEN, p. adj.1 (olåst 1738 osv. oläsen c. 1655 (: oläsne, pl.)—1659 (: oläsne, pl.). oläst 1597 osv.) [fsv. oläster] icke låst. Lämna dörren olåst (efter sig). HammarkDomb. 27/7 1597. Drucken qvinna är en olåst kista. Wensell Ordspr. 26 (1863). En oläst och sålunda för obehörigt begagnande oskyddad båt. Quennerstedt Smål. 91 (1891). särsk. (†) ridk. i uttr. olästa händer, om ryttares händer, då de icke ha grepp om tygeln. KrigVAH 1828, s. 23. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 61 (1836). —
OLÅT, förr äv. OLÅTE. (olåt c. 1635 osv. olåte 1635) [jfr fsv. olat, n., otillbörligt l. ondskefullt beteende, ä. d. ulad, oväsen, vreda ord, klagorop; av o- 2 o. låt, sbst.3]
1) (†) obehagligt beteende l. sätt att skicka sig, ofog; jfr låt, sbst.3 II 1. (Manikéerna) öfwerginge medh sine otuchtige Åthäfwor och Olåte, the aldragemeneste Skökiers och Slamsäckars Okyskheet och Okynne. Schroderus Os. 1: 655 (1635). särsk. i utvidgad anv., om obehag, besvärlighet. Hoorn Jordg. 1: 115 (1697).
2) illalåtande o. obehagligt ljud, missljud; vanl. sammanfattande, om en mängd dylika, med varandra dissonerande ljud, t. ex. illaljudande sång l. musik, oljud, oväsen; larm; jfr låt, sbst.3 II 2. Schroderus Comenius 774 (1639). Dit (till en dödsbädd) de komma / de svarte män / uti munkekåpor, / och med olåt / nedlägga kroppen / i lågan mull. Geijer Skald. 25 (1811, 1835). En .. infernalisk olåt af positiv (på gatorna i Amsterdam). Ödman Hemma 94 (1892, 1896). Nordenstreng Sag. 132 (1923).
3) (uttryck för) klagan l. jämmer l. missnöje l. knot o. d.; gnäll; jfr låt, sbst.3 II 2 a. Stiernhielm Jub. 8 (1644, 1668). Penningebristen och olåt deröfver vid arméen anser jag för de mäst tryckande omsorger. Höpken 2: 640 (1760). Men du har öfver nog, med min litterära jämmer och olåt. 3SAH XLVII. 2: 82 (1836). Aldrig är det annat än jämmer och olåt. Östergren (1933).
4) [jfr uttr. ond, elak låt; jfr låt, sbst.3 II 2 b] om gräl (se gräl, sbst.2 I 2), träta, kiv o. d.; numera bl. ngn gg med tanke på hörselintryck, förr äv. abstrakt: osämja. Schroderus Dict. 142 (c. 1635). Angående något olååt och ett slagsmåhl widh sahl. capellanens kistläggning. ConsAcAboP 5: 402 (1684). Förmerker .. (prästen), at folck (dvs. äkta makar) lefwa i kif, olåt och oförsonlighet tilhopa, tale enskylt med them. Swedberg SabbRo 1444 (1699, 1712). (Bland oss syskon) hördes aldrig kif ell' någon olåt af. Kolmodin QvSp. 1: 196 (1732). Dalin (1853).
5) (i vissa trakter) om bannor, ”gräl” (se gräl, sbst.2 I 3), ”ovett”. At slippa bruka olåt emot underhafvande. Salander Gårdsf. 42 (1758). Olåt skulle han få i morgon, om han inte kunde lugna (syskonen). Molin ÅdalP 119 (c. 1895).
6) (†) om opassande tal, ”fula ord” o. d.? Om åhöraren förnimmer och ser at presten öfwar swordom och olåt, dryckenskap och fråszeri; ligger i twedregt, kif, trätor och oenighet ..; så sörjer then frome. Swedberg Dav. § 12 (1713). —
OLÅTAS, v. dep. (anträffat bl. i inf.); äv. (i bet. 1) OLÅTA, v.; pr. -er. [huvudsakligen avledn. av olåt] (†)
1) låta illa, föra oljud; jfr låta II o. olåt 2. En predikant, som .. i åtbörd häfver sig oroligt, olåter, dånar. Wingård 2: 400 (1822).
2) till olåt 3: klaga, jämra sig; yttra starkt missnöje (med ngn l. ngt), knota. Swedberg Ungd. 55 (1709). Tå få wi wel sucka och qwida; men intet olåtas och knorra. Dens. Dav. § 85 (1713). Intet (må man) svärja och olåtas, om man skulle bli stucken af et eller annat (bi). Lindström Bi 13 (1780).
3) till olåt 4: gräla, träta. Omsider tildrogh sigh om en qwäll, at Mannen begynte olåtas medh sijn Hustro. Schroderus Albert. 2: 133 (1638).
4) till olåt 5: ge bannor l. ”ovett”, gräla (på ngn). Swedberg SabbRo 644 (1692, 1710). (Han) Får therföre intet olåtas och arga på mig, at jag icke äter alt thet honom lyster med sådant begär som han. Dens. Ungd. 462 (1709). Schenberg (1739). —
OLÅTEN. [till olåta(s)] (†) = olåtig 3. (En husfader bör) icke alltijd wara otåligh, knorrigh och olåten, ilskin, harm-girig. Brahe Oec. 82 (1581; uppl. 1920).
Avledn.: olåtenhet, r. l. f. (†) trätgirighet; träta. VDAkt. 1735, nr 24 (1734). olåtenskap, m. l. f. (†) = olåtenhet. (De) beswära sig mykit öf(ve)r den olåttenskap och slagzmål som (osv.). Murenius AV 395 (1658). —
1) (numera knappast br.) till olåt 2, olåta(s) 1: som låter illa, illaljudande; larmande. Olåtig röst. Serenius (1734; under discordant). Tack .. för .. vården af det ena, ömsom välklingande och olåtiga instrumentet. Hellberg Samtida 5: 8 (i handl. fr. 1848; i bild). Auerbach (1913).
2) (numera mindre br.) till olåt 3, olåta(s) 2: som (alltid) klagar o. jämrar sig; missnöjd, otålig, trumpen, knarrig; ofta o. numera (i vissa trakter) alltid om barn: skrikig, gnällig, kinkig. Olåtigh Man, giör Hwset skam. Grubb 612 (1665). Såsom intet stånd är här så godt, at icke en olåtig skulle där vti finna ymnigt ämne til qwida, så är (osv.). Columbus BiblW O 4 b (1674). Medan barn är hedet, må det icke läggas i vagga; ty då blir det olåtigt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 371 (1864). Kinkande och olåtiga småbarn. Östergren (1933).
3) (†) till olåt 4, 5, olåta(s) 3, 4: grälsjuk, trätgirig; vresig; ovettig; otrevlig l. grov i sitt sätt. Bättre är boo vthi een wilmarck, än mz een trättosam och olåtigh quinno. LPetri SalOrdspr. 21: 19 (1561). Fehrman Wingård 1: 27 (cit. fr. 1822).
Avledn.: olåtighet, r. l. f. (numera knappast br.) särsk. till 2: skrikighet, kinkighet (hos barn). Barnens olåtighet eller skrik. Fischerström 1: 366 (1779). Dalin (1853). —
2) (i vissa trakter, föga br.) om barn, = olåtig 2. Linné Diet. 2: 129 (c. 1750). Nordström Luleåkult. 36 (1925). —
OLÄCKER. (mera tillf.) icke läcker (se d. o. 2, 3); obehaglig. Wallenberg (SVS) 1: 227 (1771). (N. N.) var i mitt tycke den ”oläckraste” typen, som då fanns i riksdagen. Laurin 3Minn. 172 (1931). —
OLÄGE.
1) spelt. till o- 1, i krocket: förhållande(t) att icke ligga i läge. Ligga i oläge. Slå ngn (ngns klot) i oläge. SAOB B 92 (1898).
2) (föga br.) till o- 1, 2: förhållande(t) att ligga oriktigt l. olämpligt; jfr läge 5; äv. bildl., om olyckligt tillstånd o. d. Att .. textilindustrien just råkat ut för det oläge, varom hr Lindman fantiserade. Östergren (cit. fr. 1920). Komma i oläge. Dens. (1933; om förband m. m.). —
OLÄGEN, adj. [jfr t. ungelegen] (†) oläglig, obekväm, olämplig. Så är och allom witterligit, som ther aff landzendann ähre, att i Schara är en sådann olägen och torr platz till att boo och nära sigh. VgFmT I. 8—9: 125 (1605). En obequem och olägen tijdh at resa. Linc. (1640; under absurdus). Hvilken .. befallning .. mig tämmeligen oläget föll. Porthan 5: 309 (i handl. fr. 1697). —
OLÄGENHET3~002 l. ~200 (olä´genhet Weste), r. l. f. [jfr t. ungelegenheit; till o- 1 o. 2]
1) (†) obekväm o. besvärlig belägenhet (se d. o. 1); oländighet. HSH 39: 245 (1607). Såssom Bursserydz Pastorat omögel. kan betienas af Een Capellan för des olägenhet, långa och beswärliga wägar. VDAkt. 1704, nr 363.
2) (†) besvärlig belägenhet l. situation, nödläge, trångmål; olycka; äv.: strid(ighet). Seden som wår nådigste furste .. vthi een olägenheet och feigd medh K. Mtt i Pålendh och then Polensche cronon kommen war. SvTr. V. 1: 141 (1603). Att .. (rikets gäldenärer) på dhenne tijdh och i dhenne Rijkzens olägenheet moste ansij medh betalningen. RA II. 2: 11 (1616). Icke låta andras lockande och förledande förmå sig, at bereda sin egen olägenhet och ofärd. PH 8: 381 (1766). Hildebrand Isl. 180 (1883). särsk.
a) [jfr uttr. sjuklig l. svag lägenhet, sjukligt l. svagt tillstånd] om sjukligt tillstånd; krämpa, åkomma; ”obehag”; opasslighet; äv. i uttr. sjuklig olägenhet, sjukdom, opasslighet. AJGothus ThesEp. 3: 23 (1619). R. Marsken excuserede sin sjuklige olägenheett. RP 7: 148 (1638). Efter jag för någon min olägenhet skull då eij kunde wara tilstädes. PrästP 1: 55 (1719). Olägenheten i nacken och hufvudet har gifvit sig till det mesta. Runeberg (1840) hos Strömborg Runebg IV. 1: 347.
b) övergående i bet.: fel (hos en person). Carl IX hade den olägenheten at blifva snart ond. Möller (1790, 1807).
3) i försvagad anv. av 2: besvärande l. ogynnsam(t) tillstånd l. omständighet, svårighet, besvärlighet(er); nackdel, men, skada; förfång, avbräck; särsk. om svårighet l. obehag som ngt för med sig. Utan olägenhet för ngn l. ngt, förr äv. på ngt. Det förorsakar, medför, vållar vissa olägenheter. OxBr. 12: 332 (1617). RP 4: 66 (1634: uthan olägenheet på). Allenast at dhe (dvs. gruvor med stockvärk) hafwa den Olägenheten med sig, at des Pelare och Fästen icke så starka blifwa. Hiärne Berghl. 438 (1687). Olägenheterna af de ryska truppernas vistelse i landet. Tegnér Armfelt 3: 328 (1887). Att grammatiskt genus är en verklig olägenhet för språket. 3SAH 6: 462 (1891). Sådana utgifter, som icke utan olägenhet för det allmänna kunde offentligen uppgifvas. De Geer Minn. 1: 170 (1892). Nilsson FestdVard. 36 (1925). (†) Vthi thenne återresa (till Sverige) vtstodo wij så myckin olägenheet, at then hwarcken vthtalas eller beskrijfwas kan. Rålamb Resa 88 (1658, 1679). särsk.
a) i förb. med genitiv, om mindre fördelaktig egenskap hos l. värkan av ngt, nackdel (se nackdel, sbst.1 3). En annan dessa tangenters olägenhet, som i .. våra tankar är af större påfölgd. VetAH 1757, s. 39. Maskinernas fördelar och olägenheter. EkonS 1: 229 (1891).
b) (†) i sådana uttr. som med l. utan din olägenhet, med resp. utan besvär l. svårighet för dig; ngn gg äv. med genitiv. Månge ähre .., som boo långt ifrån Kyrckian och icke kunna utan sin störste olägenhet till landz eller siöös thijt komma. RARP 4: 269 (1649). Med Landsens minsta olägenhet. HC11H 14: 17 (1660). Att vid de tre månadernas ända den mindre sedeln utan din olägenhet skall blifva inlöst. MoB 6: 17 (1790).
d) med försvagad bet.: obehag; omak, besvär. Vara till olägenhet. Ha olägenhet l. (tillf.) olägenheter av ngt. I detta tilståndet (dvs. förvandlad till en förnäm person) hade jag den stora olägenheten, at man gaf noga akt på mina minsta fiät. Dalin Arg. 1: 208 (1733, 1754). Jag vill icke göra dig olägenhet. Sahlstedt (1773). Mörner .. hade olägenheter för hans (dvs. S. Heurlins) skull. Liljecrona RiksdKul. 376 (1840). särsk. (†) i vissa uttr.
α) komma till olägenhet, komma till besvär, komma olägligt. Jag ber om förlåtelse, om jag kommer til olägenhet. Wadenstjerna Cavall. 12 (1747).
β) sätta (ngn) i olägenhet o. d., utsätta (ngn) för obehag. Denna fördel satte emedlertid Jeana i någon olägenhet. Ekelund Fielding 17 (1765). Schulthess (1885).
4) (†) i uttr. med lägenhet eller olägenhet, vare sig det är lägligt eller olägligt; jfr lägenhet 4. På dett vij måge vette, hvadh H. K. M:tt medh lägenheet eller olägenheet ändeligen vill bestäldt hafva. AOxenstierna 2: 171 (1614). —
OLÄGLIG, adj.; adv. -a (†, Serenius (1734, 1757; under inconveniently)), -en (†, Lind (1738), Ekblad 224 (1764)), -t. (-elig 1577—1723. -lig 1568 osv. — Se för övr. läglig) [jfr ä. d. ulejlig]
1) illa l. olämpligt belägen; numera bl. i sådana uttr. som ligga olägligt till, olägligt belägen l. övergående i 4. Ther som Konungh Erichz Lijk nederlagt är i Westerås Domkyrkie, schall ware ett olägeligit rum. Tegel E14 321 (i handl. fr. 1577). Syn skal hållas emellan Valborgs och all helgonadag. Är orten så oläglig, at man på then åhrstiden tit ej komma kan ..; tå må syn ske å annan tid. JB 14: 2 (Lag 1734). Till torp bör blott utlemnas vid gårdens utkanter eller eljes olägligt belägen jord. Juhlin-Dannfelt 406 (1886).
2) (†) som vållar besvär l. obehag, obekväm (se d. o. 2). Att ungdomen dher (dvs. i skolan) ickie sitter .. på oordentelige och oläglige säten. Thyselius Bidr. 50 (1637). Större delen (av gatorna i Öregrund) äro af den beskaffenhet att de ej allenast icke kunna färdas med hjuldon, utan det är äfven högst olägligt att gå dem fram. Forsström Dagb. 134 (1801).
3) (†) svår, bekymmersam. Att I under mitt regemente måge (så mycket i desse oläglige tijder skie kan) hållas wid lag och laga stadgar. Gustaf II Adolf 124 (1616). Denne nu warande Rijckzsens oläglige och beswärlige tillståndh. BraheBrevväxl. II. 1: 6 (1639). Ehrenadler Tel. 665 (1723).
4) icke passande l. tjänlig, olämplig; numera vanl. med tanke på viss tidpunkt: som just då l. då l. under de l. de omständigheterna vållar svårigheter l. förorsakar olägenhet. Det faller sig olägligt för mig att träffa honom just i dag. Det kom synnerligen olägligt för mig. Han kom i en oläglig stund. Effther thett aldelis orådeligit och olägligit är för Sverigis rike att utgifve en sådanne summa peninger. RA I. 2: 271 (1568); jfr 2. Thet är mechta oläglighit, att hos academien icke skall vara en bookhandlare. OxBr. 12: 21 (1615). Förlåt mig om jag kommer olägligt. Eurén Kotzebue Redl. 81 (1797). Smålands Allehanda .. konstaterar att förslaget kommer vid en minst sagt oläglig tidpunkt. SvD(B) 1947, nr 116, s. 4. —
OLÄGLIGHET3~002 l. ~200 (olä´glighet Weste), r. l. f. (-elig- 1618—1684. -lig- 1614 osv.) [jfr d. ulejlighed; till läglighet l. avledn. av oläglig]
1) (†) = olägenhet 1; jfr oläglig 1. VDAkt. 1684, nr 43. Det är omögeligit och ogörligit, för en Capellan kunna betiena alla 3 församblingarne för deras oläglighet skull. Därs. 1704, nr 366. Lindfors (1824).
2) (†) besvär, besvärlighet, trångmål, svårighet; jfr olägenhet 2, oläglig 3. Han föregaff, at ther vthaff skulle myckit ondt, Krijgh och Örligh, och andra oläghligheter förorsakas. Petreius Beskr. 2: 107 (1614). Een Ryttmestare .. är .. uthi olägligheett kommen .., i så motto att han een annan Ryttmestare .. haffuer i hiäl slagett. OxBr. 3: 261 (1632). Vijnet är kiällan och ursprunget til de största plågor och olägligheter ibland Menniskiorne. Ehrenadler Tel. 507 (1723). Schultze Ordb. 2589 (c. 1755).
3) (numera mindre br.) olämplighet, otjänlighet, olägenhet (se d. o. 3); nackdel; jfr oläglig 4. Schroderus Dict. 148 (c. 1635). (Man bör bese) Fältet, som Armeen innehafver, thes fördelar, och olägligheter. Richardson Krigsv. 1: 345 (1738). Årstidens oläglighet uppehöll .. (K. XII) vid en liten stad, som hette ”Wiesnicz”. Afzelius Sag. XI. 1: 131 (1868). Östergren (1933). —
OLÄGSE, adj. [bildat till olägen efter mönster av avlägse, adj.2: avlägen, adj., l. till oläglig; jfr dogse: duglig] (†) = oläglig 3. Schroderus Comenius c 12 a (1639). Wollimhaus Ind. (1652). —
OLÄKANDE, p. adj. [till läka, v.2] (†) som icke läkes; bildl. Ett oläkiande samwetz såår. Chesnecopherus Skäl G 3 a (1607). —
OLÄKBAR 3~02 l. ~20. som icke kan botas l. läkas, icke läkbar. Dannström Hering 6 (1848). De oläkbara sår, hvaraf han led. Bååth WagnerS 4: 182 (1908). Så vidt vår kännedom räcker, är sjukdomen (dvs. kronisk myelos) oläkbar. LbInternMed. 2: 1178 (1918).
OLÄKLIG. (-elig 1579—1882. -lig 1773 osv.) [fsv. oläkeliker; till läkelig] oläkbar; numera nästan bl. om sår, äv. (i sht förr, numera bl. i vitter stil) om sjukdom. Oläkeligh siwkdom. VarRerV 19 b (1579). Effter som äfwen the ringaste Såren wore oläkelige (på grund av giftet). Sylvius Curtius 675 (1682). Mot oläklig sjukdom bot / Han sig uttänkt. Risberg Sof. 19 (1910). särsk. (i sht i vitter stil) bildl.: obotlig; som icke kan övervinnas. En seen och oläkelig ånger. AOxenstierna 2: 246 (1615). Han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo. Rydberg Dikt. 1: 60 (1876, 1882).
Spoiler title
Spoiler content