O- ssgr (forts.):
OMAGA, v., se omaka, v. —
OMAGE ω3~ma2ge l. OMAGA ω3~ma2ga, m.||ig.; best. -en resp. -an; pl. -ar. (omaga (-gha) 1629—1934. omage 1712—1906. omagi 1642) [fsv. omaghi, sv. dial. omaga, motsv. fnor. úmagi, isl. ómagi, person som icke själv kan skaffa sig sitt livsuppehälle; senare ssgsleden avledn. av stammen i det verb som föreligger i fsv. magha (se må, v.1). — Jfr övermage] (numera bl. ngn gg arkaiserande l. bygdemålsfärgat) omyndig person; övermage; äv.: gammal, själsligen förslöad person; äv. i uttr. ålderdoms omage. ÅngermDombRenov. 1629, fol. 11. Högberg Vred. 1: 35 (1906: ålderdoms omage). Den brutne omagen. Därs. 3: 294 (om en gammal prost). särsk. (omaga) övergående i adjektivisk anv., i uttr. vara omaga, vara omyndig l. minderårig. NorrlS 14: 64 (1934; efter handl. fr. 1676).
Ssg: omaga-döme. [sv. dial. omagadöme] (numera bl. ngn gg arkaiserande l. bygdemålsfärgat) ålderdomssvaghet; äv. bildl., i fråga om institution o. d.; särsk. i uttr. vara l. komma o. d. (ut)i omagadöme(t), vara l. bli ålderdomssvag l. barn på nytt. Han war en vthgammall man och nästan kommen vthi omaga döme. ÅngermDomb. 22/6 1642, fol. 188. Åslund TaflNorrl. 2: 110 (1861; bildl.). Högberg Vred. 3: 26 (1906). —
OMAGNETISERBAR3~01020 l. ~01002. (i sht i fackspr.) icke magnetiserbar. TT 1901, K. s. 13. —
