SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
OPTATIV op3ta~ti2v, äv. 40~1, ngn gg 104, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. optativ, eng. optative, fr. optatif; av nylat. optativus (jfr OPTATIV, sbst.)]
språkv. adj. till OPTATIV, sbst. Moberg Gr. 38 (1815). Rätteligen är .. (presens konjunktiv) den optativa .. formen. Boivie SvSpr. 193 (1820). Den optativa ändelsen -e, som Tegnér fritt brukar under hela sitt liv. Mjöberg Stilstud. 227 (1911). jfr (†): En del (meningar) uttrycka en blott åstundan .. man nämner dem Optativæ. Borelius Sacy 81 (1806).
Spoiler title
Spoiler content