OPTATIV op3ta~ti2v, äv. 40~1, ngn gg 104, ss. första led i ssgr ofta 103~, r. l. m.; best. -en; pl. -er; äv. (numera föga br.) OPTATIVUS -us, äv. 1032 (åpptati`vuss Dalin), r. l. m.; best. -tiven, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tiver.
Ordformer
(-tiv 1836 osv. -tivus 1777—1904)
Etymologi
[jfr t. optativ, eng. optative, fr. optatif; av nylat. optativus, bildat till lat. optare, välja, önska, i anslutning till KONJUNKTIV, sbst.]
språkv. modus med vars användande i en sats det i denna uttryckta tankeinnehållet betecknas ss. ngt önskat (l. ss. ett medgivande); förr äv. allmännare: konjunktiv (se KONJUNKTIV, sbst.); äv. om verbform i detta modus, optativform. Botin SvSpr. 93 (1777). Noreen VS 5: 132 (1906).
Ssgr (språkv.): OPTATIV-FORM; pl. -er. verbform i optativ. Buttman GrGram. 165 (1831). —
-SATS. sats där predikatet står i optativ. WoJ (1891).
Avledn. (språkv.): OPTATIVISK, adj. jfr konjunktivisk. Optativiska verbformer.
SAOB
