SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
ORDINAL, adj. o. sbst. n.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -et; pl. = (Rydqvist) l. -alier (Almqvist). Anm. I ä. tid användes ofta den nylat. (mlat.) formen ordinale, pl. ordinalia. Almqvist GrSpr. 76 (1837). 2NF (1914).
Etymologi
[jfr eng. o. fr. ordinal; av senlat. ordinalis, till lat. ordo (gen. ordinis; se ORDINERA)]
(†) språkv.
I. adj.: som har karaktären av l. brukas ss. ordningstal; som har samband med ordningstalen l. deras böjningssätt o. d. Nordforss (1805). Det ena (räkneordet) kan stå kardinalt, det andra ordinalt. Rydqvist SSL 2: 580 (1860).
II. sbst.: ordningstal, ordinaltal. Alla Ordinalier .. kunna deklineras. Almqvist GrSpr. 76 (1837). Rydqvist SSL 2: 579 (1860).
Ssgr (till I o. II; språkv.): ORDINAL-FORM. (†) om ordningstalens form. Rydqvist SSL 2: 580 (1860).
-NUMMER. [jfr eng. ordinal number, fr. nombre ordinal, senlat. numerus ordinalis] (†) ordningstal. Nordforss (1805). Meurman (1847).
-SUFFIX. (†) suffix varmed ordningstal bildas. Rydqvist SSL 2: 580 (1860).
-TAL or1dina3l~ta2l, äv. å1r-. [jfr t. ordinalzahl] ordningstal. Nordforss (1805). Sundén SvSprSmndr. 114 (1937).
Spoiler title