ORDINAND or1dinan4d, äv. å1r-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes vanl., liksom ännu ofta, den lat. formen ordinandus med lat. böjning. KOF 3: 252(1685). SDS 1949, nr 344, s. 2.
Etymologi
[jfr eng. o. fr. ordinand; av lat. ordinandus, gerundivum till ordinare (se ORDINERA)]
kyrkl. person som viges l. står i begrepp att (låta sig) vigas till ett visst kyrkligt ämbete, särsk. prästvigas. Andersson(1845). Hellerström Liturg. 181(1932).
SAOB
