SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORDINATION or1dinaʃω4n, äv. å1r-, äv. 01—, l. -atʃ- (årrdinatschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. äv. (utom i södra Sv.) =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. ordination; av lat. ordinatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till ordinare (se ORDINERA)]
1) [efter polska ordynacja] (†) i fråga om polska förh.: fideikommiss; jfr ORDINAT, sbst.1 PT 1758, nr 48, s. 1.
2) (†) motsv. ORDINERA 3, i uttr. stå under ngns ordination, lyda under ngn. Hagström Herdam. 4: 575 (1901).
3) motsv. ORDINERA 3 b: utnämning (till präst); jfr 7; i ssgrna ORDINATIONS-BEVIS 1, -BREV 1.
4) (†) motsv. ORDINERA 3 d: order (se d. o. 7), beställning. Ordinationer på Jern. DA 1825, nr 36, s. 1.
5) (numera knappast br.) motsv. ORDINERA 3 e: föreskrift, bestämmelse, order (se d. o. 5) o. d. KonvLex. (1863). (Frun hade) sörjt för välplägnaden långt utöver husbondens ordinationer. Hasselblad BergslVärml. 76 (1929).
6) motsv. ORDINERA 4: ordinerande; föreskrift gällande behandlingen av en sjukdom, särsk. användningen av läkemedel, l. diet. Den sjuke brydde sig inte om att följa läkarens ordinationer. Fennia XVI. 3: 66 (1761). Ordination av läkemedel. SFS 1939, s. 1167.
7) kyrkl. motsv. ORDINERA 5: vigning till ett kyrkligt ämbete l. till det andliga ståndet; i fråga om sv. förh. liktydigt med: biskops- l. prästvigning; äv. konkretare, om vigningsakten. Schroderus Os. III. 1: 203 (1635). Predikoämbetet erhålles genom ordination eller invigning. Reuterskiöld Grundlag. 732 (1926). — jfr BISKOPS-, PRÄST-ORDINATION. — särsk.
a) i sådana uttr. som mottaga l. undergå l. erhålla, äv. taga l. undfå l. vinna ordination, betecknande att ngn blir ordinerad l. (präst)vigd; stundom liktydigt med: ingå i prästämbetet, bli präst; meddela ordination, förrätta (präst)vigning. PH 4: 2819 (1748: undfå). 3SAH LII. 2: 231 (cit. fr. c. 1786: undergå). SPF 1824, s. 305 (: ordinations vinnande). (Det blev) vanligt för academiska lärare att disputera inom theologiska faculteten och taga ordination. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 348 (1876). NFMånKr. 1938, s. 394.
b) (numera bl. tillf.) i uttr. söka ordination, ansöka om att bli prästvigd, söka få anställning ss. präst. Geijer I. 2: 84 (1828). 2SAH 50: 181 (1874).
Ssgr (i allm. till 7; kyrkl.): ORDINATIONS-AKT. jfr akt, sbst.1 3. VDAkt. 1662, nr 192. —
-BEVIS.
1) (†) till 3: skriftligt bevis på ngns utnämning till ett visst kyrkligt ämbete. Oldendorp 2: 107 (1788).
2) (mindre br.) till 7: skriftligt bevis på att ngn är ordinerad till präst. PT 1898, nr 230, s. 1. —
-BOK; pl. -böcker. bok med uppgift om (präst)vigningsförrättningar o. därvid ordinerade personer, ”album ordinatorum”. Cavallin Herdam. 5: 247 (1858). —
-BREV.
1) (†) till 3, = -bevis 1. VDAkt. 1696, nr 126. Oldendorp 2: 90 (1788).
2) till 7, = -bevis 2. Nordström Samh. 1: 226 (1839). —
-BÖN. viss bön som förrättas vid en ordinationsakt. Hellerström Liturg. 181 (1932). —
-KAMRAT. prästvigningskamrat. VDAkt. 1763, nr 386. Aurelius Männ. 178 (1935). —
-LÄNGD. konkret; jfr -bok. Cavallin Herdam. 2: 4 (1855). —
-PÄNGAR l. PÄNNINGAR, pl. (†) viss avgift som en ordinand har att erlägga vid sin ordination. VDAkt. 1674, nr 242. HärnösDP 1694, s. 211.
Spoiler title
Spoiler content