publicerad: 1950
Ordformer
(ol- 1687. or- 1627—1651. ord- (oord-, ordh-) 1526 osv. orde- c. 1660. -språck 1528—1698. -språk (-åå-) 1526 osv.)
Etymologi
[jfr d. ordsprog, ä. d. äv. ordsprock (möjl. lånat från sv.), nor. ordsprog, ordspråk; av ORD, sbst.2, o. SPRÅK; jfr äv. t. sprichwort]
1) († utom i a, c) till ORD, sbst.2 1: uttalande, yttrande, utsaga o. d.; särsk. om utsaga i bibeln, stundom liktydigt med: bibelord (se d. o. 2), bibelspråk. Ludvigsson Norman 25 (c. 1550). Thenna (dvs. Joh. 17: 6, Psalt. 22:23) och sådana flere ordspråk. PErici Musæus 5: 22 b (1582). Cellarius 61 (1729). — särsk.
a) om uttryck l. uttryckssätt som är gängse (bland en grupp människor) l. som ofta brukas av ngn; (allmänt) talesätt; äv. allmännare: uttryckssätt, uttryck; utom ngn gg i ålderdomligt spr. numera bl. (mindre br.) ss. sammanfattande benämning på ordspråk (i bet. 2), ordstäv (i bet. 3) o. stående (ordspråksliknande) talesätt (l. på de båda förstnämnda av dessa kategorier); jfr ORD-KVÄDE, -SED, ävensom ORD, sbst.2 1 k. Thz war itt meenligit (dvs. allmänt) oordspråk j bland Judhanar, när the .. kommo til sammans, Fredh ware mz jdher. OPetri 1Post. 91 a (1528). Tädhan är thet ordspråket kommet, Är ock Saul ibland Propheternar? 1Sam. 10: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: Härav uppkom ordspråket). Linné Bref I. 1: 263 (c. 1775; allmännare). Det gamla ordspråket: ”en utklappad skälm”. Afzelius Sag. VIII. 2: 104 (1857). En karakteristisk egenhet vid vissa ordspråk är, att de efterföljas av ett tillägg ”sade den och den”. Medeltidsordspr. 1: 122 (1890). FoF 1942, s. 115. jfr FolklEtnSt. 1: 178 (1916). särsk. (†) i uttr. på ordspråk, med användande av ett gängse uttrycks- l. talesätt; äv. (övergående i d) i uttr. i gement l. dagligt ordspråk, i dagligt tal (med användande av ett gängse talesätt). När de stora Vhrwädren uti Februario skee, så plägar man i gemeent ordspråk säya, Giöja skaakar sin Skinnpels, så Håren och Dunen rykia ut. Rudbeck Atl. 2: 664 (1689). Nicander GSann. 120 (1767: i dagligit ordspråk). Almqvist Ekols. 3: 124 (1847: på ordspråk).
b) (i äldre bibelöversättningar) om längre utsaga l. framställning (på poetiskt l. konstfullt språk); stundom närmande sig bet.: tal (jfr d), stundom övergående i bet.: visa l. håndikt. Iach wil öpna min mund til ordspråk, och förtelia gamla saker. Psalt. 78: 2 (öv. 1536; Luther: zu Sprüchen, Vulg.: in parabolis). Ther aff sägher man j ordspråket, kommer till Hesbon (osv.). 4Mos. 21: 27 (Bib. 1541; Luther: im Sprichwort; Vulg.: in proverbio). Hiob hölt talet fram, Hooff vp sitt ordspråk och sadhe (osv.). Job 27: 1 (Därs.; Luther: hub an seine Sprüche; Vulg.: assumens parabolam suam); jfr d. Thesse .. skola göra itt ordspråk om honom, och ena .. gåto, och säya (osv.). Hab. 2 (”3”): 6 (Därs.; Bib. 1917: stämma upp en visa).
c) [jfr b] (fullt br.) i utvidgad anv., om ngn l. ngt som är föremål för allmänt prat.
α) (med ngt ålderdomlig prägel) om person l. folk o. d., i sådana uttr. som bli l. bliva (till), i sht förr äv. varda till (ett) ordspråk (för ngn), förr äv. vara (ngn) l. komma till (ett) ordspråk l. varda ngns ordspråk, bli l. vara föremål för allmänt hånfullt l. föraktfullt omnämnande (resp. för dylikt omnämnande från ngns sida), bli resp. vara en visa; stundom äv. (med anslutning till a) utan nedsättande innebörd, ss. beteckning för att ngn med hänsyn till levnadssätt o. d. är allmänt känd o. omtalad (så att han l. hon omnämnes i stående vändningar l. talesätt); äv. (numera nästan bl. i bibeln) i sådana uttr. som göra l. sätta ngn till ett ordspråk, göra ngn till föremål för allmänt hånfullt l. föraktfullt omnämnande, göra ngn till en visa. Iach .. är theras ordspråk worden. Psalt. 69: 12 (öv. 1536). Israel skal wara til itt ordspråk .. ibland all folck. 1Kon. 9: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: bliva ett ordspråk). Job 17: 6 (Därs.: haffuer satt). Jer. 24: 9 (Därs.: komma). Hes. 14: 8 (Därs.: göra). VDAkt. 1713, nr 152 (: wara .. någrom till ordspråk). Lektorn är så punktlig och regelbunden i sina vanor, att han blivit till ett ordspråk. Östergren (1934).
β) om sak l. förhållande, dels (numera nästan bl. i bibeln) i sådana uttr. som göra (förr äv. giva) ngt till ett ordspråk, göra ngt till föremål för allmänt hånfullt l. föraktfullt omnämnande, göra ngt till en visa, dels o. vanl. (oftast med anslutning till a) i sådana uttr. som ngt (blir l.) har blivit (till), äv. övergått till, i sht förr äv. är vordet till (ett) ordspråk, ss. beteckning för att ngt (i sht ngt som är mindre hedrande l. förmånligt för ngn) är (resp. blir) allmänt känt o. omtalat (så att det omnämnes i stående vändningar l. talesätt). (Jag) skal giffua thet (dvs. tämplet) til itt ordspråk och een fabel ibland all folck. 2Krön. 7: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: göra). Richelieus konstfulla politik, som nästan öfvergått till ordspråk. 1SAH 4: 132 (1791, 1809). Muncks brist på vett och bildning är vorden till ordspråk. 2SAH 32: 320 (1859). De irländska (jordbrukarna), hvilkas omöjlighet inom jordbruket så när blifvit ett ordspråk. Koch EmigrLand 339 (1910).
d) övergående i bet.: talande, tal; jfr 4.
α) [efter Psalt. 78: 2 (se språkprov från öv. 1536 under b)] i uttr. öppna l. upplåta (sin) mun till (svenskt) ordspråk, (öppna munnen o.) tala (på svenska); särsk. i nekande l. villkorliga l. därmed jämförliga satser: (icke) säga ett ord. Kronprinsen kom tillstädes (vid en nattlig eldsvåda i Sthm), och upplät sin mun till Svenskt ordspråk. Geijer Brev 102 (1811). När den trollpackan då inte längre förmådde öppna mun till ordspråk (osv.). Carlén Rosen 439 (1842). Crusenstolpe Tess. 1: 275 (1847).
β) övergående i bet.: tungomål, språk; jfr 4. Emedan jag hade tahlat medh tyskt ordespråk och .. på tyska förmaant (officerarna) att (osv.). Dahlberg Dagb. 99 (c. 1660; uppl. 1912).
e) övergående i bet.: hörsägen, hörsaga. Denne Swenske bethalningh, hwilken nu snart tillseijande icke annorledes än genom orspråk blifwer af .. (utlänningarna) förstånden. RARP 4: 591 (1651).
2) [specialanv. av 1 (a)] kort sentens som (på ett sinnrikt, ofta figurligt sätt) i ordknapp (ofta rytmisk l. rimmad l. allittererad) form o. utan angivande av den ursprunglige sagesmannen (jfr ORDSTÄV) uttrycker en (praktisk l. moralisk) lärdom l. erfarenhet l. livssanning l. levnadsregel o. dyl. o. som är (l. varit l. blivit) allmänt gängse bland folket i ett land l. ett landskap o. d.; äv. (i sht i bibeln) utan inbegrepp av allmän spridning bland folket, om sentens av liknande form o. innebörd som är frukt av medveten diktning l. författarvärksamhet, övergående i bet.: tänkespråk; jfr ORD, sbst.2 1 k. Han fick sanna ordspråket: Människan spår, Gud rår. Thet som för itt sandt oordspråk pläghar säyas, Hunden går åter till spyionar. 2Petr. 2: 22 (NT 1526). Monga .. allmenneligha Ordspråk plägha brukas för Lagh. OPetri 4: 304 (c. 1540). (Salomo) taladhe try tusend ordspråk. 1Kon. 4: 32 (Bib. 1541). Den, som har många jern i elden, bränner vanligen något, säger ordspråket. Carlén Repr. 156 (1839). Landsm. 1911, s. 23. — särsk.
a) i ordspr. Ordspråk, sanna språk. Landgren Ordspr. 140 (1889). Ordspråken äro Guds röst. Ström SvOrdspr. 324 (1926).
b) i uttr. tala i ordspråk, använda (rikligt med) ordspråk i sitt tal; äv. med obj.: uttrycka (ngt) med användande av ordspråk. Lind (1749). Ström SvOrdspr. 6 (1926).
c) i uttr. Salomos, i sht förr äv. Salomons ordspråk, förr äv. enbart Ordspråken, benämning på en av Gamla testamentets böcker: Ordspråksboken. Salomons ordspråk. (öv. 1536; Bib. 1541: Salomos Ordspråk; Bib. 1917: Ordspråksboken). Swedberg Lefv. 369 (1729: Ordspråken).
3) [specialanv. av 1 (a)] (†) om talesätt l. tänkespråk (stundom äv. längre framställning) som anger l. symboliserar riktlinjerna l. principerna för en individs l. en grupps handlande l. strävan; stundom liktydigt med: lösen (se d. o. II 2), paroll, stundom med: valspråk, motto; jfr 2. G1R 15: 146 (1543). Läs .. (Athanasios') Symbolum och lät det altid vara Ert ordspråk. Murbeck CatArb. 2: 7 (c. 1750). (E. XIV:s) ordspråk var: Magnos magna decent. Fryxell Ber. 3: 257 (1828). Almqvist Grimst. 27 (1839).
4) [jfr motsv. anv. i d. samt av t. wortsprache] till ORD, sbst.2 3, 4; om språk (ss. meddelelse- o. uttrycksmedel) som begagnar sig av ord (i motsats till åtbörder, toner o. d.); tal- o. skriftspråk; nästan bl. (mera tillf.) i motsättning till minspråk l. tonspråk o. d. Ekman Jakob 44 (1822; t. orig.: Wortsprache). Musiken .. är ett språk, som väsendtligen sorterar under samma (logiska) lagar som ordspråket. Bauck 1Musikl. 2: 1 (1871). Man försöker .. förmå (det dövstumma) barnet att i ordspråk ej åtbörder återge vad som händer och sker omkring det. Nordin BerInspManilla 30/1 1918.
Ssgr (i allm. till 2): ORDSPRÅKS-ARTAD, p. adj. jfr -liknande. Ordspråksartade vändningar. 3SAH 4: 222 (1889). —
((1 a o.) 2) -BOK; pl. -böcker. bok innehållande ordspråk (l. undersökningar om ordspråk); jfr -samling. Den svenska ordspråksboken. (1865; boktitel). Ström SvOrdspr. 14 (1926). särsk. i sg. best. (stundom äv. i uttr. Salomos ordspråksbok) ss. benämning på en av Gamla testamentets böcker, innehållande samlingar av (till största delen gm medveten diktning l. författarvärksamhet tillkomna) ordspråk (tänkespråk), av vilka huvudparten av traditionen tillskrives konung Salomo; jfr ordspråk 2 c. Ordspråks Boken fördelas i try stycken. Bib. 1703, s. 428. Salomos ordspråksbok. Sundén (1887). jfr: Den bok som från gammalt heter ”Ordspråksboken” skulle riktigare hava kallats Tänkespråksboken. Bib. 1917, Ordförkl. s. 432. —
((1 a o.) 2) -LEXIKON. [jfr t. sprichwörterlexikon] bok l. skrift innehållande en systematiskt (vanl. alfabetiskt) uppställd samling av (inom ett språk befintliga) ordspråk (vari ordspråkens motsvarigheter på ett l. flera andra språk angivas). Kyrkoherden K. Strömbäck i Öregrund har 1857—86 utarbetat ett ”Svensktnordiskt ordspråks-lexikon”. NF 12: 328 (1888). —
-MÄSSIG.
1) till 1 a, 2: som överensstämmer l. är i enlighet med l. är karakteristisk för ordspråk; särsk. (ss. adv.): enligt ordspråket l. (mera tillf.) det allmänna talesättet. Östergren (1934). (Han hade) tjänat sig upp till klockare, med allt vad det yrket ordspråksmässigt innebar. 3SAH LII. 1: 44 (1941).
2) till 1 c β: (så) allmänt känd o. omtalad (att den omnämnes i stående vändningar l. talesätt). Siösteen ModBelg. 212 (1906). Sömngångarnas ordspråksmässiga förmåga att utföra rörelser, dem en vaken människa icke vågade företaga. Hirn Barnlek 339 (1916). —
-STIL. stil (språklig stilisering) som utmärker l. är karakteristisk för ordspråk. FoF 1927, s. 85. —
-VIS, n. [jfr ä. t. sprichwortsweise, sbst.] (†) i uttr. i ordspråksvis, i form av (ett) ordspråk l. tänkespråk. Sahlstedt Hoffart. 197 (1720). —
-VIS, adv. [jfr t. sprichwortsweise, adv.] till 1 a, 2: med (användande av) l. i form av l. ss. (ett) ordspråk l. (ordspråksliknande) stående talesätt; förr äv.: i stående vändningar l. talesätt. Runius (SVS) 3: 28 (c. 1710). Sahlstedt Hoffart. 17 (1720). (Man) säger .. ordspråks vis om någon Skribent, at han skrifver så ynkligt, at hönsen kunna gråta åt det. Sahlstedt SagTupp. 14 (1758). (Schefferus' Lapponia) citerades .. i Olof Rudbecks hus ordspråksvis, för att uttrycka att en sak ej var sann. BL 13: 375 (1847). Skriften hade .. — för att tala ordspråksvis — ”varit i säck, innan hon kom i påse”. Svedelius Lif 357 (1887). särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. ordspråksvis känd, om sak: så välkänd l. ökänd att den omnämnes i stående vändningar l. talesätt; jfr ordspråk 1 c β. Rääf Ydre 1: 24 (1856).
b) (†) övergående i bet.: ss. ett talesätt utan allvarligt menat innehåll. Törhända hederns bud mer ordspråksvis Ni fattar. Bäckström Hed. 53 (1875).
Avledn.: ORDSPRÅKSAKTIG, adj. (mera tillf.) till 2: som liknar l. påminner om ordspråk(ens), ordspråksartad. HågkLivsintr. 8: 249 (1927). —
ORDSPRÅKLIG, adj. [jfr t. sprichwörtlich] till 1 a, 2: som utgöres av l. liknar l. utmärker l. har avseende på ordspråk; förr äv. allmännare: som utgör ett stående uttryck, stående. Wulf Köppen 1: 445 (1799). Ordspråkliga talesätt (t. ex.) huller om buller. Phosph. 1811, s. 547. SD 1900, nr 143, s. 6.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content