publicerad: 1950
ORDSTÄV ω3rd~stä2v, n.; best. -et; pl. = (Murberg FörslSAOB Bih. (1791) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. ordstäve, Almqvist Amor. 292 (1839)); förr äv. ORDSTÄVE, n.; best. -et; pl. -en (3SAH 23: 367 (i handl. fr. c. 1640), Dalin (1853)) l. -er (möjl. äv. att hänföra till sg. ordstäv, se ovan).
Ordformer
(ord- 1640 osv. orda- 1725—1732. orde- 1678, 1703. -stäv (-äf) 1697 osv. -stäve (-f(v)e, -fwe, -ffue) 1640—1872)
Etymologi
[fsv. ordhstävi? (anträffat bl. i sg. best. ordstäffuit), sv. dial. olstäve, olstäv; jfr nor. ordstev, nyisl. orðstef (isl. orðstefi, dat. sg.); av ORD o. samma avledn. av STAV som föreligger i STÄV, omkväde; jfr äv. fsv. ordhstaf, n., om (ballad)strof l. dansvisa]
1) till ORD, sbst.2 1: stående uttryck l. talesätt som brukas ofta av ngn l. som är allmänt gängse i ett land l. landskap l. bland en grupp människor; numera nästan bl. (mindre br., med ålderdomlig l. bygdemålsfärgad prägel) om ordspråk l. ordspråksliknande talesätt, ngn gg äv. ss. sammanfattande benämning på ordspråk (i bet. 2), ordstäv (i bet. 3) o. stående (ordspråksliknande) talesätt; förr äv. dels om uttryck som ideligen användes av ngn (mera omedvetet o.) utan egentlig innebörd, dels allmännare: uttryck, talesätt; jfr ORD, sbst.2 1 k, ävensom ORDSPRÅK 1 a. 3SAH 23: 367 (i handl. fr. c. 1640). K. Magnus hade för ordstäfve: Namnkunnighet bör vara Kunga-åtrå, men ej lång lifstid. Lagerbring 1Hist. 2: 35 (1773). Almqvist Amor. 292 (1839; om uttryck). Strehlenert uppgaf att hans uttryck ”tillsvidare” hade ingenting särskildt att betyda, emedan han brukade det ordet till ordstäf. Hellberg Samtida 1: 138 (1870). På det tidigt började dagsarbetet syftar ordstäfvet: ”morgonstund har guld i mund”. Fatab. 1910, s. 2. FinlSvFolkdiktn. 3: V (1923; sammanfattande). Ordstäven tala, vad folket tänker. Ström SvOrdspr. 324 (1926). Starfelt Två 25 (1949; om ordspråk). särsk.
a) (†) i uttr. alltid upprepa samma ordstäv, i utvidgad anv.: alltid komma med ett o. detsamma, alltid upprepa samma visa. Lindfors (1824).
b) (numera bl. mera tillf., med ålderdomlig prägel) i sådana uttr. som ngt (blir l.) har blivit (till), i sht förr äv. är vordet ett ordstäv, ngt blir resp. har blivit (till) ett ordspråk (se d. o. 1 c β). Neros grymhet är vorden ett ordstäf. Rydberg i SvTidskr. 1876, s. 312. Grimberg VärldH 3: 350 (1928).
2) [jfr 1] (†) omkväde; i pl. äv. i utvidgad anv., om avslutande versrader i en strof; jfr STÄV. Linc. Qq 5 a (1640). Peringskiöld Hkr. 1: 446 (1697; i utvidgad anv.). (En visa) af trettioen fyraradiga stropher med inflickade ordstäfven. SvLitTidn. 1813, sp. 190.
3) [jfr 1] gängse (folkligt) talesätt (ofta i drastiskt humoristisk form) bestående av ett yttrande som lägges i munnen på en viss (ofta namngiven) person l. djävulen l. ett djur (ofta tillika med angivande av den situation vari yttrandet fälldes). Djurklou NerFolkspr. 37 (1860). Holmström Sa' han (1876; i boktiteln). Ström SvOrdst. 23 (1929). Ingen vet var haren har sin gång; eg. första delen av ett ordstäv, där uttrycket får sin förklaring av tillägget: sa käringen, satte snaran i skorstenen. Holm 3BevO 119 (1948).
Ssgr (i allm. till 3): A (föga br.): ORDSTÄV-ARTAD, -SAMLING, se B.
B: (1, 3) ORDSTÄVS-ARTAD, p. adj. (ordstäv- 1912. ordstävs- 1926 osv.) särsk. (numera mindre br.) till 1: ordspråksartad. SvTidskr. 1912, s. 184. Liedgren SvPsAndlVis. 333 (1926). —
-SAMLING. (ordstäv- 1917. ordstävs- 1915 osv.) konkret.
1) (mindre br.) till 1; om samling av ordspråk (i bet. 2), ordstäv (i bet. 3) o. stående (ordspråksliknande) talesätt. Budk. 1924, s. 24.
(1, 3) -VIS, adv. särsk. (numera mindre br.) till 1: ss. (ett) ordspråk l. (ett) ordspråksliknande talesätt. Dybeck Vallv. 27 (1846). 3NF 5: 428 (1926).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content