publicerad: 1950
OREDIG ω3~re2dig, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
1) som befinner sig i oordning l. oreda, o-ordnad.
a) om ngt som består av trådar, fibrer, fina strån o. d.: vars beståndsdelar icke befinna sig i den ordning som man förutsätter l. väntar; stundom: tilltrasslad, trasslig. Oredigt garn. Lind 1: 330 (1738). Hennes svarta hår fladdrade oredigt. Ossian 1: 56 (1794).
b) om samling av personer l. föremål: oordnad; stundom: sammangyttrad. Ehrenadler Tel. 916 (1723). Den orediga massa af fjell, som intaga förgrunden (i Portifjällen). IllSv. 2: 137 (1882). I detta ljus ser man en oredig mängd av män, pojkar, hästar och vagnar. Sandström NatArb. 1: 76 (1908).
c) om ngt abstrakt: förvirrad; förr äv.: svår att utreda, ”tilltrasslad”. Han hade genom sin skarpsinnighet utredt de ömaste och oredigaste måhl. Mörk Ad. 2: 39 (1744). Genom .. (K. XII:s) personliga närvaro än här, än där (under slaget vid Narva), bevarades det nödtorftiga sammanhanget i hären under den orediga kampen. Hjärne K12 100 (1902).
2) som saknar reda; kännetecknad av oreda. — särsk.
a) om ngns förstånd, tankar, omdöme, tal, handlingssätt o. d.: kännetecknad av oreda l. förvirring, förvirrad; äv.: dimmig, dunkel. Ett oredigt huvud. Bælter Christen 245 (1743, 1748). (Man) gör .. sig i allmänhet ett mycket oredigt begrepp om Lappmarken. Læstadius 1Journ. 232 (1831). Bland hennes orediga och liksom sönderslitna tankar blev blott en tydlig nog för ord. Hallström Händ. 208 (1927).
b) om muntlig l. skriftlig framställning: som uppvisar oreda, utan sammanhang, osammanhängande; förvirrad, virrig. Lind (1749). Hans tal var så oredigt, antingen af häftighet, rus eller okunnighet, at det förorsakade löje. Dalin Hist. III. 1: 138 (1761). Schück o. Lundahl Lb. 1: 32 (1901).
c) om person: som saknar reda i sitt tänkande l. handlande. Han har alltid varit oredig (i sina resonemang). Murberg FörslSAOB (1791). Östergren (1934).
d) om person l. sak, i fråga om omtöckning av själsförmögenheterna på grund av sjukdom; förr äv. i uttr. oredig till sinnet o. d., sinnesförvirrad. Tusende rygten flögo (då K. XII var i Turkiet); ibland andra här inom landet, att han var blefven oredig till sinnet. HSH 7: 212 (c. 1800). Amanda (som varit sinnessjuk) Nej — säg mig utan onödig höflighet — när var det jag slöt att vara to .. när talade jag oredigt sist? Almqvist DrJ 278 (1834); jfr b. ASScF XIX. 10: 4 (1893).
e) om person: omtöcknad av alkohol, (lindrigt) berusad. Dalin (1853). Ingemarsönerna voro nyktert folk. Det skulle ej sägas om honom, att han varit oredig i sin sista stund. Lagerlöf Drottn. 255 (1899).
3) (i fackspr., †) oregelbunden, oregelmässig, med en struktur l. ett utseende av oregelmässig o. skiftande art; stundom: onormal; särsk. om kristallisation: icke regelbunden; om kristall: icke regelbunden, icke reguljär; äv. allmännare: icke kristallinisk. Acrel PVetA 1750, s. 24. Hvitt (tackjärn) med oredigt brott, som en bruten Ost. Rinman JärnH 1010 (1782). Körtlar af Gadolinit, anskjutne som orediga Granater. VetAH 1802, s. 66. Orediga brottstycken spraka mindre (än kristalliserade stycken av stenen). FKM 2: 165 (1807). Utom det neutrala oredigt bildade saltet (har man) funnit et redigt anskjutet tvåfalldt vanadinsyradt bly i brandgula krystaller. Berzelius Brev 13: 179 (1831). Lindström Lyell 248 (1857).
4) som icke kan uppfattas klart o. tydligt, oklar, otydlig; suddig; om ljud vanl. med syftning på att olika ljud blanda sig med varandra. Ett oredigt sorl (av röster). Verelius 289 (1681). Man bör .. (vid emaljering) nyttja det finaste guld, emedan de klara emaljerne på et ringhaltigt guld blifva orediga. Miniatursk. 105 (1784). Hans uttal är så oredigt, att man med möda förstår honom. Nordforss (1805). Striden mellan tvenne i mörkret oredigt skymtande gestalter. Rydberg Ath. 350 (1859). — särsk.
a) om ljus från försvagad ljuskälla: skum, oklar; svag. En starkt rökande .. torrvedsfackla, hvilken spridde ett ganska o-redigt ljus. Gumælius Bonde 98 (1828). Ljuset (från de kulörta lyktorna) var för oredigt för att hon rätt skulle kunna vara säker (att den hon såg var ben Ali). Elkan Österl. 145 (1901).
b) om handstil: icke redig l. lättläst. Nordforss (1805). Ett flottigt kuvert med oredig barnstil. Martinson Kvinn. 207 (1933).
c) (†) i oeg. l. utvidgad anv.
α) om synförmåga: som ger otydliga synbilder. (Buffeln) synes hafva svag, kort och oredig syn. Gravander Buffon 1: 153 (1806).
β) om talförmåga: som blott förmår frambringa otydliga ljud. Bengt .. kallades Snyffel, förmodeligen af oredig talgåfva. Afzelius Sag. 4: 15 (1842).
5) (†) om rykte, tradition o. d.: med svävande uppgifter, obestämd, vag. Ett oredigt rykte om denna redan i uråldriga tider idkade skeppsfart. Iduna 4: 155 (1813). Från orediga berättelser, som gått från man till man. Afzelius Sag. VIII. 2: 62 (1857).
Avledn.: OREDIGHET, r. l. f. egenskapen att vara oredig; särsk.
1) till 1: oordning, oreda (se oreda, sbst. 1 a); numera nästan bl. motsv. oredig 1 a; förr äv. i pl. i bet.: trassel. Dalin Arg. 2: 9 (1734, 1754; personifierat). (Oskickliga styresmän och lagstiftare) rifva neder på et ställe, hvad de velat bygga på et annat, och förorsaka de svåraste oredigheter. Fischerström Tal 25 (1769).
2) till 2: förvirring, oreda (se oreda, sbst. 1 c); förr äv.: villfarelse, misstag. Förnuftet (hos Ulrika Eleonora d. ä.) städades (gm god undervisning) ifrån oredigheter och falska Barndoms inbillningar. HC11H 6: 6 (c. 1700). Den o-redighet i tankarna, som stora förluster altid föra med sig i sin början. Strömer ÅmVetA 1768, s. 2. Eichhorn Stud. 1: 161 (1869). särsk. till 2 d, om sjukligt mentalt tillstånd; förr äv. i uttr. oredighet i sinnena, sinnesförvirring. FinKyrkohSP 5: 174 (c. 1778). Porthan BrSamt. 1: 73 (1783). Östergren (1934).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content