SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORENA ω3~re2na, v. -ade ((†) sup. orent ÄARäfst 82 (1596)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 1654 (1749)), -ING.
Etymologi
[jfr mlt. o. ä. t. unreinen; avledn. av OREN, adj.1 — Jfr FÖR-ORENA]
göra oren, förorena.
1) motsv. OREN, adj.1 1: inblanda l. inmänga främmande beståndsdelar i (ngt).
a) (i fackspr.) motsv. OREN, adj.1 1 a. Rinman JärnH 792 (1782). Ett naturligt kolsyre-vatten, orenadt af kolsyradt alkali eller kolsyrade jordarter (osv.). Berzelius Kemi 1: 338 (1808). Holmberg Artill. 2: 61 (1882).
b) (mera tillf.) motsv. OREN, adj.1 1 g. Sådant (dvs. främmande ord) oreenar och förolämpar Tungomåhlet icke lijtet. Arvidi 21 (1651). SKN 1841, s. 127.
2) († utom i a o. b) motsv. OREN, adj.1 2: göra smutsig, (ned)smutsa; nedsöla; äv. refl. PErici Musæus 2: 329 a (1582). Nhär han hade orenat sina strumpor, länte han et par rena strumpor af H. Brita. VRP 1651, s. 638. Duukar och Servietter som hafwa blifwit oreenat på vice Ammiralen H. Sparres Taffell. HovförtärSthm 1690 A, s. 2350. Sahlstedt (1773). — särsk.
a) (numera föga br.) smutsa ner (ngt) l. osnygga gm att förrätta naturbehov; förr äv. refl.; jfr OREN, adj.1 2 c. Då hade barnet, meden th(et) aff the månge hugg icke rådde sigh sielff orenet gålfuet wed dörren. SthmTb. 7/1 1596. Elack Fogel, som oreenar sitt egit näste. Grubb 120 (1665). Under sjelfva den heliga förrättningen orenade sig prinsen i dopfunten. Atterbom Minn. 222 (1817). Med vitkrita står det skrivet (i portgången): 5 kronors vite att här orena. Bergman Loew. 80 (1913).
b) (fullt br.) allmännare o. i vissa fall med anslutning till 1 (t. ex. med avs. på vatten o. luft): göra oren l. förorena (med l. gm ngt). Äfwen är en olägenhet med groft krut at det orenar mer och fortare än fint. Brummer 43 (1789). Tack vare det oljade pappret orenades icke mattan af bloden (ur hans sår). Zilliacus JapSt. 153 (1896). Skydda glasmassan för orening af oförbränd rök, kol och aska. SLorS 17: 19 (1899). Vattnet, som orenats av utflöden från sulfitfabriken. Östergren (1934).
3) (i bibliskt spr. samt rel.-hist.) motsv. OREN, adj.1 3: göra (ngn l. ngt) oren(t) (i bet. 3); äv. refl.; förr äv. i uttr. orena (sig) på ngn l. ngt, göra (sig) oren gm ngn l. ngt. J skolen icke orena idhra siälar på någhot kräkande diwr. 3Mos. 11: 44 (Bib. 1541). Tu .. orenar tigh vppå the affgudhar som tu gör. Hes. 22: 4 (Därs.). Daniel satte sigh före j sitt hierta, at han icke wille orena sigh medh Konungens spijs. Dan. 1: 8 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Joh. 18: 28 (Bib. 1917).
4) bildl. o. allmännare: förorena, fläcka, besudla, oskära; besmitta; vanhelga; vanställa; äv. (numera bl. i bibliskt spr.) refl.: befläcka sig. Ther (dvs. ”i Israels hus”) bedriffuer Ephraim bolerij, Israel orenar sigh. Hos. 6: 10 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917); jfr 3. Then ther orätt troor, eller handlar någhot emoot troon, ther medh oreenar och ohelgar han Troon. Muræus Arndt 1: 347 (1647). Nu will hustrun Ingebor Nilssdotter inthet vijdare haffva sin man effter han orenat sigh mz hordomsslast. VDAkt. 1691, nr 53. Går du .. att kufva de begärelser, som .. orena din vilja. Wallin Rel. 1: 199 (1815, 1825). Utan .. att orenas af synd. Hirn Skrin. 234 (1909).
Särsk. förb.: ORENA NED l. NER. (†) smutsa ned, söla ned.
1) till 2. Han har orenat ned sina händer. Nordforss (1805).
2) till 4, bildl. Människan är ganska ohelig, sedan den ohelige djefvulen har så alldeles orenat ner själ, anda och kropp. Murbeck CatArb. 1: 60 (c. 1750).
Spoiler title
Spoiler content