publicerad: 1950
Etymologi
icke ren.
1) som innehåller främmande beståndsdelar; ofta i utvidgad l. oeg. anv.; stundom övergående i 6. — särsk.
a) (i fackspr.) om metall, mineral, kemisk produkt o. d. 300 skeppundh oreen koppar. RP 5: 256 (1635). 1 liten roos med orena Demanter. BoupptSthm 1668, s. 62 (1667). Oren eller förfalskad Salpeter. PH 1: 414 (1723). En oren qvarts, som tyckes närma sig till hälleflinta. Hisinger Ant. 6: 32 (1837). SFS 1900, Bih. nr 47, s. 9. — särsk.
β) (†) metall. i utvidgad anv., om masugnsgång: som icke ger fullgod produkt. Då masugnsgången i följd af ofullständig reduktion är oren. JernkA 1873, s. 54. SFS 1889, Bih. nr 63, s. 7.
b) om säd: som innehåller ogräsfrön o. d.; äv.: icke sortren. Rogen (som lämnades till hospitalet) war heelt oreen, med willärter, klint och fröle upfyld. VDAkt. 1691, nr 191 (1688). UtsädT 1893, s. 81. — särsk. (föga br.) i utvidgad anv., om jord, åker o. d.: full med ogräs. BrölBesw. 452 (c. 1670). Är stubbåkern oren, så bör han till ogräsets utrotande behandlas med knifharf. QLm. 3: 27 (1833).
c) om färgämne: som ger en melerad färg; äv. om dylik melerad färg. Man gör åtskilliga .. Draperier af orena färgor, såsom af Brunockra, Bister, Indigo m. m. Miniatursk. 26 (1784). Ungfåglarna ha orenare färger. Lönnberg RyggrDj. 2: 108 (1915). — särsk. (i fackspr.) om spektrum: där de olika färgerna delvis blanda sig med varandra. 2NF 26: 636 (1917).
d) om hy o. d.: som har kvisslor, pormaskar o. dyl. l. är grådaskig i färgen. Oren hy dräper kvinnans charme. SvD(A) 1924, nr 41, s. 18. Hans ansikte var .. orent i färgen. Hallström Händ. 56 (1927); jfr c. DN(A) 1928, nr 71, s. 3. jfr (†): (Koppning användes) För Tandakötzsens swulnad, och at ränsa thet orena Ansichtet. IErici Colerus 1: 186 (c. 1645).
e) sjöt. i fråga om förh. som utgöra hinder för fri o. obehindrad sjöfart.
α) om farvatten o. d.: icke fri från grund l. skär o. d. FoU 15: 238 (1785). (Vi) kunde .. med kikare se klippor och kelpränder, som antydde, att inloppet här var mycket orent. Antarctic 2: 59 (1904).
β) [jfr motsv. anv. av t. unreiner grund] (†) i uttr. oren grund, dålig ankargrund. Månsson Siöb. 95 (1644). Oren grund, blinda ankare och förlorade skeppsvrak äta af ankaretågen. (Bladh o.) Hornstedt 169 (1785).
γ) (†) om vatten, skärgård o. d.: delvis täckt l. belamrad med is. Om haf och skären ligger oren fram mot slutet af maj har arméen föga mat. CAEhrensvärd Brev 1: 168 (1789). Därs. 173.
g) (†) om språk: uppblandad med främmande ord; jfr BLAND-SPRÅK. Bland andre Språk orena, / Står iagh (dvs. svenska språket) nu oförmängd. Skogekär Bärgbo Klag. B 4 a (c. 1632). Murberg FörslSAOB (1791).
h) om språkljud: som uppfattas ss. uppblandad med bielement; numera nästan bl. om vokal. Orent uttaladt, blir (a) på ena sidan ä, på den andra å. Rydqvist SSL 1: 144 (1850). Orena tungljud. Thorelius SvSpr. 3 (1867). Labialiserade eller orena (vokaler). Noreen VS 1: 394 (1905). jfr (†): Hwad oreent och oklart aff een deel, talas plägar, the ther Exempelwijs, mäk för mig, sija för säya, .. aff en gammal argh wahne vthsäya. Arvidi 21 (1651).
i) (†) om meter i vers: som innehåller versfötter av olika slag, blandad (se d. o. 1 o). The Dactyliske Versz äre tweggehanda, aff hwilka the förre kallas Reene, och the andre blandade eller Oreene. Arvidi 150 (1651).
j) (i fackspr.) om rim o. d.: som icke är fullgod, icke regelrätt. Kræmer EnstafvOrd 53 (1882). Orena assonanser. Vising Rol. 40 (1898).
k) om ton o. d.: som är bemängd med biljud; särsk. mus. om ton (l. tonansättning): som är för låg l. för hög, falsk; äv. om röst, sträng o. d.: med störande biljud. (Tonerna) frambringa .. på örat den oangenäma verkan, som man brukar beteckna med oren ton. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 3. Om en sopran och en bas sjunga i lika hög grad orent, så blifva (osv.). 2UB 2: 195 (1901). Falsksjungande .. kallas (även) ”oren intonation”. 2NF 12: 803 (1909). — särsk. med. o. veter. om andningsljud l. hjärtton: försedd med biljud; som icke har klar ton. Lundberg HusdjSj. 268 (1868). Oren kallas hjärttonen, om den .. för örat höres dof, tjock och suddig. Petersson FysUnders. 242 (1908).
m) om intyg o. d.: som innehåller ngt ofördelaktigt vitsord. Orent sundhetspass. Jungberg (1873). Frigivna fångar, som tydde till kyrkoherden, när de med två tomma händer och ”orent betyg” (dvs. prästbetyg med uppgift om förlust av medborgerligt förtroende) skulle ut i livet igen. Linder Tid. 263 (1924).
2) smutsig; äv.: (ned)smutsad, nedsölad; särsk., med viss anslutning till 1, om luft, vatten o. d.: bemängd med damm l. med smutspartiklar o. d. Syr. 27: 4 (öv. 1536). Josua hadhe oreen klädher vppå. Sak. 3: 3 (Bib. 1541). Man dricker icke gerna aff itt oreent kärille. LPetri Dryck. C 8 b (1557). De så kallade infusionsdjuren, hvilka finnas i orent vatten och andra vätskor. Berlin Lrb. 65 (1876). Orena kläder bäras för hvar dag ned i tvätthuset. Almquist Häls. 525 (1896). — särsk.
a) i en mängd ordspråk, t. ex.: Orene händer göre sura been. SvOrds. B 8 b (1604). Oreen handh gör feetan mun. Därs. En skitin soo vil gerna göra en annan oren medh sigh. Därs. A 6 a. Oreent Watn släcker och en Brand. Grubb 537 (1665). Oreen Soo, oreen böszia (dvs. liggplats). Dens. 651. Solen skijn offta i oreen rum. Dens. 747. Orent smör i sjuka hundar. Rhodin Ordspr. 105 (1807).
b) (numera bl. tillf.) om jord l. väg som blivit uppblött av rägn l. om väglag o. d.: smutsig. VDAkt. 1706, nr 303. Han låckar mig att resa fem fierdingsväg i orenaste vägelag. Därs. 1774, nr 133. På en oren väg. Nicander Minn. 1: 250 (1831). Slaskigt och orent på vägar och stigar. Östergren (1934).
c) (†) i uttr. göra sig oren, (smutsa ner sig gm att) förrätta sina naturbehov. Intet Bij giör sig ther inne oreent, uthan förtöfwar här med så länge thet kommer i Flychten eller annorstädes uthan om Stocken. IErici Colerus 2: 80 (c. 1645).
d) sjöt. om fartygsbotten: betäckt med sjöväxter, musslor o. d.; äv. om fartyg med dylik botten. Serenius Iiii 1 b (1757). Såsom synes ökas kolkonsumtionen med ända till 90 proc. på grund af oren botten. TSjöv. 1900, s. 206. Oren i botten. Ramsten o. Stenfelt (1917).
3) (i bibliskt spr. samt rel.-hist.) som man enligt religiösa föreskrifter är förbjuden att taga ngn befattning med (t. ex. att vidröra l. förtära) l. att använda; om person äv.: som (under viss tid) är avskild från den vanliga mänskliga sammanlevnaden. Iach haffuer aldrigh ätit någhot thet som meenlighit och oreent warit haffuer. Apg. 10: 14 (NT 1526; äv. i Bib. 1541; Bib. 1917: oheligt och orent). Alt thet diwr som klöffuat är, och icke tweklöffuat, och idiszlar icke, thet skal wara idher oreent. Then som kommer ther widh, han bliffuer oreen. 3Mos. 11: 26 (Bib. 1541). När een quinna .. födher piltabarn, tå skal hon wara oreen j siw daghar. Därs. 12: 2. Ty skal Presten besee .. (den spetälske), och döma honom oreen. Därs. 13: 3. Söderblom ÖversRelH 166 (1912). Orena och oheliga händer kunna oskära det heliga, som de vidröra. Nilsson FestdVard. 36 (1925). — särsk.
a) (i bibliskt spr.) om ande, demon o. d.: ond (se d. o. 17); särsk. (i ä. religiöst spr.) i uttr. den orene anden, om djävulen. När then orene Anden är vthfaren aff menniskionne, så (osv.). Mat. 12: 43 (Bib. 1541; NT 1526: fwle). Jagh beswär tigh tu orene Ande .. att tu wijker ifrån thenna Jesu Christi tienare. KOF 1: 396 (c. 1618; i dopritual). Gud låte inte den orena andan vara med i spelet! Lindegren 1: 250 (1805). Wennerberg 3: 43 (1883).
b) i utvidgad anv. (De bannlysta) höllos för orene och äfven fogelfrie til deras lif. Dalin Hist. III. 1: 161 (1761).
4) (†) behäftad med svår l. vanställande, i sht smittosam sjukdom; smittad; äv.: smittosam, smittoförande. När månge mörcke daghar, medh ondt wädher och luchtandhe Tökne på hwar annan fölie, warder wädhret och så förgifftigadt och oreent (vilket kan förorsaka pest). Berchelt PestOrs. B 1 a (1589). Är någon aff Skipsfolcket som finnes i någon oreen och smittosam Siukdom. Siöl. 1667, Skipm. 5. (Syfilis) vinnes gemenligen genom beblandelse med en oren. Alm(Sthm) 1766, s. 34.
5) i fråga om beskaffenheten av en människa (hennes sinnelag, tankar o. d.) i sedligt o. moraliskt hänseende: omoralisk; syndig, skamlig; ofta med syftning på könslivet: osedlig, otuktig, okysk; äv. i ngt försvagad bet.: icke oantastlig (ur moralisk synpunkt), ”skum”. Ha en oren fantasi. Plågas av orena tankar. Man moste jw bekenna honom icke leffua j reenliffnat som haffwer jtt oreent och okyscht hierta. OPetri Clost. B 4 a (1528). Intet orent väg kan finna / Till lycksalighetens rike. Ps. 1819, 294: 2. (Skribenten) kan icke fatta att någon kan draga denna konseljs absoluta förträfflighet i tvifvelsmål utan att vara ledd af orena afsigter. Samtiden 1873, s. 13. Därför, mitt barn, skall du hålla det onda och det orena ifrån dig, både från dina läppar och ditt hjärta! Strindberg Påsk 104 (1901). — särsk. i numera obruklig anv. Meden saaken war vdj sigh sielff oren och ingen parten till berömelsse. Haffwe wij .. rådt både parterne till samie och Enigheet. SthmTb. 19/4 1591. (De) framföra dårachtigt snack, och orene älskogz wijsor. Phrygius HimLif. 135 (1615).
6) [vanl. utgående från 1] som icke fungerar l. icke utföres på ett normalt l. vedertaget sätt, oriktig; särsk.
a) (i fackspr.; i sht idrott.) om det sätt varpå ngt utföres l. varpå en rörelse sker o. d.: som sker oriktigt l. mot reglerna, icke felfri, felaktig. Andersson Väfn. 102 (1880). Hästen går i oren trav, när benen taga ojämna steg eller då bakbenen röra sig galoppartat, under det frambenen trava, eller omvänt. RidI 1914, s. 70. Man (bör) icke lägga sig i, om en domare ger någon av boxarne en tillrättasägelse för orena slag e. d. SD 1928, nr 317, s. 16.
b) (†) i fråga om skrift: dåligt l. otydligt skriven l. formad. Serenius X 3 a (1734). Skriften (är) med mycket orena, illa formerade och olika bokstäfver uttrykt (på det förfalskade myntet). PH 4: 2863 (1749).
c) (†) i fråga om tankevärksamhet o. d.: oklar, oredig; äv. om person l. tanke o. d. Vi klage öfver orena Hufvuden, som utställa det allmänna bästas Skepp för vind och väder utan styre. Dalin Arg. 2: 40 (1734, 1754). (Judarna) voro alltför mycket fångne i sin tids orena messiasbegrepp. Melin JesuL 1: 152 (1842). särsk. filos. om begrepp: som uppfattas med tillhjälp av ngt bildligt uttr. Fr(åga). Huru mångfalligt är .. et begrep? Sv(ar). Tvåfalligt, såsom: 1. Pura, eller rene och 2. Impura, eller orene. Lallerstedt Slutk. 132 (1739, 1746).
Avledn.: ORENA, se d. o. —
ORENHET, r. l. f. förhållande(t) l. egenskap(en) att vara oren; äv. konkret, om ngt förorenande; särsk.
1) (i sht i fackspr.) till 1. Småjernet som förbrukas innehåller flere yttre orenheter. JernkA 1826, 1: 49; jfr oren, adj.1 1 a. (†) Språkets orenhet. Murberg FörslSAOB (1791); jfr oren, adj.1 1 g.
2) till 2. Giff oss o Herre Gudh, at såsom wåra henders oreenheet afftwättas, må ock så wår hugh och sinne (renas). Liturg. 16 b (1576). På golvet (i garveriet) låg det fullt med ekbark, avfall och orenhet av alla slag. Lagerkvist Barabbas 89 (1950).
3) (i bibliskt spr. samt rel.-hist.) till 3. Then siäl som äter aff tackoffrens köt, thet Herranom tilhörer, hennes oreenheet ware offuer henne. 3Mos. 7: 20 (Bib. 1541). FolklEtnSt. 2: 1 (1916).
4) (i sht i religiöst spr.) till 5. På then samma tijdhen skal Dauidz hws och borgharenar j Jerusalem, haffua en frij öpen brunn emoot synder och oreenhet. Sak. 13: 1 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917); jfr 3. Lät mig min synd och orenhet / Här ångra med all smärta. Arrhenius Ps. 84 (1691); jfr Ps. 1937, 191: 4. (Biskopen) beklagade, att äktenskapen så ofta inginges i orenhet. GHT 1895, nr 221 A, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content