[efter mönster av verb på -era av lat. orare, tala, bedja, av ovisst urspr.; jfr t. perorieren o. PERORERA]
1) i fråga om en (efter konstens regler avfattad) oration; jfr DEKLAMERA 1.
a) (nästan bl. i fråga om ä. förh.) hålla en (offentlig) oration (över ngt visst ämne); i sht i fråga om högtidligt tal i skola, vid universitet l. prästmöte o. dyl. l. i fråga om retorisk talövning i skola. Wivallius Dikt. 35(c. 1629; oeg., om Cupido). Schroderus Dict. 262(c. 1635). Vndertijden han (dvs. den flitige studenten) Orerar, / Idkeligh och Disputerar. Chronander Surge A 2 a(1647). När Cicero en gång orerade i Athen. Columbus Ordesk. 13(1678). Sedan förordnar Biskopen .. Respondentes och dhe som orera skola (vid nästa prästmöte). KOF 3: 207(1682). Lectorerne (i gymnasierna) .. handleda .. hvarthera 2 Disciplar at orera. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. E 1 a. Vid instundande Jubelfest har jag måst åtaga mig att orera, Gud må veta hvarom. Tegnér (WB) 3: 315(1817). Annerstedt UUH II. 2: 131(1909; om förh. 1661).
b) (enst., †) med obj.: retoriskt föredraga (ngt). Hur vackert de (dvs. föräldrarna till den avreste) om qvällarne, / Med glasögon på näsorne. / .. / En dråplig bön för Resande / I bas och qvint orerade tillsamman. Lenngren (SVS) 2: 291(c. 1800).
2) tala vitt o. brett (i högtravande ordalag), orda vitt och brett (om ngt); prata uppstyltat o. högljutt; ”predika”. Nordforss(1805). Det blef .. ett sådant orerande om gammaldags kraft, om fordomtimma hjeltemod och ”lejonmerg”, att (osv.). Sturzen-Becker 1: 46(1845, 1861). Den orerande och fäktande agitatorn. Hemmer Kokko 23(1920). Efter mycket orerande hit och dit föreslogo arbetarna, att man skulle tillsätta en opartisk skiljedomare. Johnsson Essad Härligh. 22(1930). Lutterlögn .. klev in i sjukrummet där han började dåna och orera som han var van. Nilsson HistFärs 91(1940).
SAOB
