ORGANUM or4ganum, n.; best. =; pl. organa.
Etymologi
[jfr t. o. eng. organum; av lat. (resp. i bet. 2 kyrkolat.) organum, av gr. ὄργανον (se ORGANON)]
2) [möjl. med syftning på att orgel (kyrkolat. organum) användes vid sångens utförande] mus. medeltida form av två- l. flerstämmig sång; äv. konkretare, om utförd l. upptecknad dylik sång. Wegelius MusH 33 (1891). Redan organa från St. Martialis i Limoges hade uppvisat de första exemplen på att till en given (kyrklig) huvudmelodi ge en andra stämma med rytmiskt självständig karaktär. SvTMusF 1928, s. 10.
