SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
ORGANON or4ganon, n.; best. =. Anm. Pl.-formen organa torde vara att hänföra till ORGANUM.
Etymologi
[jfr t. o. eng. organon; av gr. ὄργανον, värktyg, avljudsbildning till stammen i gr. ἒργον, värk (jfr ENERGI, VÄRK)]
1) (†) om luktsinne. Dock är detta organon (dvs. lukten) af naturen så stäldt, at det skal biträda smaken. VetAH 1777, s. 122.
2) [med anslutning till den titel Organon, under vilken Aristoteles' logiska skrifter samlades] (i lärt spr.) redskap l. medel för andlig, i sht vetenskaplig värksamhet; jfr ORGAN 4 a. Phosph. 1811, s. 283. Om Grammatiken skall kunna bli ett sådant lefvande organon för språkkunskapen, så är det angeläget, att (osv.). SvLittFT 1838, sp. 523. (Aristoteles) har därmed (dvs. med sin logik) velat sätta i handen på forskaren ett gott och skarpslipat vapen, ett ”organon” för vetenskapen. NoK 51: 93 (1926).
Spoiler title
Spoiler content