ORGIASM or1gias4m, äv. or1jiasm4, r. l. m.; best. -en. Anm. Förr användes den t. formen orgiasmus. SvLitTidn. 1813, sp. 391.
Etymologi
[jfr t. orgiasmus, eng. orgiasm; av gr. ὀργιασμός, till ὀργιάζειν, fira orgier till en guds ära, till gr. ὄργια (se ORGIE)]
i sht rel.-hist. eg. o. urspr.: firande av orgier till en guds l. gudinnas ära; dionysisk yra; äv. allmännare: extatiskt tillstånd av hänförelse, rus av känslor. Det mänadiska uttrycket af sinlig vällust, och vildt hänförande jordisk orgiasm. SvLitTidn. 1816, sp. 576. En brännande monoman njutningslystnad .. som kan stiga till orgiasm. SvLittH 2: 193(1919). Den .. dionysiska orgiasmen. IllRelH 417(1924). —
