ORION ωri4on l. 032, äv. o- l. å- (ori`on Weste, ori`ånn Dalin).
Etymologi
[jfr lat. orion; av gr. Ὠρίων, (namn på en jägare som enl. den gr. sagan förvandlades till) stjärnbilden Orion]
stjärnbild på norra o. södra stjärnhimmeln (mellan Oxen o. Stora hunden), bildad av bl. a. sju iögonenfallande stjärnor, av vilka tre ligga i en rät linje; äv. astr. om den del av stjärnhimmeln som innehåller dessa stjärnor jämte omgivande stjärnor o. nebulosor. Orions bälte (stundom äv. band), om de tre stjärnor i Orion som bilda en iögonenfallande rät linje. Orions band. Job 38: 31(Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Der flammar Sirius, der Orion. Wennerberg 2: 14(1848, 1882). Orions Bälte. Lindhagen Astr. 133(1858). Borta vid vesterrand / slocknar Orion. Rydberg Dikt. 2: 115(1891); jfr Ps. 1937, 517: 2.
Ssgr: A: ORION-NEBULOSA(N). astr. den ljusstarkaste nebulosan i stjärnbilden Orion. Jäderin o. Charlier 101(1888).
B: ORIONS-BÄLTE. (tillf.)
a) i sg. best., om ”Orions bälte”. Ahlman (1872). Klint(1906).
SAOB
