ORNAMENTAL or1namänta4l l. ωr1- l. å1r-, l. -men-, äv. (föga br.) ORNAMENTELL -äl4, adj. -are (gradf. dock mindre br., Östergren(1934)). adv. -T.
Ordformer
(-al 1867 osv. -ell 1886—1940)
Etymologi
[jfr t. o. eng. ornamental, fr. ornemental; avledn. av ORNAMENT;med avs. på formen ornamentell jfr ordparet EXPERIMENT: EXPERIMENTELL]
1) till ORNAMENT 2:som utgöres av l. är försedd med l. utmärker l. har avseende på ornament; som tillhör l. har avseende på ornamentik(en); stundom motsatt: figural (se d. o. 1). Hildebrand Isl. 36(1867). Den ornamentala dekorationen å väggarna i .. gemaket. Böttiger Drottnh. 61(1889). Ornamentala eller figurala krön. Hahr ArkitH 56(1902). 3SAH LIII. 1: 62(1942).
2) (i sht i vitter stil) allmännare l. bildl.: som utgör en utsmyckning l. prydnad; stundom liktydigt med: dekorativ; ngn gg äv. (om social ställning o. d.) övergående i bet.: bemärkt, framskjuten. Den parlamentariska ledarens ornamentala ställning. Steffen ModEngl. 284(1893). Sanningen är inte alltid ornamental. Sjöberg Horn Trad. 133(1928). särsk. (i fråga om litterär framställning o. d.): som utgör l. utmärkes av utsmyckning(ar) l. stilprydnad(er); jfr ORNAMENT 3 a.3SAH 13: 35(1898). Ornamental poesi. BonnierLM 1949, s. 616.
Avledn. (till 1; i fackspr.): ORNAMENTALISERA, v., -ing. [jfr eng. ornamentalize] (gm stilisering) förändra (ngt) i riktning mot det ornamentala l. förvandla (ngt) till ornament. Fatab. 1932, s. 24.Fornv. 1944, s. 211.—
ORNAMENTALISM 10104, r. [jfr eng. ornamentalism] om (konst l. konstuppfattning som visar benägenhet för l. dragning åt) ornamental formgivning. Roosval RomK 209(1930). —
ORNAMENTALITET101004, r. [jfr eng. ornamentality] (mera tillf.) egenskapen att vara ornamental. Östergren(1934).
