publicerad: 1950
ORNAMENT or1namän4t l. ωr1- l. å1r- (årnamä´nnt Dalin), n. (G1R 23: 22 (1552: en sköntt ornamenth), Cavallin Herdam. 3: 84 (cit. fr. 1684) osv.) ((†) r. l. m. l. f. König Mec. 67 (1752)); best. -et; pl. =, äv. -er.
Ordformer
(förr äv. -menth. orna- 1552 osv. orne- 1779—1811)
Etymologi
1) (†) föremål som tjänar till ngts l. ngns (utrustning o.) prydande samt i bildl. anv. härav; prydnad.
a) om (inrednings- l. lösöre)föremål som tillhör en kyrkas inre prydnad l. erfordras för gudstjänstens högtidliga firande; särsk. med tanke på en kyrkas textilier; jfr KYRKO-SKRUD 1, 2. Att I lathe bestelle en sköntt ornamenth vedh höge alteredt ther udi Linköpungz domkyrcke. G1R 23: 22 (1552). Skall Klockaren wara förplichtat at läggia alle Ornamenterne .. wäl tilsammans vthi theras Skåp och Rum, och sedan Åhrligen .. wädra them, at the af Maal och vnkenheet ey förderfwas. SthmStadsord. 1: 15 (1627). Osbeck Lah. 141 (1796). jfr: Kyrkioornamenter. VDAkt. 1664, nr 260.
b) allmännare: prydnadssak, prydnadsföremål; särsk. om prydnad(ssak) som tillhör klädseln l. smycke som bäres om halsen l. i håret o. d.; äv. oeg. l. bildl. Gustaf II Adolf 154 (1617). Dessa 3 ornamenter (dvs. i ett gravfynd ingående silversmycken), som .. synes brukade at bära på halsen eller bröstet. Schück VittA 4: 484 (i handl. fr. 1740). Iduna 7: 199 (1817). Bremer GVerld. 4: 158 (1861). särsk. om insignier i (ordens)sällskap; jfr DEKORATION 1 b. HA 9: 157 (1770; i pl.).
c) abstraktare l. bildl. (jfr b): prydnad; särsk. om person; särsk. i uttr. ett ornament av ngt, en prydnad för ngt. (Eders Nåd) önskar jagh .. helso och velmågo .., Gudi til äro .. och then höga Oxenstierna familien til ornament och prydnat. OxBr. 12: 272 (1642). Biskop Hahn ville visserligen ”gerna honom såsom ett ornament af det andelige ståndet här promoverat, men (osv.)”. Cavallin Herdam. 3: 84 (cit. fr. 1684).
2) [utvecklat ur 1] gm ristning l. gravering l. skulptering l. teckning l. målning l. material- l. färgväxling o. d. framställd detalj (på en byggnad l. en möbel l. en vävnad l. ett bruksföremål o. d.) som (endast) tjänar ss. prydnad (o. som tjänar att fylla ett eljest ensartat ytfält o. d.), vanl. framställd vid själva uppförandet av byggnaden resp. tillvärkningen av möbeln osv., men stundom äv. färdigställd för sig o. därefter anbringad ss. utsmyckning på byggnaden l. möbeln osv.; utsmyckning, utsirning; numera vanl. om dylik (form av) utsmyckning kännetecknad av symmetrisk uppbyggnad l. av regelbunden upprepning av ett o. samma, vanl. geometriska l. från djur- l. växtvärlden hämtade (mer l. mindre stiliserade) motiv. NTessin d. y. (1712) hos Josephson Tessin 2: 51. Console är en utgående ornament, som tienar at bära, bröstbilder, krukor, och små cornicher. König Mec. 67 (1752). Taket (i salen) var uppfyldt af oljemålningar och ornamenter af gips. Svedelius Lif 328 (1887). Det romanska ornamentet är antingen måladt eller plastiskt framstäldt. Hahr ArkitH 184 (1902). Två hörnkonsolbord av mahogny med .. skulpterade och förgyllda ornament. RedNordM 1929, s. 34. VaruhbTulltaxa 1: 367 (1931; om för sig färdigställda ornament av cement). 2SvKulturb. 1—2: 202 (1934; på bonad). — jfr ARABESK-, BAND-, BAROCK-, BESLAGS-, BILD-, BLAD-, BLOM-, BROSK-, DJUR-, FASAD-, FESTONG-, FILIGRANS-, FLÄT-, GIPS-, HUGGSTENS-, KARTUSCH-, LINJE-, METALL-, MORESK-, MUSSEL-, MÖBEL-, PALMETT-, RAND-, RANK-, ROKOKO-, SLING-, SNIRKEL-, SPIRAL-, VÄXT-, YT-ORNAMENT m. fl. — särsk.
a) herald. om arabeskartad utsmyckning som omger skölden på vissa vapen; jfr HJÄLM-TÄCKE slutet, LÖV-VÄRK 3. Dalin FrSvLex. 2: 205 (1843). Riksvapnet med dess ornament (på 10000-kronorssedlar). SFS 1939, s. 1575.
b) (gm skrift l. målning l. tryck framställd) ornamental utsmyckning använd ss. dekoration i bok l. handskrift l. på trycksak o. d.; äv. om typ l. kliché för tryckning av dylikt ornament. Landsm. Bih. 2: 99 (1887; i handskrift). Ambrosiani NordMBokhandtv. 14 (1916; om typ). Synålsbreven hade mattgyllene ornament mot svart. Hallström Händ. 129 (1927).
c) sjöt. om (ornamental) utsmyckning på akterspegel l. galleri l. galjon l. förstäv på fartyg. PH 10: 624 (1776). Ramsten o. Stenfelt (1917). jfr STÄV-ORNAMENT.
d) (numera knappast br.) i utvidgad anv., om detalj av klädedräkt l. klädesplagg som tjänar ss. utsmyckning l. prydnad; äv. om prydnad på urkedja; jfr 1 b. Geijer Brev 114 (1811; på urkedja). De ornamenter som äro mest omtyckta (på mantiljer m. m.) äro spetsvolants, ruches, fransar o. s. v. SthmModeJ 1844, s. 56. jfr: Onödige Ornamenter äro i Sverige .. så i Husgeråd som Dräkter. Nordencrantz Arc. 297 (1730). jfr SAMMETS-ORNAMENT.
e) mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr d, 3); särsk. dels om linjemönster o. d. som icke åstadkommits av människohand, dels (bildl.) om institution l. företeelse l. anordning o. d. som endast tjänar ss. prydnad (utan att ha ngn betydelse i sig själv): dekoration (se d. o. 1 d). Kyrkan blef under kejsarväldet blott ett af dess .. ornamenter. Frey 1843, s. 511. Skalet (hos en viss snäcka) .. är glatt och visar icke något slag af ornament. Linnarsson VgCambr. 72 (1869). Nilsson FestdVard. 216 (1925).
3) bildl. (jfr 1 b, c, 2 e), om utsmyckning i muntlig l. skriftlig framställning l. i musik.
a) (i sht i vitter stil) om uttryck som användes i tal l. skrift för att smycka l. försköna framställningen; (prydande) omskrivning. Lindfors (1824). Konsten att rakt på sak, utan omsvep och ornament, säga sin mening. 3SAH LIII. 2: 24 (1942).
b) mus. om musikalisk utsmyckning, särsk. sådan som erhålles gm upplösande av en melodisk huvudnot i ett större l. mindre antal binoter (t. ex. drill, mordent, förslag m. fl.), fioritur. Wegelius MusH 191 (1892). Valentin Musikh. 1: 85 (1900).
Ssgr (i allm. till 2): ORNAMENT- l. ORNAMENTS-ARBETE~020. abstr. o. (vanl.) konkret. SFS 1837, nr 15, s. 4 (konkret). —
-BAGERI. (-ment-) (†) bildl., om framställning av ornament (i relief) i pasta o. d.; jfr bageri 1. EP 1792, nr 27, s. 4. —
-BAND. (i sht i fackspr.) band (se band, sbst.1 34 d) som utgör ornament; ornerat band; bandornament; särsk. om ornamental delningsled l. dekorativ horisontal list (på byggnader). AntT 2: 287 (1869). SvUppslB (1934). —
-BILDHUGGARE~0200. bildhuggare som (yrkesmässigt) utför ornamentbildhuggeri; i sht om hantvärkare i motsats till konstnär; jfr dekorations-bildhuggare. SthmStCal. 1787, s. 63. 3SAH 5: 106 (1890). DN(B) 1949, nr 314, s. 12. —
-BILDHUGGERI~0102. (hantvärks- o. yrkesmässigt) förfärdigande av ornamentala rundskulptur- l. reliefarbeten för prydande av en byggnads yttre l. inre; jfr dekorations-bildhuggeri. Dalin FrSvLex. 2: 205 (1843). SvUppslB 3: 567 (1929). —
-DJUR. (mer l. mindre stiliserad) djurfigur som ingår i l. utgör ett ornament. AntT XI. 3: 55 (1892). —
-FÖRRÅD. jfr förråd, sbst.3 1. Scholander 3: 27 (c. 1870). särsk. (i fackspr., mera tillf.) till 2 b, om förråd av typer l. klichéer för tryckning av ornament; jfr stil-förråd. NordBoktrK 1907, s. 326. —
-GJUTGODS~02. (i sht i fackspr.) ornamentarbete (i konkret bet.), utfört i gjutgods; vanl. koll. l. ss. ämnesnamn. JernkA 1871, s. 74. —
-GLAS. (-ment-) [efter t. ornamentglas] (i fackspr., föga br.) råglas med pressade figurer l. mönster på ena sidan. SFS 1911, nr 80, s. 83. VaruhbTulltaxa 1: 380 (1931). —
-HUGGARE. (mera tillf.) person som hugger (ut) ornament (i sten o. d.); jfr -bildhuggare. FinBiogrHb. 2075 (1903). Fornv. 1945, s. 32. —
-JÄRN. (i fackspr.) stycke av järn som formats för att användas ss. ornament; äv. koll. l. ss. ämnesnamn. JernkA 1895, s. 302. —
-LIST. (i sht i fackspr.) list (se list, sbst.2 3, 3 a) med ornament. AntT 2: 351 (1869). särsk. sjöt. till 2 c, om vardera av de lister som omgiva ornamenten på akterspegeln l. galjonen l. förstäven på fartyg. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-LÄRA, r. l. f. jfr lära, sbst. 2. Scheutz Ritk. 74 (1832). särsk. (mera tillf.) till 2 b. NordBoktrK 1913, s. 49. —
-MÅLARE. person som utför ornamentmålning; i sht om hantvärkare i motsats till konstnär; jfr dekorations-målare a. SthmStCal. 1767, s. 61. Östergren (1934). —
-RITARE. jfr -målare. Östergren (1934). särsk. till 2 c. GBergh (1916) hos CAEhrensvärd Brev 1: VII. —
-SKOLA, r. l. f. (förr) kurs l. avdelning (i konstakademi) för undervisning i ornamentteckning. FörtKAkadExpos. 1801, s. 10. 3SAH 13: 200 (1898). —
-SKULPTUR. skulptering av ornament; ornamental skulpturkonst; äv. konkret, om ornamentarbete i skulptur; äv. koll.; jfr -bildhuggeri. Palmstedt Res. 73 (1779). Hildebrand KyrklK 63 (1875; konkret). 2NF 22: 634 (1915; koll.). —
-SMIDE. äv. konkret; äv. koll. l. ss. ämnesnamn. KatalIndUtstSthm 1897, s. 123 (konkret). (Barriären kring vagnarnas plattformar) hvilken .. är utförd af ornamentsmide. SJ 3: 132 (1906). —
-SNIDARE. person (vanl. hantvärkare) som snidar ornament (i trä). Rinman 1: 477 (1788). PT 1902, nr 202 A, s. 3. —
-STEN. (i fackspr., numera bl. mera tillf.) (byggnads)sten som är försedd med l. avsedd att användas till ornament; särsk. koll. Brunius Metr. 259 (1836). GHT 1896, nr 212 A, s. 1 (koll.). —
-STICK. [jfr t. ornamentstich] (i fackspr., om ä. förh.) i kopparstick (stundom äv. träsnitt) utfört grafiskt (mönster)blad framställande ornament; jfr ornament 2 b. MeddSlöjdF 1898, 2: 31. —
-STICKARE. [jfr t. ornamentstecher] (i fackspr., om ä. förh.) person som utförde ornamentstick. SvSlöjdFT 1917, s. 7. —
-STIL. [jfr t. ornament(en)stil] (i fackspr.) stil inom ornamentiken, ornamental stil; jfr dekorations-stil. Dalin FrSvLex. 2: 205 (1843). —
-TECKNING. jfr -målning; äv. konkret. Carlberg SthmArchitCont. C 4 a (1740; konkret). SvStatskal. 1941, s. 806. —
(1, 1 b, 2 e) -TRÄD. (-ments-) [jfr d. ornamenttræ, ävensom eng. ornamental tree] (†) prydnadsträd; jfr form-träd. PrisförtAlnarpTrädg. 1864, s. 9. NDA 1867, nr 239, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content