ORNA ω3rna2, v.1 -ade; l. ORNAS -as2, v.1 dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[fsv. urna, orna, sv. dial. orna, urna; jfr ä. d. orne, nor. dial. onna, odna, bli varm, isl. orna, bli varm, göra det varmt (för ngn); avledn. av OREN, adj.2 (se ORIG)]
(med prägel av bygdemålsfärgat spr.) om säd l. mjöl o. d.: brinna ihop l. bli unken o. d.; särsk. (om mjöl o. d.): bli unken på grund av förekomst av or (se OR, sbst.2), bli orig; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: hopbrunnen l. unken l. orig. Att thu lather haffwe en godh och nöge tillsyn med samme spannemåle, att han icke orner eller brinner tilsamens. G1R 17: 185 (1545). Ornadt miöl, har en unken, vidrig lukt, som vitnar at Mahl är i miölet. Fischerström 3: 401 (1787). LfF 1836, 3: 85. Auerbach (1913). — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] refl. l. ss. dep.: brinna ihop l. bli unken l. orig. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Lundell (1893).
Avledn.: ORNAD, r. l. m. (l. f.). (ohrna 1755. ornad c. 1730—1872) (numera knappast br.) process varigm säd l. mjöl o. d. blir unken (unket) l. orig(t); äv.: egenskapen att vara unken l. orig. Vätskorna som orsaka ornad (hos spannmål, mjöl o. d.). Broman Glys. 3: 100 (c. 1730). SvTyHlex. (1851, 1872). —
SAOB
