ORYCKT, p. adj. (†) icke bragt i oordning, som är i oförändrat l. oskadat skick; särsk. om bo l. kvarlåtenskap o. d., för att beteckna att ngn är i okvald besittning därav. At then ordning .. som Gudh .. stichtat haffuer, skal bliffua oförderffuat och oryckt. PErici Musæus 5: I 4 a(1582). Den effterlåtne (skall) alt huadh j förrådh finnes orycht och obydt .. behålla. BoupptSthm 6/3 1677, Bil.(1651). Behålla sitt Boo orycht. Därs. 14/7 1673.—
ORYGD, p. adj. [möjl. till ett verb motsv. fsv. röghia, anklaga, klandra (se röja, yppa)] (†) om egendom, i uttr. bliva orygd av ngn, av ngn värjas mot klander beträffande äganderättsförhållandena? Att såsom för(skriv)ne tu huss då för så longan tidh sedan bliffwe warde och orÿgde wtaff rätte erffuinger, så bliffwe the wäll för Jöns Anders[on], her effter och alle andre åtalare ohindrade och oqwalda. 2SthmTb. 5: 266(1577). —
ORYGGAD, p. adj. [fsv. oryggiadher] (numera bl. tillf.) om överenskommelse l. löfte o. d.: som man står fast vid, icke ryggad. Huadt ther med swa køpslagath ær .. wilie wij att thet bliffue oryggath stondandis. G1R 1: 205(1524). Söderwall Ordb. 2: 173(1892).
