publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
ORÄTTMÄTELIGEN, adv. [möjl. delvis avledn. av orättmätig] (†) utan rätt; orätt; orättmätigt; orättfärdigt; äv.: utan skäl, grundlöst; äv.: felaktigt. RP 1: 175 (1629). Vppå thetta .. Mötet .. wordo Biskoperna Eusebius .. och Flavianus .. orättmäteligen dömde. Schroderus Os. 1: 696 (1635). Hwad som vtaff en affleden Biskop är orättmäteligen stadgat, thet skal hans Effterkommander .. förbättra. Därs. 803. (Bokstaven) F. Brukas af mångom, ehuruväl ganska orättmäteligen, för thet Tyska V. Giese Sprachm. 1—3: 462 (1730). Botin Utk. 442 (1764). —
ORÄTTMÄTIG3~020 (orättmä´tig Weste). [jfr t. unrechtmässig]
1) (†) som det icke finns skäl för, oberättigad, o-grundad. En orättmätig fruchtan. Lagerström Gir. 4 (1731). Mandelstam o. Igelström (1905). särsk. övergående i bet.: lögnaktig. Skribenter och historicos, the .. medh .. orättmätige skrifvelse och cröniker ganska hårdeligen oss svenske .. förfölgdt hafve. G1R 24: 383 (1554; jfr 2).
2) (i skriftspr.) som står i strid med det rätta, icke rättmätig; äv.: olaglig; numera nästan bl. i fråga om innehav av ngt l. om ngns försök att få (l. åtkomst av) ngt o. d.; särsk. om tillägnande av ngt resp. krav på ngt, för att beteckna att vederbörande icke har rätten på sin sida. Schroderus Comenius c 12 b (1639). Schmedeman Just. 1147 (1687). (Konung) Christjerns orättmätiga sak. Celsius G1 1: 37 (1746). Någre (städer) afstodo nu frivilligt från det, som de orättmätigt sig tillvällat. Kolmodin TacAnn. 1: 264 (1833). Hedberg Rymm. 268 (1930). särsk.
a) (numera föga br.) i fråga om religiösa l. moraliska bud i allmänhet: otillbörlig, otillåten, orättfärdig. När vår egen kärleek hafwer framsteget .. så är thet en .. orettmätigh kärleek. Muræus Arndt 4: 176 (1648). Humbla Landcr. 90 (1740). Mandelstam o. Igelström (1905).
b) (†) om egendom: som ngn tillägnat sig på olagligt l. orättfärdigt sätt. Nicander Hesp. 124 (1835).
c) (numera bl. tillf.) om anfall l. krig: som ngn gör resp. för utan att ha en rättfärdig sak; förr äv. om fiende som för ett dylikt krig l. om hans vapen. The allierade, som förde oretmätige wapn emoot Hans Kongl. Maij:tt. Spegel Dagb. 29 (1680). Att giöra till sitt Rijkes förswar mott sine Orättmätige fiender, den författning, att (osv.). VDAkt. 1701, nr 136. Din höfding riktar sig / Af rof, i orättmätigt krig. Arnell Scott Sjöfr. 150 (1829). Nordström Samh. 2: 416 (1840).
d) (numera bl. tillf.) om innehavare av ngt: som icke har laglig rätt till föremålet l. egendomen i fråga. PH 8: 325 (1766). Östergren (1934).
Avledn.: orättmätighet 3~0200 l. 3~0102 (orättmä´tighet Weste), r. l. f. (i skriftspr.) till 2; särsk. konkretare: ngt orättmätigt. Lind (1749). särsk.
ORÄTTRÅDELIGEN l. ORÄTTRÅDELIGA, adv. [möjl. delvis avledn. av orättrådig] (†) på orättrådigt l. ohederligt sätt, i strid med vad som är rätt; äv. liktydigt med: svekfullt, bedrägligt; äv.: orättvist, utan grund, falskeligen. Att fougten samptt med schriffveren .. haffve .. orätrådeligen handlett medt thenn deell, vij them ombetrott. G1R 29: 82 (1559). Huru orättrådeligen the öfwerste Prästerne hafwa angripit (Jesus). Spegel Pass. 225 (c. 1680). Som the .. orettrådeliga döma och således förkrenckia Gudz heliga rettwiso, så (osv.). Swedberg Cat. 117 (1709). Fryxell Ber. 4: 352 (1830; efter handl. fr. 1600). Anm. Huruvida ett adj. l. adv. föreligger i följande språkprov är omöjligt att avgöra. Beviss .. thet han sigh så otilbörligh och orättrodeligh stälth haffver. G1R 26: 796 (1556). —
ORÄTTRÅDIG3~020 (orättrå´dig Weste). (i sht i skriftspr.) om person: som icke drar sig för att begå ohederliga l. moraliskt förkastliga handlingar; som i sitt handlande icke vägleds av samvete l. moral l. rättvisa o. d.; samvetslös, ohederlig; ofta om ngn som har en förtroendepost l. ett ämbete som han visar sig o-värdig; äv. i utvidgad anv., om sak (handlande); äv. ss. adv. G1R 27: 8 (1557). Orättrådig .. i ämbete sitt. Lagförsl. 32 (1609; om rådsherre). Fruchtade en orettrådig .. Herran Gud .. wiszt sachtade sig then onda .. begärelsen. Swedberg Cat. 134 (1709). Lind (1749; om domare). ReglInf. 1751, s. 456 (adv.). Mjöls inköpande på orättrådig väg. Palm LHönMalin 118 (1923). särsk. (†) i uttr. vara ngn l. ngt orättrådig, handla ohederligt l. svekfullt mot ngn l. ngt, svika ngn l. ngt. G1R 2: 204 (1525). Ture Jönson .. bisp Måens som .. haffua warit theris retta fädhernes rijke oretrådoghe. Därs. 8: 25 (1532). 2SthmTb. 2: 210 (1552; i fråga om äktenskapsbrott).
Avledn.: orättrådighet, r. l. f. särsk.: ohederlighet; förr äv.: svekfullhet, bedräglighet; stundom konkretare, om orättrådig l. ohederlig handling; äv. (föga br.) allmännare: förseelse, överträdelse. G1R 20: 95 (1549). (Danske konungens) orätrådigheet och otroheet en gång emot Lübeckz stadh. Bolinus Dagb. 12 (1666). Schmedeman Just. 1355 (1693; i fråga om ämbetsförvaltning). Om någon begår en orättrådighet, i det att han ouppsåtligen försyndar sig genom att (osv.). 3Mos. 5: 15 (Bib. 1917). —
ORÄTTSINNAD l. ORÄTTSINT, p. adj. (†) icke rättsinnig, icke rättskaffens, orättrådig. Carl XII Bref 233 (1703). HSH 33: 401 (1723). SvTyHlex. (1872). —
ORÄTTVIS3~02, adj. -are. adv. -t. (o- 1521 osv. w- 1540) [fsv. orätvis, motsv. isl. úréttvíss]
1) (†) orättrådig, orättfärdig, ohederlig; som handlar orätt; om sak särsk.: som står i strid med det som är rätt; äv.: som strider mot värkliga förhållandet l. sanningen, osann, falsk (jfr 2); äv.: ogrundad (jfr 2); äv. ss. adv. G1R 1: 30 (1521). Epter som man seya pläghar, at en rijk man är en orätwijsz man, eller och en orätwijsz mandz arffwinge. OPetri 2Post. 134 a (1530). Gudz doom, ther hwarken falsk clagomål eller oretwijss orsecht gella pläghar. Dens. Kr. 194 (c. 1540). De orätvijse vitnes brefven, som han sig hafver skaffadt. OxBr. 12: 433 (1621). (Kungen) orätwist medh honom (dvs. Stockholm) lager, / then sköna frijhet bårtager. JMessenius (1629) i HB 1: 95. The orättwisas bedräg / Skal platt om intet warda. Ps. 1695, 22: 3. (Du) orättvist dig beklagar. Adlerbeth Æn. 255 (1804). (Piso) skulle återvända till sin provins, som orättvist var honom afhänd. Kolmodin TacAnn. 1: 182 (1833). Dalin (1855).
2) för att beteckna att ngn icke behandlar alla lika, utan otillbörligt gynnar ngn l. ngra på andras bekostnad l. icke uppskattar o. belönar ngn efter förtjänst l. utan (tillräckligt) skäl behandlar ngn illa o. d.: som icke är rättvis; partisk; äv. om sak (särsk. omdöme l. dom l. behandling av ngn): präglad av orättvisa, som innebär att ngn icke vederfares rättvisa; om beskyllning l. misstanke o. d. stundom närmande sig bet.: ogrundad, falsk (jfr 1); äv. ss. adv. Ther en ond och orettwijs domare är, ther hielpa godh lagh litet wara lagh. OPetri 4: 303 (c. 1540; möjl. till 1). Underhollens alsom ojemneste och orättviseste uthskiftning. RA I. 3: 206 (1593). BerRevElLärov. 1824, s. 15 (om betyg). De (tyckte) .., att öfverheten var orättvis, som tuktade dem, men lät Grewesmöhlens otidigheter passera oanmärkta. 3SAH 3: 425 (1888). De Geer Minn. 1: 179 (1892; adv.). Wägner Norrt. 125 (1908).
ORÄTTVISA3~020, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [fsv. orätvisa]
1) (†) orättfärdighet, orättrådighet, orätt, ohederlighet; äv. konkretare: ngt ohederligt l. orättfärdigt l. orättrådigt l. olagligt o. d. Rom. 2: 8 (NT 1526). Om (kungen) .. än kunde och ville (giva mig en pänningbelöning), så vore det en orättvisa af mig att emottaga. HT 1919, s. 30 (1789). Menniskans benägenhet til orättvisa gör det borgerliga Samhället och Staten nödvändiga. Höijer 4: 164 (1796). (Skjutsbonden) prejar sig till några skillingar mera (gm att överdriva vägens längd) — en orättvisa som dock är sällsynt. Stiernstolpe Arndt 1: 13 (1807). Læstadius 2Journ. 191 (1833). Dalin (1855).
2) egenskapen l. förhållandet att vara orättvis (se d. o. 2); brist på rättvisa; äv.: partiskhet; äv. konkretare: ngt orättvist; särsk.: orättvis handling (mot ngn) resp. behandling (av ngn); orättvist förhållande. En himmelsskriande orättvisa. Missnöjet över orättvisorna i samhället. Orättvisa, vrångt omdöme och uppenbart våld. Tessin Bref 1: 10 (1751; möjl. till 1). En stränghet, som haft sken af orättvisa. Kellgren (SVS) 5: 247 (1790). Orättvisan att lämna halfva beskattningsrätten åt två privilegierade stånd. De Geer Minn. 1: 223 (1892). Att han .. gjorde .. den tidning vid vilken han var fästad en blodig orättvisa. Siwertz JoDr. 390 (1928). Swensson Willén 115 (1937). jfr samhälls-orättvisa. —
ORÄTTVISLIG, adj. [av o- 1 o. rättvislig l. avledn av orättvis] (†) orättfärdig, orätt. G1R 14: 398 (1542). At alla Statuter moste wara grundadhe vppå Gudz Ord, .. Så at the icke innehalla något, som är stygdt och oretwijslighit. L. Paulinus Gothus MonPac. 629 (1628). —
ORÄTTVISLIGEN3~0200 (orättvi´sligen Weste), förr äv. ORÄTTVISLIGA l. ORÄTTVISLIGT, adv. [fsv. orätvislika; av o- 1 o. rättvisligen l. avledn. av orättvis l. orättvislig]
1) (†) motsv. orättvis 1: orättfärdigt, orättrådigt, på ohederligt sätt, i strid med vad som är rätt. VgFmT II. 6—7: 117 (1587). 4 rdr riksgäldsmynt, orättvisligen fångna. MoB 10: 79 (1800). Reuterdahl SKH III. 2: 225 (1863). särsk. i uttr. göra l. handla orättvisligen, göra orätt. Lind (1749). Weise 2: 132 (1771).
2) (numera föga br.) orättvist (se orättvis 2). Thett siälspeck, som så oretwisligen bliffuer vthgiordtt om årett. PrivSvStäd. 3: 498 (1584; jfr 1). Orättvisligen förbigången. Thomander TankLöj. 7 (1823). Wester Reymont Bönd. 3: 140 (1924). —
ORÖJD, äv. ORÖDD, förr äv. ORYDD, p. adj. [fsv. orudder] om mark l. område l. skog o. d.: där man icke röjt (bort träd l. buskar o. dyl., t. ex. för odling); äv. för att beteckna att ett jordområde icke befriats från stenar l. stubbar o. d. (o. alltså icke är iordningställt för odling); stundom äv. om väg: obanad. Psalt. 107: 4 (öv. 1536). PErici Musæus 5: 252 a (1582; om vägar). Ett oröigt .. ängiestycke. NoraskogArk. 5: 223 (1650). Ödemarker och oröjda skogar. Calonius 3: 109 (c. 1795). Då han ville profva plogen på orödd mark, gick den sönder i två delar. Jensen SerbMonten. 49 (1891). Färder inåt de orödda trakterna. 3SAH 10: 19 (1895). Lagerlöf Holg. 2: 340 (1907). särsk. bildl. Effter wår hierta äro aff naturen orödd, krokot och oiempn, .. Så (osv.). PErici Musæus 5: 19 b (1582). Cygnæus 4: 240 (1858, 1874). —
ORÖKEN, adj. [fsv. orökin, vårdslös, sv. dial. oröken, orenlig, snuskig, motsv. isl. úrøkinn, försumlig, oaktsam; rotbesläktat med rykt] (†) orenlig, snuskig. 6 åra gamla kattor äro intet nyttiga; ty the varda mörkögde, late och orökne, som här säjes. Broman Glys. 3: 174 (c. 1730). —
ORÖRANDE, p. adj. [fsv. orörande, om egendom: fast] (†) = orörlig 1 a. Mitt fäderne, hwadh som helst migh tilkom[m]er i rörende och orörende, lööst och faast. 2SthmTb. 8: 86 (1568).
Spoiler title
Spoiler content