OSEDVANLIG3~020, adj.; adv. -en (†, Florman Abildgaard 103(1792), -t. (-lighit, n. 1619) Schroderus Dict. 192(c. 1635). [jfr d. usædvanlig] 1) (†) som strider mot god sed; otillbörlig; jfr osedlig 1. Schmedeman Just. 107(1593). At H. K. M. hafwer latit een sådan hård och osedhwanligh Skrifwelse .. til H. F. N. vthgå. Chesnecopherus Skäl Ll 2 a(i handl. fr. 1595). (Länsmannen begärde) af Fogden, dett Birckarlan måtte blifwa förnekadt sådana olaglige och osedwanlige reeser sigh att företaga. Norrl. 10: 13(1615). AJGothus ThesEp. 2: 141(1619). 2) (i sht i skriftspr.) ovanlig; särsk.: ovanligt stor o. d.; med abstrakt huvudord. Schroderus Dict. 192(c. 1635). Du måtte ha et osedvanligt godt tålamod. Rodhe Lindblom 14(i handl. fr. 1771). Sverige (hade) i .. (E. G. Boström) en politiker af stora linjer, en man med osedvanlig begåfning. LD 1907, nr 45, s. 2.SDS 1947, nr 315, s. 14. —
OSEENDE, p. adj. (i vitter stil) som på grund av själsfrånvaro icke uppmärksammar vad han ser; vanl. i utvidgad anv., om ögon, blick o. d. Tell Wilder SLuisBro 52(1928; om person). Han satt med oseende ögon och slappa drag, som i dvala. Ancker Haslund Zaj. 93(1934). Edquist OsynlStängs. 259(1944). —
OSEGELBAR3~002 (osegelba´r Weste). om hav, flod o. d.: icke framkomlig för större fartyg (eg. segelfartyg). Serenius K 4 b(1734). Lefrén Förel. 3: 152(1817).
