publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OSKIFTAD, p. adj.; n. o. adv. -at; äv. (numera bl. jur.) OSKIFT, p. adj.; n. o. adv. =. (o- 1550 (: oskiipto, dat. sg. n.) osv. å- 1588 (: åskiffto, dat. sg. n.). -skift (-fft) 1588 (: åskiffto, dat. sg. n.) osv. -skiftad 1731 osv. -skiftat, m. l. f. c. 1635. -skipt (-ii-) 1550 (: oskiipto, dat. sg. n.)—1759. Anm. I ä. nysv. användes formen oskift (-pt) ofta (stundom felaktigt) med fsv. böjningsändelser; den gamla dat. sg. n. oskifto lever ännu kvar i vissa fall (se a o. b)) [fsv. oskipter; jfr isl. úskiptr] jur. om ngt som äges gemensamt: som icke uppdelats på delägarna. 2SthmTb. 2: 73 (1550). I oskift skog och mark måge alle jordägare i by taga torf. BB 10: 1 (Lag 1734). Område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för delägarnas gemensamma behov eller eljest lämnats oskiftat. SFS 1926, s. 586. Thulin Mant. 2: 151 (1935). särsk.
a) i uttr. av l. i oskift(at) bo, äv. (ålderdomligt) av l. i bo oskifto; jfr bo, sbst.1 5 e. RARP 12: 226 (1676). Ett krafmål mot död mans arfvingar i oskift bo. Kallenberg CivPr. 1: 533 (1922).
b) [fsv. af oskipto] (numera bl. jur., i sht i lagspr.) substantiverat i n. sg., i uttr. av oskifto (förr äv. oskifte), av (den) oskiftad(e) egendom(en). BtFinlH 2: 215 (1588). Att sal. Doct. Vallerii änkia ei kan förwägras af oskipto betala begrafningsomkostnaden och hennes sorgekläder. ConsAcAboP 8: 413 (1704). Legat skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott. SFS 1930, s. 204. —
OSKIFTELIG, adj. (-lighit, n. 1558) (†) odelbar. Falck Und. 1 b (1558). (Kristus) är heel j alla sina Euangelij articlar, oskiffteligh, hoo honom förkastar vthi enom, han haffuer förkastat honom j alla. PErici Musæus 5: 27 b (1582). Linc. Oo 4 b (1640). —
OSKIKTAD, p. adj. särsk. geol. om bärg l. jordart l. jordlager: som icke företer olika skikt, icke varvig. Graniten är fullkomligt massformig och oskiktad. Rothstein Byggn. 77 (1856). Löss .., en gulgrå till ljusbrun, kalkhaltig, vanligtvis oskiktad, homogen finsandig lera af kvartär ålder. 2NF 17: 299 (1912). —
OSKILJAKTIG3~020 (oskilja´ktig Weste). (-skilg- 1720—1766. -skilj- (-skillj-) 1699 osv. -achtig 1699—1745. -agtig 1812. -aktig (-ck-) 1732 osv.) Cellarius 184 (1699).
1) som icke kan skiljas (från ngn l. ngt); som ständigt åtföljer ngn l. ngt l. är tillsammans med ngn, fast förenad (med ngn l. ngt) o. d.
a) med bestämning inledd av prep. (i)från (numera företrädesvis styrande abstrakt huvudord). Dalin Arg. 1: 14 (1732, 1754). Utgifvaren anser det .. oskiljaktigt från sin pligt emot litteraturen, att (osv.). Almqvist Amor. II (1839). Sjuknade konungen, var .. (drottningen) från honom oskiljaktig. Carlson Hist. 5: 233 (1879). Östergren (1934).
b) i annan anv.
α) om ngt konkret: som ngn icke kan l. vill skilja sig från, som ständigt åtföljer ngn; med pluralt huvudord ofta: som ständigt äro tillsammans. De äro oskiljaktiga vänner. Dalin (1855). Den slitna mässingsdosan är hans oskiljaktiga följeslagare, hans vän och hans tröst i alla motigheter. Oterdahl Borgarh. 184 (1913).
β) om ngt abstrakt: fast förenad (med ngt); som ständigt åtföljer ngt; numera nästan bl. ss. adv. At accent och längd äro oskilljaktiga i de nyare språken. Höijer 4: 43 (c. 1812). Den afund, som oskiljaktigt följer framgången. KrigVAH 1881, s. 19. särsk. (†) om rätt: oförytterlig. Tryckfriheten .. är et fritt folks oskiljaktiga rätt. Kellgren (SVS) 5: 15 (1785).
2) som icke kan upplösas; numera bl. om samband l. sammanhang o. d. 2RARP I. 2: 342 (1720). Således är emellan rättfärdiggörelsen och helgelsen et oskilgaktigt och ouplösligt band. Rydén Pontoppidan 190 (1766). Detta Guds inneboende står i oskiljaktigt sammanhang med alla de öfriga barnaskapets förmåner. Schartau UtkPred. 379 (1820). Östergren (1934).
Avledn.: oskiljaktighet (oskilja´ktighet Weste), r. l. f. särsk. till 1. Johansson Noraskog 1: XV (i handl. fr. 1785). —
OSKILJAKTLIG3~020, adj.; adv. -en (Juslenius, Kellgren (SVS) 2: 242 (1787)), -t (Forsslund). (-akt- 1848—1900. -akte- (-ch-, -g-) 1745—1787) (numera knappast br.) = oskiljaktig 1. Juslenius 78 (1745). (De uråldriga grekiska) sångerna och deras melodier, hvilka .. från hvarandra voro oskiljaktliga. Atterbom PoesH 2: 35 (1848). Forsslund Storg. 175 (1900). —
OSKILJBAR3~02, äv. ~20. (-skilj- 1806 osv. -skilje- c. 1755)
a) (numera bl. tillf.) i uttr. oskiljbar från ngt. Från den ny-korade älskaren / Mer oskiljbar förblir hon dock / Än från trädet en mjuk famnande murgröns-ref. Adlerbeth HorOd. 52 (1817).
b) i annan anv.
α) (mera tillf.) i sådana uttr. som de äro oskiljbara, de äro oskiljaktiga (se d. o. 1 b α). Östergren (1934).
β) om ngt abstrakt: fast förenad (med ngt); särsk. ss. adv. l. med pluralt huvudord: som icke kunna åtskiljas. Den andra Gudomliga personen, Ordet, (har i Kristus) oskiljbart förenat sig med den menskliga naturen. Lovén Dante 3: Anm. 241 (1857). Kultur och mänsklig värksamhet äro oskiljbara. Vannérus Metaf. 338 (1914).
2) språkv. om verbalsammansättning: vars leder icke kunna skiljas från varandra, fast (se fast, adj.1 5 b), ”äkta”. SvLitTidskr. 1868, s. 26. Ljunggren Verbalssgn 1 (1937).
1) = oskiljaktig 1 a. Den philosophiska och religiösa halten af detta verk (dvs. Fria fantasier av Hugo Löwenstjerna) är oskiljelig från dess ästhetiska. SvLittFT 1834, sp. 135.
2) = oskiljaktig 1 b α o. β. Skulle ej desse vara oskiljelige? Eurén Kotzebue Orth. 1: 109 (1793). Två brydsamma, med hvarandra oskiljeligt förknippade följder. Atterbom PhilH 230 (1835).
3) = oskiljaktig 2. 2VittAH 2: 292 (1787, 1791). (Poesien) utgör i sammanhanget af sina yttringar ett enda oskiljeligt helt. Atterbom PoesH 1: 24 (1848).
Spoiler title
Spoiler content