SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OSKULERA os1kule4ra l. -ɯl-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr OSKULATION (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. osc-)
Etymologi
[jfr t. oskulieren; av lat. osculari, kyssa(s), avledn. av osculum, mun, kyss, diminutivavledn. av os, mun (jfr ORAL). — Jfr OSKULATORIUM]
1) (tillf.) kyssa(s). Andersson (1845). Fröding Reconval. 54 (c. 1908).
2) i sht mat. bildl., om kroklinje l. buktig yta: i en viss punkt ansluta sig så nära till (en annan kroklinje l. buktig yta) som för linjer l. ytor av samma slag är möjligt; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.; jfr TANGERA. Melanderhjelm Astr. 2: 451 (1795). Oskulerande plan. SvUppslB (1934). särsk. astr. i uttr. oskulerande bana (l. ellips o. d.), om den (elliptiska osv.) bana som definierar en himlakropps rörelse i en given tidpunkt o. som himlakroppen skulle behålla, om i den givna tidpunkten alla störningar upphörde o. endast tvåkropparsproblemets förutsättningar gällde. Gyldén Astr. 188 (1874). 3NF (1931).
Avledn.: OSKULATION, r. l. f. [jfr t. oskulation, eng. o. fr. osculation; av lat. osculatio (gen. -ōnis)]
1) (numera bl. ngn gg tillf.) till 1: kyssande. HH XXXII. 1: 118 (1780).
2) i sht mat. till 2: förhållandet (l. egenskapen) att två kroklinjer l. två buktiga ytor oskulera varandra. Andersson (1845).
Ssg: oskulations-punkt. [jfr t. oskulationspunkt, eng. point of osculation] i sht mat. till oskulation 2: punkt vari två kroklinjer l. två buktiga ytor oskulera varandra. NF 12: 425 (1888).
Spoiler title
Spoiler content