SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OSTEN ωs4ten, sbst.2, r. l. m.
Etymologi
[väsentligen av lt. l. holl. oosten (mlt. ōsten, mnl. oosten) l. t. osten (fht. ōstan, ōsten) o. etymologiskt identiskt med ÖSTAN; delvis dock (i sht i bet. 2) sg. best. av OST, sbst.3]
jfr NORD-, SYD-OSTEN. (numera mindre br.)
1) = OST, adv. o. sbst.3 II 1; förr äv. i uttr. osten an, mot öster. Rosenfeldt Nav. 27 (1693: Osten an). Kalla hvita höstmoln tågade från osten in åt land. Strindberg Hems. 108 (1887). Östergren (1934). särsk. (†) = OST, adv. o. sbst.3 II 1 c; äv. övergående i adverbiell l. adjektivisk anv. Rosenfeldt Nav. 9 (1693; om kompasstreck). Winden war osten til norden. KKD 10: 186 (1711). Brunius Metr. 47 (1836).
2) i sg. best.: osten (se d. o. II 2); jfr OST, sbst.3 II 2. Auerbach (1913). Hammar (1936).
Spoiler title
Spoiler content