OSTENTERA os1tente4ra osv., i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr OSTENTATION.
Etymologi
[jfr t. ostentieren, ä. fr. ostenter, s'ostenter; av lat. ostentare, frekventativbildning till ostendere, sträcka fram, visa, sannol. av ett ops, sidoform till ob (jfr OBDUCERA), o. tendere, sträcka (se TENDERA)]
1) (†) visa l. visa fram (ngt); äv. i uttr. ostentera friden, (på ett svekfullt sätt) framhäva sin fredliga inställning, föregiva sig vara fredligt sinnad. Då .. (moskoviten) frijdhen ostenterar, så plägher han som mäst bära ondskan i barmen. RARP 6: 335(1658). Ekbohrn(1904).
2) (numera föga br.) på ett ostentativt sätt visa (ngt); äv.: på ett skrytsamt sätt framhäva (ngt), skryta l. pråla med (ngt); förr äv. dels refl.: skryta, brösta sig, dels i uttr. ostentera med ngt, pråla med ngt. Lundström LPGothus 1—2: 296(i handl. fr. 1631; refl.). Cavallin Herdam. 4: 229(1857: med; efter handl. fr. 1705). Om (den tama skatan) Karin hade någon aning om släktskapen (med sina vilda syskon) .. så ostenterade hon den i alla händelser icke. Ahlgren Papir. 6(1901). Cannelin(1921). —
