publicerad: 1951
Etymologi
1) (†) förhållandet att icke hålla tro o. loven, svikligt förfarande, svek; trolöshet. 1Mack. 16: 17 (Bib. 1541; Apokr. 1921: trolöshet). För orettan Handel .. medh otroo j siäliande och kiöpiande. PPGothus Und. F 3 a (1590). (Birger Jarls) otro och grymhet mot Folkungarne vid Herrevads-bro. Dalin Hist. 2: 246 (1750).
2) (numera bl. i b) förhållandet att icke vara trogen l. trofast, otrohet; särsk. om förhållandet att bryta den trohet som man är pliktig att visa ngn l. ngt; äv. i uttr. begå l. utöva otro (mot ngn), vara trolös (mot ngn). Skulle theras otroo göra gudz troofastheet om intit? Rom. 3: 3 (NT 1526; Bib. 1917: trolöshet). Otroo emot sin nådige öfwerheet. Schück VittA 2: 166 (i handl. fr. 1674). Eho som sig befattar med annars tienstefolk, med mer eller mindre underhandlingar, som kunna leda til upstudsighet och otro, ware ärelös. PH 5: 3417 (1752). Dalin Hist. III. 2: 630 (1762: utöfva sin otro). Murberg FörslSAOB (1791: Begå otro). Otro i tjensten. Sundén (1888). — särsk.
a) i ordspr. Doch lijkwäl slår otro altidh sin egen Herra. Balck Es. 67 (1603); jfr OTROHET 1. Troo giffuer brödh otroo giffuer odödh. SvOrds. C 6 a (1604). Tro och otro kunna icke samman boo. Därs.
b) (numera föga br.) i fråga om vänskaps- l. kärleksförbindelse l. äktenskap: otrohet. Visb. 1: 270 (c. 1620). Sednast kom hon hem med bleka kinder; / Ty de bleknat genom älskarns otro. Runeberg (SVS) 1: 105 (1830). Att han i en oefterhärmlig ton av moralisk höghet klandrade honom för hans hustrus otro. Bergman JoH 111 (1926). Östergren (1934).
c) [efter ä. t. der untreu mit einem spielen] (†) i uttr. spela otro med ngn, vara trolös mot ngn. Balck Ridd. G 1 b (1599).
3) (†) saknad av tro på att ngn l. ngt existerar l. att ngt förhåller sig på uppgivet sätt o. d.; särsk. i förb. med prep. på; jfr 4. Schroderus Comenius 812 (1639). Otron på et tilkommande lif. Lantingshausen Young 2: 53 (1790). Med otro afhöra en berättelse. Dalin (1853). (Platon) har som Moses försyndat sig i otro på den af Gud välsignade personlighetens makt. Wikner Lifsfr. 2: 232 (1886).
4) [eg. specialfall av 3] (i religiöst spr. o. teol.) om saknad av tro på Gud l. Kristus o. vad som (i bibeln) uppenbarats om deras förhållande till människorna; äv. om bristfällig l. svag tro. Han giordhe ther inga craffter, för theres otroo skul. Mat. 13: 58 (NT 1526). Herre, iagh troor, Hielp minne otroo. Mark. 9: 24 (Bib. 1541; NT 1526: otroheet). Judarne hade, genom sin otro, gjort sig ovärdiga, att längre heta Guds folk. Lindblom Cat. 5 (1811). Gör vårt hjärta för dig stilla, / Låt ej otron oss förvilla. Ps. 1937, 217: 2. (†) Itt tekn til een ypen otroo på Jesum Christum. Carl IX Bew. A 3 b (1604). särsk. konkretare o. koll., med tanke på människor som icke ha kristen tro. Bereda Otron en seger öfver den uppenbarade Sanningen. UpfostrSTidn. 1781, s. 229. På eviga lifsens väg vandrar ej otron. Wallin 1Pred. 2: 239 (c. 1830).
5) (†) misstro, tvivel. En stor otro kom öfver honom, att kopparmänner skulle komma honom till undsättning. Carlstedt Her. 1: 344 (1832). En djup otro på Napoleons magt. Svedelius SmSkr. II. 2: 34 (1864, 1888).
Ssgr (i allm. till 4, i religiöst spr.): OTROS-ANDA, r. l. f. anda som präglas av otro. Inom hvar och en ibland oss bor af naturen en gammal otrosanda. Bring Högm. 214 (1862). —
-FRUKTAN. (i religiöst spr. i vissa kretsar) fruktan som härrör av otro l. bristande tro. Schartau UtkPred. 157 (1816). Rexius Pred. 768 (1922). —
-HJÄLTE. (ngt arkaiserande) om framstående motståndare till kristen tro; jfr tros-hjälte. Polyfem IV. 44: 2 (1811). Alving SvLittH 3: 146 (1932). —
-MÄNNISKA. (ngt arkaiserande) om person som saknar l. är motståndare till kristen tro. Samtiden 1873, s. 569. —
-MÖRKER. (i ä. religiöst spr.) bildl., om andligt mörker som härrör av otro. Otros mörkret var mechta tiockt i mitt hierta. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 46 (1742). Emanuelsson 1PredHögm. 1: 135 (1865). —
-VIND, r. l. m. bildl., om andlig påvärkan som präglas av otro. Frey 1845, s. 34. Wikner Tank. 242 (1872).
Spoiler title
Spoiler content