publicerad: 1951
OTROHET ω3~trωhe2t l. 30~2, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet.: handlingar av otrohet, numera bl. i bet. 1 a o. 2) -er.
Ordformer
(o- 1526 osv. v- c. 1550. -tro- (-troo-) 1526 osv. -trog- (-troog-) 1526)
Etymologi
[fsv. otrohet; jfr d. utrohed, mlt. untruheit, t. untreuheit; av O- 1 o. TROHET, i bet. 3 med anslutning till OTRO, sbst.]
1) förhållandet att vara otrogen (se d. o. 3); äv. konkretare, om handling, försummelse o. d. som vittnar om bristande trohet; numera (utom i a o. b) bl. arkaiserande samt i uttr. otrohet i tjänsten. Att jnbläse Hans Kon. M:ttz vndersåter sådan förgiftigh otrooheet, att the ifrå all hörsamheet .. sigh skulle beweeka late. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 76 (1539). The, som beslagne bliffve medt then otroheett, att the icke rätt uthgöre theres tiende. G1R 23: 21 (1552). (Han) togs .. fängslig för några begångna otroheter emot konungen. Kurck Lefn. 108 (1705). Otrohet slår sin egen herre på pälsen. Lind (1749; ordspr.); jfr OTRO, sbst. 2 a. Visa otrohet i tjensten. Sundén (1888). — särsk.
a) (fullt br.) i fråga om kärleksförbindelse l. äktenskap. Otrohet i äktenskapet. SkrGbgJub. 6: 331 (1594). Hela det äktenskapliga lifvet är från hans sida en oafbruten serie af otroheter. PT 1898, nr 134, s. 3.
b) (i bibliskt l. religiöst spr.) i fråga om förhållandet till Gud. Gudh ähr allena (som) trofast och huld, / medh otrohett all werden full. Visb. 1: 414 (c. 1621); jfr Ps. 1695, 260: 1. Vad är detta för en otrohet som I haven begått. Jos. 22: 16 (Bib. 1917).
c) (†) övergående i bet.: oärlighet, bedrägeri; äv. konkretare. (Hon har lovat betala en viss summa) för th[e]n otrohett skuld som fandz udi .. hennes mogx regenskap. Teitt Klag. 129 (1556). Rätten kiändhe be:te Nielss Oloffsson aldeeles frij, för någen Otroheet medh kyrckiones Penningar. ÅngermDomb. 1648, fol. 27. Gynther Förf. 3: 321 (efter handl. fr. 1805).
d) (†) övergående i bet.: svek, trolöshet. Herberga icke hwar och en j tino hwse, ty werlden är full med otroheet och list. Syr. 12: 1 (öv. 1536). Celsius G1 1: 72 (1746).
2) (mera tillf.) förhållandet att icke vara trogen mot ngt som betraktas ss. rättesnöre l. princip o. d.; äv. konkretare. (Sabatier) visade, hur protestantismen ödelägger sig själv genom sina många otroheter mot sin princip. Östergren (1934; cit. fr. N. Söderblom).
4) (i bibliskt l. religiöst spr., †) = OTRO, sbst. 4. Herre iach troor, hielp mina otroheet. Mark. 9: 24 (NT 1526; Bib. 1541: otroo). Otroheet ther man icke haffuer ena retta tro. OPetri Ingong B 7 b (1538).
Ssgr (till 1): OTROHETS-BROTT. särsk. till 1 a, om äktenskapsbrott. VDAkt. 1790, nr 466. Strindberg HögreR 261 (1899). —
Spoiler title
Spoiler content